Provläs här!

Här kan du läsa utdrag ur några av mina böcker:

Kap 1 Flöjtskeppet
ur
Romanen Svartängeln

Skvallerspegeln
ur
Berättelsesamlingen Eva i paradiset

Parfymhunden

ur

12 Noveller

Att synden visar sitt njutningsfulla ansikte i en småstad lika väl som på andra håll, därom vittnar följande berättelse. Upprinnelsen till den blev samvaron hos några goda vänner under en majkväll för ett tiotal år sedan. Arbetsdagen hade gått mot sitt slut och vi hade samlats kring en butelj vin i ett hemlighetsfullt rum innanför en butik i ett 1700-talskvarter.
   Vi satt omgivna av gamla uniformer, jacketter, turnyrer, belle époque-klänningar, poliskasketter, blänkande cylindrar och parasoller. I skuggvrån innanför fönsterbänken slokade en peruk av shinglat hår och bredvid stod en glasvas med gula lejongap och blå riddarsporrar.
Genom dörröppningen ut till butiken skymtade vi nymfetter, puttifigurer, rokokospeglar, Oscar II-porträtt och en schäckig och en vit gunghäst i var sitt hörn. På hyllor längs väggarna poserade små söta och välkädda dockor som glodde världsfrånvänt på oss med välbefransade porslinsögon. Alltsammans skapade en lätt mystifierande stämning som fördjupades av majkvällens växande skuggor.
Huset med sin antikvitetsaffär ägdes av den godhjärtade, rundhyllta och välbevarade skönheten Bojan tillsammans med maken Frans-Sixten och dottern Sandra. Verksamheten var mer ett bevarande av gammaldags kultur än ett fäktande efter mammon och inbegrep restauration och rumsuthyrning i det kvarter med gamla kulturhus och tillhörande trädgårdar som sträckte ut sig i djupled på andra sidan den kullerstenslagda gatan.
På bordet framför oss brann ett stearinljus i en prismastake och lågan speglades i rödvinsbuteljen, glasen framför oss och i den blanka skärmen till en guldsmidd och rakkullig löjtnantsmössa. Värdfamiljen gick vanligtvis klädd i eleganta kläder av 1800-talssnitt för att förläna etablissemanget en aura av ett svunnet sekel. Frans-Sixten som placerat huvudbonaden på bordsskivan hade knäppt upp sin revbensgarnerade dolma, Bojan bar ännu efter stängningsdags sin svarta, vidbrättade och plymagerade hatt medan Sandra satt med en elegant toque lätt på sned över sitt blonda och uppsatta hår.
Den här sena eftermiddagen förnöjde oss familjens hund med konster. Den hette Albert, var brunsvarthårig och övermåttan förtjust i välluktande parfymer men kallsinnig inför doften av plebejisk eaudecologne. Om matte eller mattes dotter sprutade en god essens bakom örat på djuret så rullade det runt på rygg och gned ivrigt huvudet, nacken och öronen i golvmattan under syndfulla gnyenden. Hunden sökte uppenbarligen fördela upphovet till njutningen runt hela sitt ivriga huvud.
Denna parfymälskande hund hade ännu en egenhet. Lika mycket som den tyckte om väldoftande parfym, lika illa tyckte den om läderbyxor. För att ge ett åskådligt exempel öppnade husse dörren ut till den plankomgärdade bakgården och hängde ut ett illa medfaret exemplar. Han lockade på hunden som surmulet betraktade byxorna, morrade och sedan föraktfullt lyfte på benet och tömde blåsan på dem.
När vi förundrats en stund av Alberts egenheter vindlade samspråket över till välbekanta profiler i den lilla stadens småborgerliga liv och fördjupades än här, än där omkring allehanda anekdoter.
Sandra bidrog med en episod från den tid hon var anställd som hovmästare på gamla Stadt, ett hotell som en gång av en storstadstidning beskrevs som ”ett grannt sidenförkläde utanpå en borgerlig och huslig, hemvävd kjortel”.
Berättelser från restauranglivet sett från hinsidan svängdörrarna mot matsalen har i alla tider haft sina poänger. Anekdoten stannade i mitt minne och när jag nu återger den sker det med tidens distans och i min egen tolkning. 
 
