En kulturhistorisk bildskatt

Med anledning av en kulturhistorisk bildskatt …
 
Om mitt författarskap, och min forskning och mina böcker och många artiklar om Västervik och stadens historia, bemötts på ett för berörda instanser hedervärt och tacksamt och uppskattande sätt …
 
… skulle jag med glädje skänka min bildsamling och mina fartygsmodeller och skeppstavlor som jag under många år ihopsamlade arkivalier till Västerviks museum och stadens föreningsarkiv.
 
Det är med beklagande av berörda instansers oförskämda, nonchalanta och lagvidriga uppförande som jag bestämt att så inte ska ske.
 
Min bildsamling omfattar omkring 500-1000 fotografier med motiv från stad och personer under främst 1800-talet, se bifogade två bilder på alla kartonger med fotografier från 1800-talets Västervik som jag har i min ägo vari ingår mängder med bilder digitaliserade och klara att använda sig av. För att nu inte tala om skeppstavlor, fartygsmodeller, nautiska föremål, osv.
 
Om vi här för utrymmets skull begränsar oss till bildskatten finns många av bilderna återgivna i mina böcker, men de flesta är opublicerade. Att alla dessa gamla fotografier har ett stort kulturhistoriskt värde råder ingen tvekan om, såväl för museet i dess arbete, som för släktforskare och för skribenter för illustrationsändamål.
 
Under normala omständigheter skulle jag med glädje överlåtit samlingen till museet men tyvärr har museichefen Olof Nimhed, museet och kulturhistoriska föreningen uppträtt på ett sådant sätt emot mig som person och mot mitt författarskap att detta omöjliggjorts. I sammanhanget viktigt påpeka att jag under många år stött föreningen och museet med en lång rad artiklar genom åren. Utan tack.
 
För att ta det från början:
 
Under mer än 30 år har Västerviks museum begagnat sig av mina forskningsresultat och bilder publicerade i mina femtiotalet kulturartiklar och mina femton böcker. Jag har med-verkat i Tjustbygden, årsbok för Kulturhistoriska förening med sammanlagt ett 25-tal artiklar alltsedan 1977. Det har skett utan att föreningen stött min bokproduktion ekonomiskt annat än i ytterst blygsam mån. Man har tagit för sig utan att tacka. Och betala.
 
Museichefen Olof Nimhed bär huvudansvaret för denna trista attityd. Han är även ord-förande i kulturhistoriska föreningen och sitter därmed på två stolar som är en olycklig kombination. De två juridiska enheterna ska rimligen stå fra från varandra, inte minst som Nimhed även är ordförande i Frimurarna. Tillsammans ger det honom en oförtjänt stor maktposition.
 
Jag har sökt bidrag till min bokutgivning från föreningen men blott i något enstaka fall, långt tillbaka, erhållit ett blygsamt stöd. Senast ansökte jag om bidrag till tryckning av min bok ”Gamla gårdar och släkter i 1800-talets Westervik”. Nimhed nekade mig det och stämplar mig som ”vinstdrivande” och därför skulle jag inte ha stöd.
 
Vad menade han med att jag är vinstdrivande? Jag är författare, är jag därmed vinstdri-vande? Nimhed är löntagare, kan han därmed betraktas som vinstdrivande? Han verkar inte särskilt bevandrad i nomenklaturen, inte minst vad gäller skattefrågor.
 
Genom åren har Skatteverket för min del dokumenterat ständiga ekonomiska underskott, dokumenterat och ackumulerat till en högst betydande summa som i inköpspris motsvarar samma fina villa som Nimhed själv äger och bebor.
 
Säljförbud
Inte nog med att Nimhed vägrar låta stödja mitt författarskap fastän han, museet, kulturhistoriska föreningen och den bokläsande allmänheten har glädje av allt mitt arbete genom åren, Nimhed vägrar också låta sälja mina böcker på museet.
 
Bakgrunden är en gammal rättstvist. Föreningen publicerade i årsboken 2006 min långa arbetskrävande artikel ”Israel Mannamördare”. Det skedde utan mitt godkännande och samtycke och stred mot min upphovsrätt och var en litterär stöld.
 
För att medge publicering ställde jag en rad krav, inte minst att omslaget till årsboken skulle ha en bild ur artikeln. Samtliga krav nonchalerades av föreningen. Man tryckte ändå och utan att efterhöra mitt samtycke. Man gjorde sig skyldig till självsvåldigt beteende. Det var min artikel och ingen annans, framför allt inte föreningens.
 
