Ondska in persona.

Den här artikeln handlar om Eva Johansson, förutom medarbetare i Västerviks-Tidningen även redaktör för släktforskarföreningens medlemsblad Wåra rötter.
   Denna person har ådagalagt ett mångårigt oresonligt hat mot mig och min författargärning.

Hatets ursprung
Hatet har sitt ursprung så långt tillbaka som 2005. Då arrangerades det internationella Boat Meet i Västervik i regi av slottsherren Per Johansson och Klarkullen förlag. 2006 utökades antalet tältmontrar som restes längs Strandvägen och Skeppsbrokajen. 30 000 besökare gästade evenemanget.
   Nu hände sig det att VT:s Eva Johansson lyckades ordna en gratisplats i kommunens monter åt lokalföreningen av Klubb Maritim som hon var ordförande i. Klubben ville sitta och kränga gamla lösnummer av tidskriften ”Båtologen”. Hon utverkade tillstånd hos näringslivssekreteraren Carl-Magnus Mårheden och lyckades etablera ett kommersiellt arrangemang för sina privata intressen på kommunens bekostnad.
   Eva Johansson kopplade oblygt samman sin roll som journalist med rollen som ordförande i klubbens lokalavdelning. Enligt all praxis och journalistisk etik måste den ena rollen stå fri från den andra. Framför allt får man inte som journalist låta sig misstänkas för att ha skaffat sig och sina privata intressen ekonomiska fördelar av något slag.

Brott mot etiska regler
Men hon bröt mot flera av Pressens etiska regler, bl a ”Använd inte din ställning som journalist, eller presskortet, till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa dig privata förmåner.”
   Jag har under många år skrivit om Västerviks sjöfartshistoria och gett ut flera böcker i ämnet, inte minst den då nykomna "Skeppsbyggmästaren". Jag tyckte att om någon skulle stå i kommunmontern och sälja böcker så var det väl i så fall jag?
   När näringslivssekreteraren fick vetskap om den oriktiga grund som Eva Johansson lyckats etablera Klubb Maritim på i kommunmontern, ja då åkte de båda försäljarna ut med bord, tidningar och pengapåse.
   Vid ett samtal per telefon med Eva Johansson något senare fick jag mig en utskällning för att ha saboterat Klubb Maritims lokala verksamhet!
   Efter en stunds samtal skyllde hon alltsammans på VT:s dåvarande chefredaktör Hans Holm. Vad hon nu ville ha sagt med det.
 
Vedergällningen
Hon hämnades på mig genom att endast införa en liten ynklig enspaltare om "Skeppsbygg-mästaren". Texten var rumphugget avskriven från mitt pressmeddelande om boken. Ingen nyhetsartikel, ingen recension, ingen uppmärksamhet alls för den bok som krävt flera års ideellt arbete för Västervikskulturens bästa.   
   Däremot skrev hon gladeligen en artikel om en bok "Cykelvägar i Stockholm". Vad nu en sådan bok hade att göra i lokaltidningen? I en besk kommentar skrev jag på nätet: ”Så nu ska tydligen Eva Johansson upp och cykla i Stockholm. Eller kanske hon bara har skaffat sig en olycklig vana av att vara ute och cykla.”
   Jag erbjöd mig att komma på ett föreningsmöte i lokala ”Klubb Maritim” för att berätta om Västerviks sjöfartshistoria. Jag var inte välkommen. Eva Johansson var ju ordförande.
   Inte heller ville kamratförening ”Flottans män” veta av mig, min bok och ett gratis föredrag. Den hade ju samröre med Klubb Maritim.
   Efter affären med Eva Johanssons snyltande på kommunen, och att jag protesterade, hälsar hon inte på mig. Så var det när VT intervjuade mig om min bok ”Svartängeln” som kom ut 2012. När jag passerade hennes arbetsplats vägrade hon blankt ta mig i hand och hälsa. Hon bara satte upp en grinig nuna lika sur och trist som sex år tidigare, alltså 2006 och affären ”Skeppsbyggmästaren”.

"Ostkustens pärla"
Eva Johansson hade under lång tid ansvaret för den featuretidning som VT ger ut inför varje sommar, "Ostkustens pärla".
   Där och i andra reportage händer det att hon hämtar stoff ur mina böcker och kulturhistoriska artiklar. Men aldrig någonsin anger hon källan. Så mycket journalistisk hederlighet har inte Eva Johansson.

