Textarkiv

Här kan du läsa utdrag ur några av mina böcker:

Skvallerspegeln

ur
Berättelsesamlingen Eva i paradiset

 

 

 

Handlanden Gustav Odelmark rättade till sidenkravatten framför spegeln och iakttog den prydliga bilden av sig själv i högtidsdräkt. Han bar en insvängd, mörkviolett frack och en stjärnbroderad väst och nertill ett par långa, vita pantalonger. På en galge i hallen hängde hans aftonkrage med guldsnoddar.

   Pigan iakttog honom förtjust från köksdörren. Hon hade nyss kommit tillbaka från brunnen vid Stora Torget och hennes blå förkläde var blött efter stänkvatten från spannarna hon burit hem.

   - Herrn är allt förskräckligt elegant, förkunnade hon sin åsikt och kokerskan bakom hennes rygg nickade medhåll.

   - Ungdomen klär sig så stiligt nuförtiden!

   Han hade låtit sy upp högtidsdräkten inför dagens festiviteter. Den lilla ostkuststaden skulle få storståtligt besök, självaste kung Karl XIV Johan ämnade avlägga visit.

   Regenten och hans uppvaktning befann sig på en rundresa genom mellersta och södra Sverige. Nu hade turen kommit till Västervik. Det var andra gången och mer än arton år sedan han senast hälsade på.

   - Det sägs att kungen är en mörk och farligt grann karl, kvittrade pigan.

   Vid torgbrunnen hade hon som vanligt träffat på flera av sina gelikar som också hämtat vatten. Brunnen var den bästa i staden och där råkades det kvinnliga tjänstefolket och passade på att utbyta allsköns skvaller.

   Stort som smått avhandlades, lokala skandaler lika väl som stadsbornas vardagsförehavanden. Nyheterna bars sedan hem och omtalades för husbondefolket. Denna dag hade luften runt brunnen surrat av förväntan inför den konungsliga visiten.

   - På vintrarna ligger han och drar sig hela förmiddan i sängen och sköter sitt arbete där, fortsatte pigan. - Kors då! sade kokerskan.

   - Han tycker det är för kallt här i Sverige, förklarade pigan som var väl underrättad. Det är mycket varmare i Frankrike där han kommer ifrån.

   Gustav Odelmark lyssnade med ett halvt öra till tjänstekvinnornas prat. Fattas bara att de var uppspelta, kungabesöket utgjorde en stor begivenhet för staden och orten. Även för hans egen del hade mycket följt därav.

   De kommitterade hade utsett honom att uppvakta landets regent och sitta med vid dennes bord. Det var sannerligen remarkabelt! Han var ännu inte trettio år fyllda och en av stadens yngsta handelsmän med egen firma. Förutom han själv skulle en av de äldsta och mest välkända handlandena representera borgarståndet.

   Att valet fallit just på honom hade gjort Gustav Odelmark något betänksam. Men så hade han repat mod och snart nog sysselsatte kungabesöket hans tankar. I god tid hade han uppsökt stadens mest välrenommerade skräddare.

   Han mönstrade belåtet sin spegelbild och korrigerade än en gång sidenkravatten. Gustav Reinhold Odelmark lyfte ner aftonkragen och svepte den med en elegant rörelse runt sina axlar och satte cylinderhatten på hjässan.

   Det var torsdagsafton den 14 september år 1837 och den skulle bli en märklig kväll som länge lät tala om sig i den lilla ostkuststaden. Unge handelsmannen Odelmark skulle komma att spela en roll som han inte riktigt tänkt sig. Men därom visste han ännu så länge ingenting. Han nickade avmätt till sitt tjänstefolk och stötte upp dörren mot gatan och promenerade iväg.

 

*

 

Borgmästaren Lars Petter Eneqvist stegade Storgatan upp med svängande frackskört och nyondulerat hår under sin chapeau-claque. I möjligaste mån försökte han hålla sig till de stora, flata stenarna i mitten av gatan. De fungerade som spatserväg för bättre folk som inte ville nöta skorna på knaggliga kullerstenar.

   Arrangemanget hade tillkommit på hans uppslag och skedde i takt med att gator och torg blev omlagda och snyggades upp. Stenarna fungerade dessutom som gränslinje vid renhållningen som husägarna på ömse sidor om gatan hade att svara för.

   Sannerligen ett bra sätt att lösa kiv och split! berömde sig Lars Petter Eneqvist. Tillika hade mittstenarna fått namn efter honom, eller snarare efter hans ämbete. De kallades för borgmästarstenar.