Jurister säger: ”Upphovsrätten måste värnas på samma sätt som ägaren till fysiska föremål.”
 
Men föreningen struntade i det och publicerade artikeln och utan mitt medgivande och kränkte därmed min äganderätt och upphovsrätt.

Fortsättning följer uppe till höger i nästa spalt:
 

Allas lika rätt gäller inte författare!

Varför anser sossarna, moderaterna, centern, folkpartiet, sverigedemokraterna, miljöpartiet, fi, vänsterpartiet att jag som författare inte ska ha rätt till lön, eller ersättning, och inte heller pensionspoäng och pension för mina 40 års jobb för kulturens bäst i Västervik och Tjust?
   Varför anser de politiska partierna att allt mitt arbete ska vara gratis? Gratis!!!
   Varför anser de politiska partierna att allas lika rätt och mänskligt värde inte gäller författare?
   Varför tillåter politikerna att samhället snyltar på oss författare????

Sven Kjellgren, medlem i Sveriges författarförbund sedan 1989

De lokala partiernas svar

Här kan läsa vad de olika partierna i Västervik svarar på frågan varför de anser att jag inte ska ha rätt till ersättning, pensionspoäng, pension  för att allt mitt kulturabete under fyrtio år:

Socialdemokraterna - svar, se nedan
Vänsterpartiet -  svar, se nedan
Miljöpartiet - noll svar
Moderaterna - noll svar
Folkpartiet - noll svar
Centern - noll svar
Kristdemokraterna - noll svar
Sverige-Demokraterna - noll svar
VDM-Västerviks demokratiska parti - noll svar
Socialistpartiet -  svar, se nedan

Socialdemokraterna:
Thomas Kronstål, lokal partiledare, kommunalråd, valspurten 2014:
–  Jag har i alla fall en av dina  böcker, jag kommer inte ihåg vilken, eller om jag läst den.
Gunnar Jansson, arbetarekommunens ordförande, valspurten 2014:
– Du ska inte komma och säga att inte vi socialdemokrater stödjer ditt författarskap. När jag satt i styrelsen för lokala sparbanken medverkade jag till att du fick 5 000 kr i stöd till den då aktuella boken.
– Det var ju för 25 år sedan!
– Det räcker väl?

 

Vänsterpartiet
Mariann Gustavsson, politiker från Odensvi:
– Vi i vårt parti anser att du som är rik nog att åka omkring i en husbil ska inte ha ekonomiskt stöd av samhället.
– Men det var ju min gode väns Sunes husbil som jag fick låna på Loftahammarsutställningen i september.
– Du är i alla fall rik nog att bo på Östermalm i Stockholm, då ska du inte ha stöd av samhället.
– Men det är inte jag som bor där utan en viss Jonas Sjöstedt. Och han jobbar inte gratis. Inte du heller Mariann. Så varför ska då jag stå utan ersättning, utan pensionspoäng eller pension för 40 års kulturarbete.
– Du får skylla dig själv för att du skriver böcker om Västervik och Tjust.
– I Odensvi där du bor fick ni närmare 600 000 kr för att ge ut boken om Odensvi.
– Det är något helt annat, vi jobbar ju ideellt!
– Så du menar att jag inte gör det? Motivera!
 

Socialistpartiet
Johannes Regell:
Du bara tjatar om pengar ...
 

De andra 6 då?
Jag skriver mail till
Miljöpartiet
Moderaterna
Folkpartiet
Centern
Kristdemoraterna
VDM-Västerviks demokratiska parti
Sverige-Demokraterna
och frågar:
1
Anser ditt parti att jag som författare inte ska ha rätt till lön, eller ersättning, och inte heller pensionspoäng och inte pension för mina 40 års jobb för kulturens bästa i Västervik och Tjust? 
2
Varför ska allt mitt arbete vara gratis?
3
Varför ska inte allas lika rätt och mänskligt värde gälla författare? 


 

Det statliga litteraturstödet motverkar sitt syfte!

 

Kulturrådets hantering av litteraturstödet har resulterat i att stora och etablerade förlag tar det mesta av anslagna skattemedel. Småförlagen med liten och osäker ekonomisk bas blir ofta utan stöd.