”Gamla gårdar och släkter”
Sedan kom boken ”Gamla gårdar och släkter i 1800-talets Westervik”. Jag har ägnat flera års arbete och ansträngningar åt projektet, faktiskt ända sedan år 2000 när jag satt och arbetade på ett stipendium i den kända journalisten Ariane Wahlgrens hus mitt emot Akropolisklippan.
  Om ”Gamla gårdar och släkter” skrev Rune Engelbrektsson en mycket uppskattande recension i VT.
   Men Eva Johansson som förutom medarbetare i VT även är redaktör för släktforskarföreningens medlemstidning ”Wåra rötter” kastade skit på boken i föreningens medlemsblad.
   Vid ett möte på Föreningsarkivet innan nya boken kom ut, frågade jag varför hon ägnar sig åt förföljelse av min person och mitt författarskap. Jag bad jag henne sluta. Hon förklarade då att hon för all framtid är min fiende.
   Hon lovade skriva ner “Gamla gårdar och släkter”, hur bra den än var. Under intryck av det krävde jag att slippa en recension av henne vilket hon surt och grinigt avstod från.
   Jag föreslog som ersättning ett kort sammandrag av Rune Engelbrektssons uppskattande recension i VT. Eva Johansson vägrade med motiveringen att Engelbrektsson inte var medlem i släktforskarföreningen.
   Istället skulle Tor Wiklund, f d fotograf på VT, recensera boken. Han ville ha ett recensionsex men när han fått det, meddelade han att han aldrig recenserat förut och visste inte hur han skulle bära sig åt.
   I förtroende skickade jag till honom, som gammal vän, en mall och han lovade skicka sin färdiga text till mig för kommentarer. Texten jag fick var på fyra rader och innehöll tre faktafel. Han medgav att ”recensionen” var för hårt skriven, vilket sonen Henrik anmärkt på. Wiklund erkände att texten tillkommit efter påtryckning från Eva Johansson.
   Jag undanbad mig Eva Johanssons "recension".
   Hon hade inte ens läst boken, men av förblindat hat mot mig skrev hon lögner om boken på "Wåra Rötters" hemsida!!!!
 
100 kr för varje fel
När hon inte fick se min nya bok nersablad i ”Wåra Rötter”, skrev hon som hämnd i sin kom-mentarsspalt i bladet bland annat att flera faktafel upptäckts i boken. 
   Men uppgifterna i boken bygger på i många fall mer än 150 år gamla källor. De är ibland helt omöjliga att kontrollera idag. Om faktafel upptäcks, skrev jag till henne, vill jag ha besked om vilka, och utlovade rättelse i ett supplement.
   Jag erbjöd mig att betala henne 100 kr för varje fel hon upptäckte. Hittilldags har jag inte behövt betala ut en enda krona!!!
   Forskningsuppgifterna i boken har jag haft hjälp med av förre ordföranden i föreningen, Holger Kanth, och hans hustru Stina. Korrekturläsning innan tryckning utfördes av föreningens sekrete-rare Valdy Svenson. Och andra.
   Eva Johansson beskyllde mig för att ha försökt styra valet av recensent när jag föreslog utdrag ur Rune Engelbrektssons recension. 
   Hellre det, resonerade jag, än låta Eva Johansson få tillfälle till att utlösa sitt oresonliga hat mot mitt författarskap.
   Hon säger också att ”han (jag) ger beröm åt sin egen bok”. Men det var Wiklund som skrev omdömet, inte jag. Eftersom han var totalt okunnig om hur recensioner skrivs, enligt egen uppgift, fick han en mall. Han lovade slänga den när han var klar! 
   Istället skickade han sina rader till Eva Johansson, bröt mot sitt löfte till mig och stack falskt kniven i ryggen på mig. Han försåg henne med bränsle för ytterligare angrepp på mig. Så kan det gå när man tror sig kunna lita på vad man tror vara en gammal vän.
  Eva Johansson manipulerade Wikund och fick honom att dansa efter sin pipa, på samma sätt som med sitt oblyga närmande till näringslivssekreteraren Carl-Magnus Mårheden.
 