   Han småvisslade belåtet med tungan mot framtänderna, som han brukade göra när han var vid gott mod, och såg sig omkring. Flertalet byggnader, i vart fall längs de finare gatorna i centrum, befann sig i gott skick. De låg med uppsnyggade fasader och bemålade i välstämda färger.

   Borgmästaren var mån om att staden skulle ge ett prydligt intryck, inte minst en dag som denna då självaste kungen skulle komma på besök. Lars Petter Eneqvist hade i god tid manat borgerskapet att sätta sina hus i stånd och snygga upp på gator och torg. Han hade själv visat gott exempel med de fastigheter han rådde om. Ingen kunde säga annat än att de var till sin fördel.

   Eneqvist hade tagit för vana att köpa på sig allsköns ruckel och kosta på dem reparationer. Numera ägde han sin beskärda del av stadens prydligaste byggnadsbestånd. I såväl västra som östra kvarteren, tillika i de norra och södra innehade han lagfarter på hus och gårdar.

   Beklagligtvis resulterade hans självpåtagna del av stadens förnyelse i ständig ebb i den egna kassan. Detta ledde i sin tur till ett lika ständigt behov av kontanta medel. Problemen löstes av och till med lån ur Sjömanshusets kassa där han satt med i direktionen.

   Gode vännen Wancke, som var sekreterare vid magistraten och en betrodd person, hade åtagit sig att förvalta institutionens räkenskaper. Han reste aldrig några invändningar när borgmästaren kom för att låna och skrev dessutom på borgen. Wancke hade själv dåliga affärer och lånade också han av Sjömanshusets medel. Han bad då i sin tur Eneqvist stå som borgensman.

   Att arrangemanget innebar vissa risker för institutionen, fäste inte Lars Petter Eneqvist så stort avseende vid. Saker och ting skulle självfallet ordna upp sig i sinom tid! Huvudsaken var nu att allt såg propert och gediget ut när den höge resanden avlade sin visit!

   En del av borgarna kunde vara mer än lovligt slöa och försumliga i angelägenheter som trängde deras börsar. Med lock och pock hade han försökt få dem att ta spenderbyxorna på så att staden skulle visa upp sin fördelaktigaste sida under kungabesöket.

   Flerfaldiga gånger hade han påpekat att man måste göra ett gott intryck på majestätet om det skulle bli något av med alla långtgående planer på expansion och fortifikation.

   Argumentet hade bitit bra, merparten av borgarna fann dessa ambitioner i högsta grad lovvärda och naturliga. Med tanke på stadens läge vid kusten och på dess förnämliga varv borde statsmakterna, ansåg man, befästa staden och förse den med en garnison. Lika naturligt vore det att hit förlägga en eskader av örlogsflottan.

   Borgmästaren hade för avsikt att uppmärksamma majestätet på förslagen, det skulle ske i ett tal som han noga förberett. Men det viktigaste under besöket var ändå att förmå honom att gå med på en delning av Kalmar län. Nu borde det äntligen vara dags för norra länsdelen att få bilda ett eget landshövdingedöme! Det hade Tjustborna länge arbetat för.

   Förhoppningarna hade närts sedan 1800-talets början och vid ett par tillfällen hade en rad av stadens och traktens mest betydande personer vänt sig till kungen och begärt att få förslaget genomfört.

   Självfallet skulle det nya residenset ha sitt säte i Västervik. En stad som gick så starkt framåt som borgmästarens, åstundade förklarligt nog självstyre och en mer bemärkt ställning. Att stå som vasall under Kalmar var föga inspirerande.

   Lars Petter Eneqvist omslöt helhjärtat dessa ambitioner, faktiskt hörde han till dem som mest ivrade för saken. Tänka sig, borgmästare i en residensstad! Det var sannerligen något att stå efter. Dessutom skulle lönen säkerligen justeras uppåt på ett inte alltför blygsamt sätt. Tillskottet torde snart nog bringa hans fastighetsaffärer i balans.

   Nu skulle Karl XIV Johan komma på besök. Ett bättre tillfälle att åter ta upp stadens angelägna frågor kunde man knappast tänka sig. Kungen skulle ha sitt nattlogi i Eneqvists eget hus, borgmästaregården, som låg vid hamnen. Följaktligen skulle han få goda tillfällen att söka påverka monarken i gynnsam riktning.

   Denne skulle få det bästa rummet, det med utsikt över Skeppsbrofjärden. Allt hade möblerats och ställts i ordning för den höge gästen, allt skulle bli till dennes belåtenhet. Besöket hade planerats och förberetts in i minsta detalj!