   Till skevheten i systemet bidrar att Kulturrådets bedömningsgrupp rekryteras bland författare och poeter med starka band till de etablerade stora förlagen. Opartiskhet och objektivitet, som är en grundförutsättning för Kulturrådets verksamhet, har visat sig väga mycket litet.

   Följden har blivit att storförlagens ekonomiska intresse väger tyngre än ett rikt och varierat utbud som gynnar den bokläsande allmänheten. Kreativitet och mångfald, som lagstiftningen stipulerar, ställs åt sidan.

   Således tillgodoser Kulturrådet i första hand producentsidan och låter de stora och etablerade förlagen styra utbudet. Konsumenterna har ingen annan möjlighet till påverkan än genom sina bokköp.

   Den nyligen publicerade Litteraturutredningen behandlar inte dessa problem på ett genomtänkt och seriöst sätt.

 

Läs hela min PM här på hemsidan!

Profet i sin egen hemstad ...

"Jag tycker Sven Kjellgren är underskattad. Hans fina böcker om Västervik, fullspäckade med gamla fotografier och sagoböckerna, liksom fartygsböckerna är en kulturhistorisk skatt, som vi borde uppskatta mycket mycket mer!! Tack till Sven Kjellgren för allt du gjort för Västervik!!!"  


Ur en insändare i Västerviks-Tidningen när boken Svartängeln lanserades årsskiftet 2011-2012.

Politiker misshandlar författare!

Politikerna tilldelar kulturskapande författare ingen rimlig ersättning för allt nerlagt jobb. Survival of the fitiest vilket innebär att de översta fem procenten av medlemmarna i Sveriges Författarförbund kan leva på vad de skriver. Resten då? För dem står inget annat till buds än att i skarp konkurrens med kolleger tävla om de få ynka kronor som regeringen, av olika kulör och kaliber, i sin nåd tilldelar yrkesskrået.
   Ersättningar för bibliotekslån, 1:41 per lån, ligger långt under gränsen för var de skulle ligga. Minst tre kronor per lån vore skäligt.  Snålmedlen hamnar hur som helst i Sveriges Författarfond som höst och vår delar ut vad som över tid och längd inget annat är än allmosor. 2014 inkom 880 ansökningar, inte mer än 189 bifölls. Medel till övriga sökande saknades därför att politikerna anser att författare inte ska ha något stöd.
   Jag och många med mig hamnade i sumpen. Inte den minst krona i stöd. 
   Inte heller ekonomiskt stöd från Författarnas fotokopieringsfond för alla mina böcker alltsedan 2007.
   Inte heller stöd från Gustaf den VI Adolfs minnesfond för svensk kultur. Medlen räcker inte till.
   Inte heller från Längmanska kulturfonden. Lika illa där.
   Inte heller från Riddarhusets fonder
   Inte heller stöd från Regionförbundet i Kalmar län.
   Och inte heller från Tjustbygdens kulturhistoriska förening.
   Inte från Sparbanksstiftelsen i Tjust.
En jäkla massa tid går åt för att söka stipendier. Och noll resultat. Men mina böcker hinner knappt komma ut förrän bibliotekspersonal i Västervik springer iväg och handlar in dem och lånar ut dem. Att vänta ett halvår tills jag hunnit få åtminstone en del täckning för alla mina utlägg? Nej, glöm det. Låntagarnas intressen går före upphovsmannens överlevnad.
  Politiker i Västervik och Tjust och över hela landet tillåter sig ett hänsynslöst rofferi på min skapande förmåga. Snyltar, parasiterar, utnyttjar. Så är hänsynslösa politikers ledord. Demokrati och allas lika rätt? Vaffan är det?

 

 

Vid tre tillfällen krävde jag av Nimhed att få diskutera ärendet med styrelsen. Det beviljades inte och man underlät att besvara mina skrivelser.
 
Jag stämde föreningen för att utan mitt samtycke och medgivande publicerat artikeln. Istället för att göra upp med mig engagerade Nimhed en advokat för 20 000 kr och beklagade sig sedan över att ”Kjellgren var en dyr rackare.”Domvilla
Ingen skrivning finns i domen om att jag utan anspråk och krav skulle ha ställt artkeln gratis till föreningens disposition att nyttja och ändra som man ville och utan att inhämta mitt godkännande. Jag hävdar domvilla.
 