*


Bert-Uno, Sandras pojkvän, hade länge pratat om hur han ville ha det. Han slukade herrtidningar som han staplade på hög i sovrummet. Traven nådde trekvartsvägs upp till taket. Tjejerna på bilderna hade läckra underkläder, vek ut sig i alla tänkbara poser och skrevade med benen. Bert-Uno studerade, fantiserade och gav Sandra diskreta inblickar i sina erotiska fantasier.
– Förpackningen är viktig, då blir innehållet ännu mer spännande. Det gäller inte bara julklappar, brukade han säga.
Så småningom hade hon kastat betänkligheterna åt sidan och bestämt sig för att göra honom till viljes. Det skulle ske på hans högtidsdag.
Den inföll en lördag när hon hade kvällspasset på Stadt och uppvaktningen av pojkvännen måste ske efteråt. I god tid hade hon besökt en butik för damunderkläder och köpt vad hon trodde behövdes. Dessutom hade hon handlat en alldeles egen present till Bert-Uno.
Hon tog prövande på sig plaggen och betraktade sin halvklädda figur i sovrumsspegeln, rättade till den svarta nyköpta behån så att brösten putade dit de skulle, häktade ihop strumpebandshållaren och snodde den rätt kring midjan. Så drog hon på sig de långa svarta nylonstrumporna med söm och knäppte fast dem. De tunna spetstrosorna kändes svala och silkeslena när hon drog dem på sin plats.
Ansiktet hade hon ägnat omsorg: kinderna var upptonade med rouge, ögonfransarna klippte svarta och läpparna lyste med en förföriskt röd ton. Hon hade satt upp håret i nacken och garnerat frisyren med långa nerfallande lockar.
Så drog hon på sig den cerisfärgade chiffongblusen och drog upp dragkedjan i den marinblå kjolen varvid hon noterade en skymt av strumpebandet i slitsen. Hon svepte kappan över axlarna och steg ut i sommareftermiddagen som just glidit över i förkväll.
Himlen välvde sig ljust turkosblå över staden och värmen dallrade längs husväggarna när hon vandrade iväg på sina svartblanka och högklackade pumps till Stadshotellet.
”Personalingång” stod det med svarta tryckbokstäver på en snedhängande skylt i ögonhöjd på bakgårdsfasaden. Det pinglade och dunkade när Sandra och några av servitriserna som samtidigt anlänt stack in sina kort i stämpelklockans gap.
Stentrappan ner till källarplanet med omklädningsrummen genljöd av klackarnas klapprande. Medan de andra flickorna bytte om gjorde sig Sandra ärende in på förrådet, hon ville inte visa utstyrseln under kjolen.
När hon var ensam kvar drog hon av sig den och chiffongblusen och granskade sina svartnylonklädda ben lite blygt i spegeln samtidigt som hon kände en lätt upphetsning. Hon längtade efter Bert-Unos fasta händer, hans mun och muskulösa kropp intill sin. Så vaknade hon ur drömmarna och drog på sig en svart snäv arbetskjol och knäppte knapparna på hovmästarjackan. 
 