   Borgmästaren balanserade förväntansfull iväg på sina flata stenar i mitten av den lilla stadens kullriga huvudgata.

   Inte heller han anade, och varför skulle han det, att saker och ting under detta så emotsedda kungabesök skulle utvecklas något annorlunda än efter uppställt program.

 

*

 

Det myllrade av människor i den ljumma septemberkvällen. Stadsbor och tillresta landsortsbor spankulerade omkring på gator och torg i väntan på den höge gästen. Många hade i god tid tagit sig en plats längs kortegevägen Storgatan ner.

   Borgerskap lika väl som enkelt arbetsfolk hade klätt sig i sina finaste kläder. Yngre damer ur societeten, vilka månade om att följa med i modets växlingar, hade anammat tehuvssiluetten. De kom i stora och löst hängande kappor över ballongliknande kjolar som spändes ut av många underkjolar. Ur bahytternas djup ringlade korkskruvslockar fram.

   Men det fanns också damer, fast mest bland de äldre, som kom i gammal timglassiluett med getingmidjor, bred överdel och vida och veckade kjolar.

   - Nej men se goddag, hälsade Gustav Odelmark artigt och lyfte cylinderhatten för Christina Segerstéen och hennes föräldrar, rådmannen Daniel med maka Anna Beata.

   - Alla tycks vara på benen denna afton, konstaterade rådmannen till svar.

   Gustav Odelmark dröjde på stegen och kastade en djup blick på den vackra Christina. Mer än en gång hade hon upptagit hans tankar de senaste månaderna. Hon var förtjusande till sitt väsen, behaglig, belevad och smakfullt klädd. Hon visste att tiga i rätt tid och tala när man önskade det. Hon drack te, konverserade och skrattade med grace.

   Hon kunde teckna, spela fortepiano och sjunga, hon parlerade och läste fransyska, hon visste alla huvudstäders namn och hon läste alla tillgängliga böcker. Därtill kunde hon sticka och sy.

   Hon hade mjuka armar och vita, välformade händer, svävande gång och ädel hållning. Över hennes pannas rena välvning ringlade ljuvliga lockar av silkeslent hår och ögonen blickade under långa mörka fransar. Hon hade liten och välformad näsa, röd och frestande mun och hennes hy var som snö.

   Sannerligen, var hon inte något av det skönaste Gud skapat! tänkte Gustav Odelmark förälskad.

   Lätt förvirrad upptäckte han att den dyrkade Christina tilltalade honom och att hennes föräldrar log diskret. Han ansträngde sig att finna ett lämpligt svar och sedan var lyckostunden förbi. Familjen Segerstéen fortsatte promenaden Storgatan uppför och han ville inte vara påträngande och slå följe med dem utan gick över till den andra trottoaren.

   Han hade en god stund att fördriva. Kungen var inte väntad förrän senare på kvällen. Men kommittén som satts till för att styra med dagens evenemang, hade utlyst samling i god tid vid stadsporten som låg i västra mynningen av Storgatan. Där skulle ledande representanter för borgerskapet och traktens honoratiores ta mot den höge gästen.

   Gustav Odelmark anlände till anbefallt ställe och gick runt och hälsade på sina många vänner. Flera av de äldre herrarna bar hovdräkt med tvåkantshatt, men merparten av hans vänner och kolleger hade klätt sig i gängse högtidsdräkt. Cylindrarna satt blankade och fadermördarna stod nystärkta.

   Han noterade dessutom att många liksom han själv låtit figursy sina frackar enligt rådande mode som dikterade smala midjor. Nåja, en och annan hade naturen och aptiten försett med konturer som något avvek från stilidealet.

   - Vackert väder vi har begåvats med denna minnesvärda kväll, sade han och hälsade på grosshandlaren och skeppsredaren Carl Gustaf Maechel.

   - Ja, sannerligen! Ljumt är det i luften fastän vi hunnit ett gott stycke in i hösten.

   Maechel var, i likhet med honom själv, utsedd att representera borgarståndet vid kungens taffel senare under kvällen. Grosshandlaren hade liten och klen växt och hans hälsa var bräcklig sedan ungdomen, men mannen hade stor pondus och kraftig stämma.

   Han var delägare i en mängd av stadens större fartyg, såväl barkskepp som briggar. Dessutom var han riksdagsman och uppträdde som liberal även om han i hemstaden mest förhöll sig konservativ. Denna afton hade Maechel klätt sig i hovdräkt.

   - Hur går affärerna? förhörde sig en mörk och fagerögd karl som stod bredvid Maechel och artigt vände sig till den nyanlände Gustav Odelmark.

   - De artar sig, tack!