Vidare ville tingsrätten göra gällande att jag påstått att 50 procent av alla mail inte kommer fram vilket rörde ett krav jag ställt på föreningen. Siffran är helt gripen ur luften, så har jag aldrig yttrat mig. Jag nämnde i rätten att jag hört sägas att ungefär 5 procent av alla mail inte kommer fram. Men det är inte detsamma som att jag vet att det förhåller sig så. Jag är inte datatekniker och ingen auktoritet på området. Således också en domvilla.
 
Lagbrott
Som följd av publiceringstvisten har Nimhed och museets styrelse förbjudit mig att besöka arkiv och samlingar för min forskning. Men enligt Offentlighetsprincipen i Tryckfrihetsför-ordningen (TF) andra kapitel, 1§, skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar”.
 
I stadgarna för Stiftelsen Västerviks museum, författningssamling 471.2 fastställd av kommunfullmäktige 1994-02-24, se bilaga 6, står i § 2: "Stiftelsens ändamål är att förvalta och vårda stiftelsens fastigheter, markområden, byggnader och samlingar och hålla dem tillgängliga för allmänheten."Och § 20 anger: "Beträffande allmänhetens möjlighet till insyn i stiftelsens handlingar skall beaktas de bestämmelser som för kommunala myndigheter gäller i fråga om allmänna handlingars offentlighet och sekretess."
 
Således kan ifrågasättas om inte Olof Nimhed och museistyrelsen gjort sig skyldig till brott mot Offentlighetsprincipen och brott mot Stadgarna för Stiftelsen Västerviks museum i och med att jag nekas tillgång till museets samlingar.
 
374 000 kr
Så var fallet under mitt arbete med boken ”Västervik 1931 till 1960” som skulle bli en fortsättning på boken ”Sekelskiftets Västervik” och boken ”Västervik 1900 till 1930”. För att tillåta publicering av bilder i planerad bok krävde Nimhed och museets styrelse och därmed Västerviks kommun 1000 kr per bild som behövdes till boken, tillsammans runt 374 000 kr. Av en olönad författare som under många år biträtt föreningen och museet ideellt. Men tar sig för pannan. Är det ett dårhus jag hamnat i? Ett dårhus uppe på Kulbacken!
 
Mycket av gammalt bildmaterial är skadat av fukt och har fläckar och föroreningar. Omfattande redigeringsarbete krävs i dataprogram för att ge bilderna publicerbart skick vilket tar mycket tid och självfallet kostar mycket pengar, 1000 kr per timme på ett it-företag.
 
Museet och Västerviks kommun borde väl visa uppskattning för att jag forskar, excerperar, skriver, redigerar, producerar och tar ansvaret för utgivning och marknadsföring av boken. Men så icke. Museet och kommunen tar varje tillfälle i akt att snylta och parasitera på mitt författarskap. Istället för att stödja mig.
 
Ingen rätt forska
Styrelsen för museet och kulturhistoriska föreningen blockerar på alla tänkbara sätt mitt författarskap, motarbetar min bokutgivning och lägger hinder i vägen för min yrkesutöv-ning och möjligheter till inkomst. Så har situationen varit under lång tid. Jag har fått veta att jag måste betala entré för att besöka utställningarna!!! men äger inte rätt att forska i samlingarna!!!
 
Inför invigningen av museets tillbyggnad 2006, där en stor utställning arrangerades, bidrog jag med omfattande text och bildmaterial utan kostnad för museet. Den som ansvarade för utställningen konstaterade: "Utan din hjälp, Sven, hade vi aldrig gått iland med det här". Något bevis på uppskattning för min insats har jag aldrig fått av museiledningen eller styrelsen.
 
Allt mitt arbete under många år för föreningens och museets bästa borde generera ett hedersmedlemskap. Men det har nekats mig.
 
Jag håller för troligt att jag är den som är bäst påläst och kan mest om Västerviks historia. Nimhed, föreningen, museet och kommunen har aldrig någonsin tagit kontakt för att ta del av mina stora kunskaper om staden och dess historia. I varje fall är man inte beredd att ersätta mig enligt Författarförbundets normer.
 
Olof Nimhed och museet och föreningen har kränkt mitt författarskap och min person och lagvidrigt hindrat mig att få tillgång till samlingarna. Det är inget annan än en skandal att Västerviks kommun tillåter detta!