*


Varken björkruskorna fastbundna vid porfyrkolonnerna som prydde entrén, blomstergirlangerna av plast som hängde kvar i fönstren från förra året, den eleganta dukningen eller den propra personalen kunde dölja det beklagliga faktum att stadens stolthet, det anrika Stadt, var ett ruffigt, nergånget och uttjänt ruckel.
Väggarna i matsalen, en gång ljust beigeockra, stod skamset bruna av årens tobaksrök. Hålen i receptionsdiskens röda galonduk var ditnötta av många gästers armbågar. I den mörka och trånga passagen till matsalen utgjorde herrtoalettens evigt rinnande pissoarränna och ständigt porlande wc-stolar ljudkuliss när gästerna hängde av sig i garderoben mittemot.
Alla förtretligheter till trots stod Stadt väl förberett inför väntad invasion av sommarklädda middagsätare. Hotellen i den lilla staden var fullbelagda, den fyrstjärniga campingplatsen fylld till trängsel och i småbåtshamnen låg mängder av vita segelbåtar med vimpelspel hissade. Beställningar hade ringts in till Stadts matsal i sådan mängd att källarmästaren engagerat extra servitriser.
Övervakade av Sandra dukade de, vek servetter och placerade ut hotellets tallrikar med förgyllt men slitet vapen. Matsilvret klirrade tungt, glasen klingade sprött och blomvaserna spred doft av sommar.
– Fröken, en omgång whisky, grymtade en rundbukig lantmätare som inledde anstormningen. Han hade stora, röda händer som strax krälade på bordduken likt förvuxna humrar. Fingrarna knep likt klor i dukvecken.
– Strax, lovade servitrisen som var lång och smal och hade gitarrformade örhängen.
– Sexor, förtydligade lantmätarens bordsgranne, en lokal turistchef och visfantast.
– Med isen bredvid, kompletterade den kvinnliga kommunalpampen mitt emot.
Sällskapet bestod av sex personer och hade suttit i förhandlingar dagen lång om finansieringen av en ny infart till staden. Kostnaden översteg vida kommunens kassa som länge legat i ebb. Oppositionen sade nej och var inte medbjuden. Kommunalrådskan ville ha vägen byggd som kronan på sin mandatperiod. Turistchefen, en ögontjänare i hennes hov, hade föreslagit att den skulle uppkallas efter henne. I gengäld förväntade han sig kommunalt stöd till sitt drömprojekt: en CD med nigerianska folkvisor.
Sandra vickade in på höga klackar med förrätten på en bricka. Småfull och lysten iakttog lantmätaren hennes höfter och brösten som putade upp under blusen. Till sällskapets lätt generade förtjusning kommenterade han vällustigt hennes kvinnliga företräden och fäktade med hummerklorna efter henne.
Innan lantmätarbocken hann koppla grepp gled Sandra åt sidan och klapprade ut i köket med en ny beställning.
– Det är gott om humrar och bockar i matsalen, sade hon.
– Kvällen blir het, trodde kocken Kalle.
Han cirklade runt spisen i mitten av golvet, gjorde en avstickare till fritösen och snubblade på några lösa golvklinkers.
– Hemma micket värre, sade Mustafa som ville hävda sig mot sin förman. Han garnerade några karotter och bar dem till den rostiga gamla varmluftsugnen.
– Vi är korta på hummerknivar, varnade Konrad i disken.
– Ledningen kan inte planera, klagade Berit som var kallskänka och skivade gråsej för laxsandwicharna.
– Får de bara i sig några järn äter de med fingrarna, upplyste Ann-Charlotte i spritkassan.
– Sex sexor whisky, beställde Sandra.
Hon återvände till vägbordet med sprit och iskylare och lyckades återigen slingra sig undan lantmätarens röda klor varvid denne med råluddig röst besviket övergick till herrumshistorier:
– Gubbar, har ni hört talas om pokergänget som drog en sista spader innan det var dags att åka hem och knyta sig?
– Den skrönan brukar du alltid dra när du fått några järn i dig, värjde sig kommunalrådskan.
Överlantmätaren fortsatte obekymrat:
– En av dem påstod att han hade en så jävla ful kärring att han alltsomoftast fann sig föranlåten att övernatta i sommarstugan. För att slippa se henne, alltså. Men de andra i gänget trodde inte på förklaringen, hon hade nog kört honom på porten för att han var så jävla dum.
– Det låter som du själv Gustav, tyckte kommunalrådskan.
– I varje fall kom de överens om att dela på en taxi hem till honom. När han fumlat upp dörrlåset ropade han upp mot övervåningen: ”Elsa.” Ingenting hördes och då ropade han igen: ”Elsa lilla, kom ner och visa upp dig”. Då hördes hasande tofflor och en kärringröst som kuttrade: ”Ska jag ta säcken över huvet?” Han svarade: ”Nej, vi ska inte göra det just nu.”
Generade skratt följde på historien. Kommunalrådskan fann den för sin del lika korkad som sexistisk. Förmodligen hade överlantmätaren inte fått komma till på länge. Högt sade hon:
– Det kanske är du som går omkring med en säck över huvudet, Gustav? 