   - Bror lär redan ha tillskansat sig en betryggande andel av stadens import av salt och sill och även av trafiken med styckegods.

   - Nja, drog Gustav Odelmark på sin replik, både smickrad och generad.

   Mannen som titulerat honom "bror" var Maechels svåger, grosshandlaren och rådmannen Anders Gustaf Moberg. Denne var känd för att ordna storartade kalas för sina vänner och mer än en gång hade det hänt att medlemmar ur kungafamiljen gästat hans hus. Tillika var han redare, varvsägare och ordförande i borgerskapets äldste.

   - Det är nog en lätt överdrift, skyndade sig Gustav Odelmark att svara.

   Kretsen kring Maechel smålog. Moberg stod iförd en elegant skuren sammetsfrack och över hans uppträdande vilade vänlig värdighet.

   - Men bror lär ju umgås med planer på att ta över all vår utskeppning av stångjärn och trävaror, fortsatte han lätt spefull.

   Nu skrattade man men Gustav Odelmark replikerade godmodigt:

   - Må vara att mitt handelskompani är nystartat men herrarna ska inte känna sig alltför säkra.

   Han hade grundat sin firma för några år sedan efter att ha gått i lära hos handelspatronen David Emanuel Widegren. Affärerna hade gått bra och Odelmark & Co utvecklats gynnsamt.

   - Sååå, avbröt en stämma skrattsalvan. Då kan vi alltså räkna med att bror snart uppvaktar oss med beställningar på tonnage?

   Rösten tillhörde Mobergs kompanjon, Carl David Engström. Bolaget Moberg & Engström var ett av de förnämsta i staden, bedrev handel på utlandet med trävaror och drog hem kolonialvaror. Dessutom ägde företaget Slottsholmsvarvet som förutom ståtliga segelfartyg numera även byggde hjulångare.

   - Bror behöver naturligtvis egna kölar för all handel han ska ta över från oss, förtydligade Engström.

   - Jag kan inte förneka att jag umgås med planer på att köpa mig andelar i något av stadens partrederier, svarade Odelmark.

   - Hör av sig när det blir dags, rundade Engström av och herrarna i gruppen övergick till andra diskussionsämnen.

   Gustav Odelmark lyssnade förstrött och lät samtidigt tankarna kretsa kring sina redarplaner. Förnämligast vore ju om han en dag kunde bli intressent i något av stadens stora skepp som gick på långfart i utlandet.

   Ett sådant engagemang var naturligtvis förenat med vissa risker, fartyget kunde när som helst gå under i en storm. Men samtidigt erbjöd sig möjligheter till stora vinster som kunde investeras i nya andelar. Vem visste, kanske han en dag stod som huvuddelägare i något nybyggt skepp?

   Han såg sig omkring. Den lokala köpmansadeln hade mangrant mött upp. Flera av herrarna var där även i sin egenskap av rådmän och magistratsombud. Bland mängden väntande skymtade han magister Robach som var rektor vid läroverket men som snart skulle lämna sin befattning. Han hade sällskap av sin efterträdare Lincke och skolläraren Adelgren.

   Intill stod kammarskrivaren Kihlström och dykerikommissarien Havton i samspråk med tullförvaltaren Thomé, stadsfiskalen Grönlund och apotekaren Baeckman.

   Ovanför de övrigas huvuden och lite avsides syntes postmästarens hjässa som var krönt av en befälsmössa. Den store och stränge Johan Vilhelm Goldkuhl hade deltagit som löjtnant i finska kriget 1808-09 och sedan varit kapten i fälttåget mot Norge 1814. Efter visad tapperhet i fält utsågs han till major och riddare av Svärdsorden. Nu stod han klädd i sin gamla uniform och bar sin orden på bringan.

   Goldkuhl bodde i Norra kvarteret 87, hade tolv barn och var en skräckinjagande herre som behandlade stadsborna på ett krigiskt sätt. Han röt och domderade så att det hördes över mest halva staden, i all synnerhet om någon kom sent till postluckan.

   Gustav Odelmark hade snart nog insett att det var bäst att förhålla sig ödmjuk när man skulle lämna sina brev till Goldkuhl. Annars kom de fladdrande ut i portgången efter en.

 

*

 

Borgmästaren Lars Petter Eneqvist hade i snart tio år iklätt sitt höga ämbete. Han var en välvillig och sällskaplig man som intog en framskjuten ställning i stadens umgängesliv. Han arrangerade baler och assembléer i rådhusets stora sessionssal och lät gästerna, tvärtemot magistratens stadga, stanna kvar på eftersläckning till långt fram på morgonkvisten.