Framhåller sig själv
Johansson lyfter fram den bok som hon själv skrev bildtexter till, nämligen Tor Wiklunds "49 år som pressfotograft 1954-2003" och ger den stort utrymme i Wåra rötter". Däremot total tystnad om "Gamla gårdar och släkter", förutom ett oerhört elakt omdöme på några lögnaktiga rader.
   Att skriva bildtexter för Tors bok möter inga problem, Johansson har gått till Västerviks-Tidningens gamla lägg och kopierat texterna där, plus några andra källor enkla att nå.
   Forskningsinsatsen för "Gamla Gårdar och släkter" är av en helt annan dimension. Här ligger som grund inte bara tidningsartiklar sedan långt tillbaka på 1800-talet, utan också personliga intervjuer, gamla arkiv med brev, domböcker och noteringar.
   Hur många timmar har jag ine suttit på KB, Nordiska museeet, och andra museer och instanser när jag grävt fram mina uppgifter.
   I boken fins en noggrant uppställd källförteckning som omfattar mängder med verk. Någon motsvarighet i Wiklunds bok finns tillnärmelsevis inte.
   Beklagansvärt är att styrelsen för släktforskarföreningen, med ordföranden Hans Wiberg i spetsen, låter Johannssons fruktansvärt elaka och lögnaktiga beteende passera.
   Styrelsen borde skämas och be om ursäkt.

    
Pristagarförslag till VT

Däremot skrev Stefan Jern, bördig från en gammal sjökaptenssläkt i Västervik, numera forskare och docent vid Lunds universitet, ett förslag till tidningen att utse mig till kulturpristagare:

   ”Enligt min mening är boken ett fullkomligt enastående stycke kulturhistoria av ett slag
   som varje stad av Västerviks storlek borde känna stolthet, tacksamhet och glädje över.
   På 350 sidor får vi följa med på en rikt illustrerad vandring i stadens fyra kvarter under
  1800-talet och möta borgare, hantverkare, arbetare, lärare, institutioner och större händel-
   ser i överflödande detaljrikedom.
      Så vitt jag kan bedöma, så är den bakomliggande forskningsinsatsen av mycket stor om-
   fattning och, vad gäller de fakta jag känner till, gjord med vetenskaplig noggrannhet.
   Detta är verkligen kultur, person- och byggnadshistoria när den är som allra bäst!
      Som Engelbrektsson framhåller så är boken god nog för att kunna läggas fram som aka-
   demisk avhandling, men framförallt är den underhållande, lärorik och vacker (vilket
   inte alltid gäller för avhandlingar…).
      Till detta ska läggas att boken, liksom stora delar av Kjellgrens produktion, arbetats
   fram utan stöd från fonder, stiftelser eller större mecenater. Författarens starka
   personliga engagemang i Västervik och dess historia har uppenbarligen varit en viktig
   drivkraft bakom denna kulturgärning.
      Ängelholm den 18 augusti 2014
      Stefan Jern
      Docent, ”bördig från Västervik” och sommarboende på Ekhagen(s gård)
   samt ständig medlem av Tjustbygdens Kulturhistoriska Förening
 

”Dödsbasunen”
Jag har nu skrivit en fortsättning på den mycket uppskattade romanen ”Svartängeln” som kom ut 2012. Den nya boken skulle heta ”Dödsbasunen” men jag har inte råd att trycka och ge ut den. ”Gamla gårdar och släkter” sålde för dåligt, jag har inte ens fått tillbaka mina utlägg.
   En starkt bidragande orsak var enligt många läsare Eva Johanssons nedsabling av den boken - utan att hon ens ha läst den
   Om jag skulle få ut ”Dödsbasunen” skulle jag aldrig någonsin komma på tanken att skicka in den till Västerviks-Tidningen för recension.
   Då skulle ju den mot mig och mitt författarskap så oresonligt hatiska Eva Johansson få tillfälle att kasta ännu mer skit bakpå min rygg.
   Och något kulturpris anser VT att jag inte är värd, trots mina många års kulturgärning och mina många böcker om Västervik och Tjust.
 
Sven Kjellgren
Forskare, journalist, författare
2016-08-24