*


Semesterseglare, husvagnsfolk, stughyrare och säsongboende. Stimmet av sommargäster som med förväntansfulla miner invaderade det gamla stadshotellets matsal blandades med lokala storheter, mindre kända stadsfysionomier och landsbygdsnunor.
Restaurangfolket hade mycket att berätta om gästers svagheter, snedsprång och tillkortakommanden. Fallskärmsdirektörer, kreditkortsfifflande politiker, gränsridande advokater, småtjuvar på frigång, kleptomaner, hustruplågare, kåtbockar, hanrejar och en och annan torskdiana.
Alla försökte idogt putsa sin egen fasad medan de gottade sig åt andras synder. Under auran av hederlig småborgerlighet puttrade lastens grytor.
Sandra blickade ut över sina domäner. Dreglet skulle rinna om humrarna såg hennes utstyrsel under kjolen, funderade hon.
– Redaktör Pål von Dolm, beställt, hördes en stämma i ett nyanlänt sällskap, sex personer, som buffade sig väg till hovmästarpulpeten.
Rösten tillhörde en karl med skrynkliga anletsdrag och gråborstig mustasch, inflyttad till staden något år tidigare och anställd som ledarskribent på den lokala avisan. Han hade gjort sig känd för sina artiklars pratsamma längd snarare än tankemässiga substans och uppmärksammats främst för att ha kallat statsministern för fyllhund.
Han hade fortsatt verka i tidningens tradition att behandla läsekretsen med sublimt förakt, aldrig tillstå att det man skrev var behäftat med brister eller felaktigheter och att snoppa av varje kritisk insändare på ett självförhärligande och överlägset sätt. Men så var också den lilla landsortsavisan ensam herre på täppan i staden.
Sandra eskorterade gruppen till bord trettiofyra nära dansgolvet. Hon räckte fram den skinnbandsklädda menyn och vinlistan.
– En köttbit och en vinare, beställde skrynkelansiktet och flinade. Rekommendera nåt!
– Varför inte pröva vår turistspecial, föreslog Sandra:  Helstekt oxfilé i gorgonzolasås, råstekt potatis och sommarsallad? Som efterrätt serverar vi färska jordgubbar och glass.
– Förrätten då, vad är den? undrade en av damerna. Hon hade uppsatt hår, gulsotsgul hy och tätknäppt klänning upp under öronen.
– Räkcocktail, specialkomponerad av vår arabiske kock.
– Arabisk?
– Kocken, inte räckcocktailen.
– Kör för det då, flinade en annan av sällskapets damer, så man slipper tänka ut nåt själv.
Sällskapet flabbade och Sandra klapprade ut i köket med beställningen, hämtade två flaskor av husets röda och lät gråmustaschen prova. Han smackade och nickade med inövad kännarmin:
– Château France 1954.
– Pål kan allt om viner, försäkrade den gulsotsgula förnumstigt. Det har han själv sagt.
Sandra lyfte lätt på munvinklarna, fyllde i sällskapets glas av den billiga fatriojan och återkom med förrätten. För säkerhets skull tog hon en omväg förbi vägbordet där historieberättandet eskalerat i grovkornigheter. En barnfamilj intill fann för gott att begära notan och avlägsna sig.
Sandra kände hur de tunna spetstrosorna skar upp i grenen och i ett obevakat ögonblick ute i köket tog hon tag utanpå kjolen och drog tillbaka dem på sin plats. Hennes tankar vandrade till Bert-Uno som ikväll tagit ledigt från extraknäcket som ordningsvakt på Stadt för att fira sin födelsedag. Om halvannan timme gick hon av sitt pass …
Pratbruset i lokalen tilltog, tobaksröken vinglade blåstrimmig och servitriserna sprang som skärrade pingviner. Med hökblick i bakgrunden vakade källarmästaren över gästernas berusning: inte för mycket men absolut inte för litet. Aftonens orkester baxade in instrument och högtaleri.
Sandra kom balanserande med ett omfångsrikt nysilverfat med varmrätten till trettiofyran intill dansgolvet. Hon placerade en glänsande karott potatis framför ledarskribenten och hans höghalsknäppta, serverade oxfilén och öste på av gorgonzolasåsen.
– Filén är nog en fransyska, kommer från insidan av låren, sade ledarmustaschen och betraktade Sandras något korta kjol som stramade när hon böjde sig framåt med brickan.
Så plötsligt! Medan hon serverade redaktörens bordsdam förflyttade sig en stor hand trevande längs insidan av Sandras vänstra ben och letade sig upp under kjolfållen. Hon knyckte avvisande med stjärten och handen försvann men återkom strax baktill på kjolen.
Nåja, tänkte hon, där gör den ingen skada. Bara nu den förbaskade tanten ville sluta pladdra och lägga upp sin köttbit på tallriken. Den gulsotsgula hickade lätt berusad, spillde gorgonzolasås på duken och fnittrade.
Sandra suckade och kände sedan att handen baktill var i färd med något alldeles otillåtet. Långsamt och försiktigt höll den stora karlnäven på att dra ner blixtlåset.
Slippriga gubbar, kåta torskar! Jäklar, jäklar! Hon hann inte värja sig, kjolen satte sig i rörelse, först långsamt och tvekande, sedan allt snabbare. Glatt hasade den nerför höfterna, rutschade lättad utför knäna och draperade sig stillsamt kring hennes anklar och högklackade pumps.
Sorlet i lokalen stillade sig och orkestern beslöt avvakta med första danslåten. Förstulet eller ohöljt nyfiket glodde gäster och personal. Några fnissade, överlantmätaren gapflabbade, andra smålog besvärat.
Sandra kände ilskan välla upp i sinnet men rätade lugnt på ryggen, klev ur kjolen, böjde sig ner med serveringsfatet balanserande på vänstra handen och tog upp plagget med den högra.
Hon kände männens lystna blickar fastnitade vid sina svarta genomskinliga spetstrosor, kände dem smeka hennes nylonklädda lår och dra i de ryschiga strumpebanden. Behärskat, med ansträngd min men bibehållet lugn korsade hon dansgolvet. Strax vid svängdörrarna ut till köket hade restaurangens stränge källarmästare fattat posto, röd om kinderna och med ryckningar i vänster mungipa. Sandra slingrade sig in förbi honom och väste:
– Får jag göra vad jag vill med karlsloken?
– Ta inte livet av honom, bara! 
 