   Försäljningen av biljetter till balnöjena hade borgmästaren överlåtit på den unge handlanden Odelmark. Denne effektuerade beställningarna i sin affärslokal på Bredgatan och försökte alltid sålla agnarna från vetet.

   Det uppskattades av borgmästaren som var en alldeles för snäll och blöthjärtad person och inte kunde säga nej till någon. Inte heller förmådde han sätta sig i respekt. Trots att han månade om att staden skulle vara snygg och prydlig, fick byggbråte ligga och skräpa här och var, likaså grushögar och överbliven gatusten.

   Ofta hördes klagomål över att svin, kor och hönskreatur tilläts spankulera omkring hur som helst och att hästspillningen inte kördes bort från Stora Torget efter lördagshandeln. Klandret ökades på med att borgmästaren inte höll efter hamnbusar, sjöfolk och frimåndagsherrar.

   De fick ostörda ägna sig åt slagsmål och följden blev att stormiga uppträden hörde till ordningen för dagen. Dessutom försåg gatuparlamentet de förbipasserande med mindre artiga tillmälen. Eller lät dem lida stenkastning.

   Många av stadsborna knorrade över sin borgmästare. Men ingen kunde bestrida att han var en trevlig och lättsam människa som med sin glada umgängeston inspirerade stadens sällskapliv. Dessutom gav hans trassliga husaffärer anledning till många intressanta tankeutbyten.

   Inför dagens kungabesök hade i alla fall Eneqvist tillhållit sina underlydande stadsbetjänter att inte lägga fingrarna emellan om stadens råare klientel skulle störa ordningen. Nu syntes borgmästarens festklädda och ordensbehängda gestalt bana sig väg genom mängden vid stadsporten.

   - Denna gång eller aldrig! utropade han vid åsynen av godsägare Nordenfalk på Blekhem och brukspatron de Maré på Ankarsrum. Båda hörde till dem som mest ivrade för ett eget landshövdingedöme i norra delen av länet.

   - Det är dags för vår konung att äntligen bevilja en delning, höll Johan Nordenfalk med.

   - Tror herrarna att våra argument biter bättre denna gång än vad de gjort förut? sporde Baltzar de Maré.

   - Må vara att vi inget har att komma med som inte redan blivit sagt, erkände Eneqvist. Men låt oss inte töva att än en gång upprepa alla olägenheter.

   Därmed avsåg han det långa avståndet till residenset i Kalmar. För att komma dit måste invånarna i norra delen av länet färdas inte mindre än tjugofyra mil, medan folk från södra länsgränsen enbart hade fem mil att resa.

   Det här och mycket annat hade representanter för norra Tjust påpekat i en petition till Kunglig Majestät. Man hade räknat ut att skjutssträckan för ämbetsmän varje år uppgick till tolvhundra mil. Med eget landshövdingedöme skulle man spara både tid och pengar.

   - Nog vore det en fördel om vi kunde lägga fram ytterligare argument, menade Baltzar de Maré eftersinnande.

   Han engagerade sig livligt i frågor som gällde traktens väl. Inte minst delningen av länet var en viktig angelägenhet för honom. Han ägde Ankarsrums bruk som han ständigt utvecklade och hade gjort sig känd som en lika kraftfull som verksam patron.

   - Vi kan naturligtvis erbjuda oss att själva stå för kostnaderna om vi tillåts bilda eget landshövdingeområde, föreslog Johan Nordenfalk.

   - En sådan propos skulle säkerligen underlätta saken, kommenterade de Maré.

   - Tänk för allan del på de ofantliga kostnaderna, ängslades borgmästaren.

   - Låt oss i vart fall börja med att bygga ett residens i vår stad, fortsatte herrn till Blekhem. Det vore då tusan bövlar om inte det skulle göra intryck!

   - Även ett stadshus kostar pengar, mycket pengar, invände Lars Petter Eneqvist bekymrad.

   Han iakttog förstulet Johan Nordenfalk som var en lärd herre med fina titlar och flera års tjänst i staten och vid kungens kansli. Men han hade lämnat sin plats sedan han kommit på kant med Karl XIV Johan. Numera ägnade han sig åt skötseln av sin stora egendom som han gift sig till.

   Ägaren till Blekhem hade egen gård i staden och kom åkande in efter fyrspann. Han deltog med liv och lust i sällskapslivet och var umgängesbroder med borgmästaren. Att Nordenfalk nu så starkt ivrade för en delning av länet hade sin orsak i, påstod malicen, att han fikade efter posten som landshövding.

