Som författare i Västervik och Tjust
Under mina 40 år som kulturarbetare i Västervik och Tjust har jag lagt ner oerhört mycket arbete på alla de böcker som jag skrivit, gett ut och bekostat tryckningen av ur egen ficka, allt till Västervikskulturens bästa. Lägg därtill femtiotalet kulturhistoriska gratisartiklar.
   Det ekonomiska utfallet har varit dåligt, rent av uselt.   
   De som styr och ställer anser att författare är egenföretagare och ska klara sig utan lön, ska inte har någon ersättning, inga pensionspoäng, ingen pension.
   Politikerna på riksnivå har bestämt att inte mer än 1:51 ska utgå i författarpenning för varje boklån. Summan betalas in till Sveriges Författarfond som fördelar pengarna. De räcker aldrig till stöd för mer än var femte författare. Det är nu tio år sedan jag fick en blygsam slant från fonden.
   Resultatet av min mångåriga verksamhet som författare i Västervik och Tjust har blivit att jag tvingats jobba i princip gratis. Vilken annan yrkeskår sulle tvingas accepera ett sådant missförhållande?

Vi- och Dem-samhället
Svenska folket lever i ett Vi- och Dem-samhälle. Vi-samhället är alla politiker och byråkrater som med facklig kraft avtalar sig till goda löner, och som stiftar lagar så de kan förse sig med varje tänkbar trygghetsförmån.
   Dem-samhället är till stor del alla småföretagare som är så viktiga för att bära upp Sveriges ekonomi, 73 procent av alla företag, men som utnyttjas skamlöst av Vi-samhället. De tvingas jobba oerhört mycket övertid, kan inte ta ut semester som Vi-samhället, ska ta allt ansvar och fylla i alla idiotiska blanketter som Vi-samhället hittar på och skyfflar på dom.
   I Dem-samhället lever alla underbetalda som hankar sig fram på låga löner, framför allt kvinnor, och som efter pensione-ringen kanske bara har en ynka slant att klara livhanken på. I Dem-samhället finns pensionerade småföretagare som bara får ut ynka 10 000 kr trots ett helt liv med arbete. I mitt grannskap finns en man som bara har 8 000 kr i pension därför att han inte förmått göra tillräckliga pensionsavsättningar.
   I Vi-samhället lever byråkrater som i hela sitt liv låtit sam-hället ta hand om sig, och inte en jävla aning om hur småföre-tagare, frånskilda och pensionerade kvinnor etc har det.
   Dessa byråkrater lever med stora skygglappar, och lever på småföretagarnas skatter.
   Och när Dem-samhället ifrågasätter Vi-samhällets beslut så mörkas ”olämplig” information på lagvidrigt sätt.

Varning till småföretagare!
Många gånger under mina mer än 40 år i Västervik har jag tvingats konstatera att småföretagare är lovligt villebråd för de härskande partierna och deras avfällingar, den våldsamt utbredda byråkratkulturen i Västervik.
   Min varning till alla småföretagares som funderar på att etablera sig här: Nej, gör inte det! Spåren förskräcker. Här kommer ni att förföljas, bli illa bemötta och fångas i byråkratins alla irrgångar.
   Björn Ulveus etablering på Slottsholmen är ett skräckexem-pel på politikers och byråkraters inkompetens och oförmåga att främja etablering och byggande i staden.
   Inte nog med det: Här instiftar politikerna kommunala bolag utan den minsta insyn så att de kan styra och ställa och mygla som det passar dem, inte kommunens invånare och skattebetalare.
   För att nu inte tala om småföretagare som kommer i kläm när obildade politikerklunsar mörkar och vägrar svara på frågor.
   Nej, småföretagare, välj annan bygd och trakt där man visar er uppskattning och tacksamhet! Och som bistår med stort och smått vid etableringen.
   Läs här på webbsidan om hur svinaktigt m-kommunalrådet Hjalmarsson och s-kommunalrådet Kronståhl, i maskopi med Bostadsbolagets Lindberg, bar sig åt mot familjen Ackrell.

Hjalmarsson och Kronståhl smet
från notan i Båtsmansgränd.