*


Hon drog på sig kjolen, gick ut till frysen och tog fram istärningar. Så letade hon reda på etablissemangets största tillbringare, lät isen rassla ner i den, spolade länge under kallvattenskranen och fyllde bringaren till brädden.
Serveringsdörren smällde bakom henne, herrarna flinade förtjust vid hennes rentré och damerna smålog deltagande. Dansbandet avbröt inledningsackorden till ”Maj på Malö”, servitriserna slutade slamra med fat och karotter. Vad skulle nu hända?
Med den väldiga karaffen bakom ryggen närmade sig Sandra trettiofyran. De tre paren hade avslutat varmrätten och varit uppe och dansat. Mustaschmannen torkade svett ur pannan och började lossa på kragen.
Sandra tog några snabba steg, grabbade med vänstra handen tag i halslinningen på kjolmarodören och med den högra hivade hon upp den väldiga tillbringaren. I en störtflod vällde iskuber och vatten ner innanför hans skjorta.
Tidningsmannens snedbenade hår reste sig till en vassrugge, den skrynkliga ansiktshuden blåstes upp till ballongstorlek och mustaschen fladdrade som om den höll på att lossna ur sina fästen. Kroppen spände sig till en sprättbåge, ögonen stirrade stelt och munnen utstötte ett tjut som fick etablissemangets kristallkronor att klirra och blodet i församlingens ådror att isas. 


*


Kjolmarodörens sexuella självsvåldighet fick en epilog, till att börja med något hedervärd för honom själv men plötsligt olycksbådande. Djupt ångerfull, vilket kan sägas till hans försvar, men kanske mest rädd att bli portad för sitt tilltag, lät han höra av sig till Stadts källarmästare.
– Jag förstår att jag burit mig illa åt, bekände han inför dennes avmätta stämma. Hur kan jag blidka Sandra?
– Det problemet får ni lösa själv, blev källarmästarens kyliga svar.
Så kom det sig att den mustaschprydde infann sig i en av stadens blomsterbutiker strax före stängningsdags och inhandlade ett stort fång röda rosor. Med dem i famnen promenerade han Storgatan fram mot stadshotellet, glömsk av småstadsskvallret.
Jaså, klädde slusken av en vacker flicka inför allas ögon på Stadt! Jaså, sexuellt ofredande av personalen! Jaså, snedsprång bakom ryggen på sin kärring!
Plötsligt blockerades redaktörens väg av två grymma busar, tatuerade och klädda i svarta skinnbyxor med blanknitade läderskärp. Den ene hade en röd snusnäsduk knuten kring sin blankklippta hjässa, den andre en hakkorsprydd skärmmössa.
– Blommor till lilla älskarinnan, va? frågade snusnäsduksbusen och stack upp ett smutsigt pekfinger i redaktörsnäsan.
– Och fina sommarkostymen på? sade hakkorsmannen och tog tag i kavajslagen.
– Verkar vara en förmögen snubbe, återtog den förste och störste.
– Vad säger herrn om att bevilja oss en sjyst kassaförstärkning? sade den lite mindre tvåan.
Blomstermutaren började kallsvettas, såg sig omkring efter hjälp men fann att gatan låg tom, förutom en brunsvart hund med korthårig päls som morrande närmade sig. Djuret doftade starkt av parfym, slog lovar kring de tre, nosade upprepade gånger, morrade ännu mer och fnyste förtrytsamt. Så lyfte den på benet och lättade blåsan mot den store busens skinnbyxor. Medan det skvalade som bäst passade kjolmarodören på att smita.
Samma kvälls afton väntade ett fång röda rosor på Sandra, stolt uppsträckta i en nysilvervas.
– Låt honom få komma tillbaka, sade hon överseende. Fast jag begriper inte vad han menar med texten på kortet. Har han varit på Albert också?
– Hon räckte det till källarmästaren som tyst läste: ”Ge hunden en kram!”
En tid därefter revs gamla Stadt och även parfymhunden slutade sina dagar.