   Men han hade ju förstås alltid bidragit med pengar ur eget kassaskrin till stadens utveckling, funderade Lars Petter Eneqvist och tog upp den avbrutna tråden:

   - Under alla omständigheter har vi nu ett utomordentligt tillfälle att påverka vår konung.

   - Vi måste marschera försiktigt, varnade de Maré. Det sägs att majestätet blivit allt mer retligt genom åren. Han tål inga motsägelser.

   - Det kan nog äga sin riktighet, erkände Nordenfalk som fortfarande var väl initierad, trots att han för länge sedan lämnat kretsen kring regenten.

   - Författningens bestämmelse om att "kungen äger att ensam styra riket" utnyttjar han till fullo, ansåg de Maré. Följden har blivit att han på senare år fått åtskilligt med klander, framför allt från liberalt håll.

   Brukspatronen redogjorde för hur oppositionen mot monarken blivit allt högljuddare sedan den på allvar formerat sig vid 1834-35 års riksdag. Pressen engagerade sig också i motståndet och regeringen hade allt som oftast använt sig av indragningsmakten som införts i 1812 års tryckfrihetsförordning. Den gav kungen möjlighet att förbjuda en "smädlig" avisa att komma ut.

   - Lars Johan Hiertas tidning Aftonbladet har dragits in gång efter annan, påpekade Nordenfalk. Men likt fågel Fenix har den stått upp ur askan med en ny, lejd utgivare.

   - Namnet har man också varit tvungen att ändra, fast det har alltid skett högst obetydligt, skrattade de Maré. Så vitt jag vet heter tidningen just nu "Det elfte Aftonbladet".

   - Vår stads avisa skulle nog aldrig komma på en så dum tanke som att angripa monarken, trodde borgmästaren.

   - Om det inträffar åligger det bror att agera, påpekade Johan Nordenfalk och drog på munnen.

   - Bättre tam än vild och bångstyrig, kommenterade de Maré. Då riskerar man varken prygel eller levebröd.

   Samtalet avbröts av ljudet från galopperande hästhovar. Strax skymtade en kunglig förridare som stramade åt tyglarna framför stadsporten och hejdade sin fux. Ryttaren var iförd blå uniform och hade ett horn i rem runt ryggen. Han gjorde loss instrumentet och stötte tre gånger i det och utropade:

   - Hans Majestät konungen är i annalkande. Gören plats, gören plats!

 

*

 

Klockan var elva om aftonen och klappret från många hovar närmade sig genom Allén som i hela sin längd låg upplyst av facklor. De fräste och svepte med sina lågor och visade kortegen vägen fram till stadsporten.

  På ömse sidor om denna hade tre kolonner byggts upp av vitmålat listverk som klätts med granris. I övre delen av rundpelarna blinkade och blänkte många lampor och ovanpå kapitälerna hade flammande eldgrytor placerats.

   Allt stod förberett att ta mot den höge resanden. Folkmängden höll andan, hovklappret växte i styrka och en förtrupp ur Kongliga Smålands husarregemente blev synlig.

   Ryttarna kom fram ur mörkret med välputsade remtyg och vajande ståndare. I fackelskenet glimmade revbensbroderier på soldaternas dolmor, sabelbaljor hördes rassla och hästmular fnysa.

   Och där bakom trupphästarnas bruna ben och länder skymtade ett sexspann framför en täckt och välfjädrad åkvagn. Det var den kungliga karossen! Folkmängden upphävde ett långdraget sus.

   Vid stadsporten hölls vagnen in av en plymagerad livkusk som till sin hjälp hade spannridaren på förelöparna. En av de båda guldsmidda lakejerna baktill på vagnen hoppade ner på marken och skyndade fram till dörren.

   Åskådarna trängde sig närmare och sträckte på halsarna. Innanför vagnsrutorna skymtade majetätets skarpskurna profil och folkmassan bröt ut i livliga glädjerop.

   Mannen i vagnen hade mörka ögon, en lång och skarp örnnäsa, liten mun med tunna läppar och en kort och tillbakadragen haka. Pannan var låg och bakåtlutande och huvudet täcktes av rika och kolsvarta lockar.

   Bredvid kungen satt hans gunstling, greve Magnus Brahe, som var riksmarskalk och generaladjutant. Greven hade hög panna, tunga ögonlock och en välansad mustasch och var åtskilliga år yngre än sin konung.

   - På magistratens och borgerskapets vägnar hälsar jag Eders Majestät varmt och innerligen välkommen till vår stad, bugade sig borgmästaren underdånigt. Han hade skyndat fram när lakejen svängt upp vagnsdörren som bar det kungliga vapnet.