– Det var med stor sorg som jag och min familj lämnade Båts-mangränd och den verksamhet vi byggt upp under så många år, säger Sanna Ackrell och fortsätter:
   – Sven-Åke Lindberg, vd på Bostadsbolaget, ställde orimliga krav på oss. Han tvingade bort mig och min familj.
   Sanna berättar att modern Barbro har grät varje dag lång tid därefter. Alltsedan Barbro tog på sig arrendet för stugorna 1978 kämpade familjen för att få rörelsen att gå ihop. Förra året, 2015, ville det sig inte längre.
   En förklaring till fallissemanget var att kommunen lockade bort utställare från den hantverksmarknad som Ackrells under många år arrangerade i samband med Hasselörodden.
   Marknadsstånd bredde ut sig i hela gränden och längs den
avspärrade Båtsmansgatan. Med avgifterna för stånden fick familjen bidrag till verksamheten.
   Men kommunen kunde inte hålla fingrarna borta. Genom sitt bolag Västervik Framåt AB arrangerar man en konkurrerande marknad på Fiskartorget. Den var av större omfattning än Ackrells som inte längre fick in samma tillskott via marknads-stånden som förr. Endast några få trogna utställare har stannat kvar i Båtsmansgränd.
   Inte nog med det. Familjen Ackrell har alltid varit godhjärtad och generös. Varje år i samband med Hasselörodden dukade man upp i Gränden en buffé för alla deltagare i rodden. Anta-let roddare har ökat med åren. I början var man 18-20 stycken, 2015 deltog 134 personer.
   Familjen dukade som alltid generöst upp ett bord med tre sorters sill, färskpotatis, ägg, prinskorvar, köttbullar, kassler, rostbiff, och mycket annat gott. Därtill serverade man mellanöl och två snapsar om vardera fyra cl, alltså 8 cl. Efter det trak-terades gästerna med kaffe och kaka, plus musikunderhållning av orkestern Glapack.
   Kommunen bidrog med några tusenlappar, men summan täckte långt ifrån Ackrells alla utgifter. Merparten tvingades familjen ta ur egen ficka, betala extra personal med och tio flaskor brännvin. Orkestern Glapack som svarade för under-hållningen begärde bara en symbolisk summa på 1 000 kr till resor.
   En rad kända Västerviksbor lät sig genom åren bjudas på gratiskalaset, inte minst de båda kommunalråden Hjalmarsson och Kronståhl som därmed ville ge festen ett sken av kommu-nalt arrangemang. Vilket det inte alls var. Det var Ackrells generösa fest.
   Men vad brydde sig Hjalmarsson om det? Varje år ställde han sig oombedd upp på scenen och höll tal till roddarna, vilket uppfattades som att kommunen stod för fiolerna. Inte Ackrells.
    Hjalmarsson ville visa upp sig men var bara en primadonna med lånta fjädrar. Han kunde väl åtminstone ha kallat upp Barbro på scenen och framburit sitt och alla gästernas tack för förtäringen och underhålningen.
   Men så icke, allt ljus på Hjarlmasson, ingen annan fick stå i centrum, om så för en kort stund och bli ihågkommen.

  Familjen Ackrell värderar varje kuvert till minimum 300 kr. För 134 roddare 2015 blev totalsumman 40 200 kr i uteblivna  inkomster. Netto efter kommunens stöd 5000 kr alltså 35 200 kr. Bostadsbolaget vd Sven-Åke Lindberg krävde Sanna på ett lika stort belopp för obetalt arrende under tre månader. 
   300 kr per kuvert var mycket billigt. Som jämförelse begärde Stadshotellet 295 kr per person för motsvarande buffé för 134 gäster. Då ingår kaffe och liten kaka. Men öl tillkommer med 39 kr per gäst och 68 kr per snaps, således 136 kr för två snap-sar. Sammanräknat blev det 62 980 kr att jämföra med Ackrells uteblivna inkomst 40 200 kr.
   Det är obegripligt att Hjalmarsson, som själv är krögare och äger vägkrogen Tindered, inte insåg att festen omöjligen kunde gå ihop sig med så många gäster och ett så litet kom-munalt bidrag som 5 000 kr.
   Ingen annan heller reagerade. Ledningen för Hasselörodden hade alltid uppfattningen att kommunen stod för fiolerna.
   Varför fortsatte Ackrells med denna förlustbringande verk-samhet år för? Barbro säger:
   – I början när vi hade fullt med marknadsstånd hos oss, fick vi ett överskott stort nog att bjuda roddarna på lunchen. Sedan hade vi svårt säga nej fastän antalet utställare minskade och antalet roddare blev fler för varje år.
   En dag infann sig de båda kommunalråden Hjalmarsson och Kronståhl tillsammans med direktören Sven Åke Lindberg hos Barbro och Sanna. De tre potentaterna hade fått för sig att kom-munen kunde tjäna mer pengar på en annan arrendator. De tvingade Ackrell att säga upp arrendet och ta en förlust på
35 000 kr att betala av på genom Sannas kommande timanställ-ningar inom restaurangbranschen.
   Barbro Ackrell sörjer ännu över att ha blivit utsparkad efter så många år av hjärtegod verksamhet för Västerviks bästa. Och Sanna gråter. Hon hade ju så gärna stannat i Båtsmansgränd och att mamma Barbro skulle få ha kvar sin försäljning i en av stugorna av prydnadsföremål och böcker, och uthyrning av kläder till evenemang i gammaldags stil.
   Festen i Båtsmangränd tog slut för Ackrells. Sanna tvingades jobba i skift för att Sven-Åke Lindberg skulle få sina 35 000 kr. Att efterskänka summan ansåg han och Kronståhl otänkbart.
   Hjalmarsson och Kronståhl sparade genom åren flera hundra tusen kronor åt kommunen. På bekostnad av Ackrells.
   De båda kommunalråden smorde dessutom kråset varje år på festen. Och smet från notan.
   Till saken hör att Lindberg och Kronståhl tvingade Sanna ta hand om snöröjningen i Gränden. Så när hon kom hem efter ett åttatimmarspass i restaurangbranschen skulle hon ut i sena kvällen och slunga snö, en uppgift som rätteligen Bostadsbola-gets anställda skulle svarat för, inte Sanna.
   Efter mycket om och men lyckades till slut Bostadsbolaget få tag på nya arrendatorer som lockades med kraftigt reducerat arrende och att de slapp skötseln av Gränden som bolaget varje år tvingat på Ackrells.
   Som tack för att storherrarna Lindberg, Hjalmarsson och Kronståhl sparkade ut Ackrells, försåg de sig var och en med en löneförhöjning på 7000 kr i månaden!