   Lars Petter Eneqvist bet sig nervöst i läppen. Nu var stunden kommen för det tal han så noga förberett, nu skulle han berätta om sin stad, om dess handel, sjöfart och skeppsbyggeri, om Västerviks alla företräden och förtjänster.

   Nyss hade han i minnet noga repeterat vad han skulle säga, han hade stått samlad och lugn. Men inför den höge gästen tröt hans mod, försvann hans tillförsikt och svek hans tankar. Han blev stående stum och iakttog Karl XIV Johan med blanka ögon.

   Kungen log välvilligt och gav borgmästaren en stunds andrum. Men när de väntade orden inte ville flyta fram, besvarade monarken hälsningen på det nådigaste:

   - Det är oss en synnerlig ära att få gästa herr borgmästarens vackra stad. Vi har sett fram mot detta tillfälle och försäkrar att det fägnar oss storligen att åter komma hit.

   Monarken uttalade dessa ord på franska och inviterade därefter Lars Petter Eneqvist att stiga upp i den kungliga vagnen för färden genom staden.

   - Men först en salut, Ers Majestät, först en välkomstsalut! stammade borgmästaren.

   Han gav tecken att stadens kanoner skulle mullra fram sin hälsning. Det var ett par gamla trepundare som en gång gjort tjänst på något skepp och som enkom för kvällens evenemang hade fraktats upp till stadsporten. Stadsbetjänterna sänkte de brinnande luntorna, fängkrutet fräste och ...Ingenting hände.

   - Vad nu! utbrast Eneqvist, begriper de sig inte på en vanlig kanon?

   Han viftade på nytt i luften och kungen och hans uppvaktning, de småländska husarerna, stadens och traktens honoratiores och den ansenliga folkmassan bidade smällarna. Men inga skott lossades och Eneqvist ursäktade sig inför monarken och skyndade bort till kanonbetjäningarna för att spörja om orsaken. Samtidigt dök den krigiske postmästaren Goldkuhl upp på scenen. Svärdsorden blänkte på hans gamla omoderna majorsuniform.

   - Vafalls era drumlar, röt Goldkuhl till stadsbetjänterna. Ska ni skämma ut vår stad inför majestätet!

   Han sköt upp hatten i pannan och inspekterade sakkunnigt de båda trepundarna.

   - Fängkrutet är ju blött, för böveln! Har ni pinkat på det? Tacka fan för att det inte går att skjuta då.

   Han lyfte upp krutkaggen, öppnade locket och stack ner handen. De svarta kornen löpte torra mellan hans fingrar.

   - Det vore då själva Belsebub om inte det här ska smälla, vrålade han och krafsade bort den fuktiga tändladdningen ur fänghålen.

   Krutkornen som vätts av kvällsdaggen skvätte iväg och han applicerade en ny laddning. Stor och sträng greppade han en lunta och lade an.

   - Fyr! röt major Goldkuhl med en röst som en gång fått ryssar att blekna och norrmän att ta till harvärjan.

   Det första skottet föll och en väldig eldsflamma sköt ut ur mynningen. Nu föll det sig inte bättre än att borgmästaren, som intresserat levt med i händelseutvecklingen, inte hann retirera i tid. Av lufttrycket sopades han omkull och skrällen höll på att spräcka hans trumhinnor.

   Majestätet och greve Brahe i vagnen skruvade på sig, husarerna flinade och folkmassan blickade bestört. Men den arme Eneqvist reste sig likt en pånyttfödd, om ock något till utseendet förändrad, borgmästare. Sotet hade stänkt honom svartprickig från ansikte till fotabjäll, men vad värre var: glödande bitar av förladdningen hade perforerat hans eleganta frack på åtskilliga ställen.

   Vimmelkantig och med ringande öron förpassade han sig tillbaka till kungavagnen. Samtidigt begynte trepundarna under Goldkuhls överinseende göra tjänst på ett behärskat men ändå högst respektingivande sätt.

   När dånet rumlat färdigt åtlydde borgmästaren kungens invitation och steg upp i vagnen. Betjänten anvisade honom en plats medan Karl Johan diskret höll handen för munnen och greve Brahe föreföll livligt intresserad av någonting utanför sitt fönster.

   Sittande på framsätet i den eleganta reskarossen färdades nu borgmästaren baklänges, nedsotad och med hålbränd frack genom sin stad. Han var djupt generad och det olycksaliga premiärskottet skrällde ännu i hans öron.

   Routen bar Storgatan ner och han försökte förtvivlat bringa ordning på sina tankar. Vilken snöplig inledning på kungabesöket, vilken blamage!