Sveriges bästa kommunalråd?
Så här skrev jag för byrålådan 2012
i samband med att jag sökte ekono-miskt stöd för utgivning av min roman "Svartängeln" med scenario gamla Västervik och Tjust. Hittade inlägget nyss och lägger upp det här och på Facebook...

... för att hylla Harald Hjalmarsson (m) kommunalråd i Västervik:
    - Sven Kjellgren, vem är det? Författare? Skriver böcker? Vet jag inget om. Har jag inte läst, känner jag inte till.
   Kultur? Nä, inte här i Västervik. Här lägger vi ner så mycket vi kan. Senast Kultur- och fritidsnämnden. Vad ska den vara bra för? Kostade oss 350 000 skattekronor årligen.
   Onödig utgift. Kan sparas tills jag vill ha en ny fyrhjulsdri-ven jeep. Kostar minst lika mycket. Plus skatt, försäkring och drivmedel.
   Det har vi råd med även om kommunen har ett underskott på 90 miljoner i budgeten. Var det jag som sabbade till det? Vet hut karl, det är dom andra, alltså dom ... ja du vet, alltså dom du vet ...
   Skulle jag haft bättre koll? Nä varför det? Jag var ju ordförande i Regionförbundet också, inte bara kommunalråd. Allt kan man ju inte hinna med. Dom andra skulle fixat till det så vi gick plus minus noll.
   Det gjorde dom ju inte! Så det blev ju som det blev. Alltså dom andra du vet. ... Inte jag, för jag blev ju vald till Sveriges bästa kommunalråd, så det så. För att jag grejade till det med lämningarna efter Electrolux när den småfirman drog.

Var det entreprenören Börje Andersson som drog tyngsta lasset. Kan väl hända. Men det var jag som fick vårprimörerna, alltså blommorna, inte potäterna, sådana serverar min Anette på sin vägkrog i Tindered. Hon har ett himla humör, oj vad jag fick fan när jag hade ogräs i sängen.
   Den där författaren ja, han gick till ett rasande angrepp på mig för att jag syns alldeles för mycket i den lokala avisan, mycket mer än alla andra. Men det säger jag: Bäst syns mest.
Så det så!
   Jag är i alla fall Sveriges bästa kommunalråd. Vaddå upp som en sol ner som en pannkaka. Jag förstår inte vad som menas. Var inte oförskämd!
   Nä, nu har jag inte tid med den här intervjun längre, jag ska ut och se mig om efter en ny fyrhjulsdriven station wagon, lite större, lite dyrare än förra modellen och kostar en bra bit över 400 000 kronor. Men det får skattebetalarna stå ut med. Dom har ju mig, Sveriges bästa kommunalråd. Och hör sen!
   Förresten, var det den där författaren som tiggde pengar till sin senaste bok? Den som handlar om svarta änglar. Vet jag inget om. Känner jag inte till. Bäst att ta det osäkra för det säkra. Sådana där kulturarbetare bara ställer till det. Se på Pussy Riot i Moskva. Hälsa Putte, alltså min kompis Putin. Han sa ifrån, han. Det gör jag också.
   Inga pengar till Kjellgrens bok. Det satte jag stopp för, inga onödiga utgifter. Inget från Kulturnämnden, inget från Albert Tengers fond, inget från Kulturhistoriska föreningen, inget från Regionförbundet heller och banne mig inget stöd från mitt representationskonto.
   Så det så! Ha, ha, ha, ha!