   - Seså, min käre borgmästare, sade kungen lågt. En olycka kan hända den bäste, låt oss för all del glömma vad som passerat och i stället beundra er charmanta stad.

   Men Eneqvist förmådde inte hämta sig utan vidare. Dessutom grämde det honom att han alldeles tappat målföret när han skulle hålla sitt tal, det som han ägnat så mycken möda och bedömde som så betydelsefullt för stadens framtid. Han försökte på nytt mana fram de välsvarvade fraserna och se, äntligen flimrade inledningsorden fram för hans inre blick!

   - Votre Majesté, började han med svettblank panna där sotlagret löstes upp och svarta rännilar bildades. Men kungen vinkade avvärjande:

   - Après, mon cher maire, après! Senare, min käre borgmästare, senare!

 

*

 

Det var en ståtlig procession som skred Storgatan fram. Främst skrittade husarerna, sedan följde monarkens stora kaross och efter denna rullade alla fashionabla vagnar i vilka uppvaktningen färdades.

   För att hylla de höga gästerna var hela staden och särskilt huvudgatan pyntad och rikt illuminerad. I fönstren lyste ljus i stakar och utanför portarna brann facklor. Granris slingrade sig längs fönsterbräden och eklövskransar hängde på väggar.

   Tillika hade stadsborna rest ett flertal äreportar och prytt dem med det kungliga monogrammet "C J". Man hade också hängt upp transparanger och en anslående sådan fanns där gatan mynnade ut i Stora Torget. På den hade apotekaren Baeckman låtit måla Karl Johans namn, över det en kunglig krona och högst upp ett allseende öga. Under namnet förkunnade en hyllningsvers:

 

Ej mindre som konung än människa stor

Du älskas av hela nationen.

Hell Dig och Ditt verk. Ovan stjärnorna bor

den lön Du förvärvat på tronen.

 

När monarkens ekipage närmade sig transparangen befallde han med en handrörelse att farten skulle saktas så att han fick tillfälle att studera versen.

   - En smula tvetydig, eller hur? kommenterade kungen och vände sig till greve Brahe. Denne smålog:

   - En smula naiv! tycker jag.

   I framsätet satt borgmästaren och skruvade på sig, orolig att kungen skulle ta illa upp. Han hade hört sägas att denne aldrig lärt sig förstå svenska språket utan höll sig till sitt modersmål franskan.

   Men Eneqvist kände till att regenten under sin tid som kronprins i landet hade hållit tal på svenska. Och nu hade han avslöjat att han förstod landets språk, kungen hade mycket väl begripit apotekarens text.

   Borgmästaren rycktes brådstörtat upp ur sina tankar, ännu en oväntad händelse vankades, på nytt skulle något högst oförutsett drabba honom och hans stad.

   Ett illvrål skar igenom hovklappret och steg och sjönk, cirklade runt omkring vagnen och försvann under den. Var det hamnbusar som slogs, fulla sjömän som hittade på sattyg eller frimåndagsherrar som trakasserade sin omgivning? Den plymagerade livkusken höll in hästarna och karossen stannade med ett ryck.

   - Vad står på? undrade greve Brahe, sköt upp ett vagnsfönster och stack ut huvudet.

   Borgmästaren gjorde sammaledes. Nedanför fotsteget skymtade han en skär svans med knorr. Han sträckte sig ut ännu mer och fann till sin förskräckelse att en hundrakilos hushållsgris tagit betäckning under vagnen. Vettskrämd stod den och skrek rakt under kungens fötter!

   Raskt förpassade sig borgmästaren ur vagnen och med en välriktad spark försökte han avlägsna djuret. Men grisen höll sig envist kvar på sin tillflyktsort. En sergeant ur husartruppen kom till Eneqvists undsättning.

   - Sablar ut! kommenderade krigsmannen en grupp av sina mannar som suttit av.

   Soldaterna begynte fäkta och sticka med sina vapen och grisen fann för gott att gallskrikande söka sig en ny fristad. Folkmassan trängde på och skrattsalvorna började runga medan kreaturet snodde runt för att finna ett flykthål i människomuren. - Varför har jag aldrig förmått sätta mig i respekt? klagade borgmästaren halvhögt.

   Varför lyckas jag inte hålla efter folk så att de inte släpper ut sina husdjur i tid och otid?

   Men nu var inte tid för självrannsakan. Eneqvist blev pinsamt medveten om att det var något alldeles speciellt med den här grisen. Borgmästarens hjärna, som ännu var omtöcknad av salutskottet, lyckades registrera vad folkmassan hade så hjärtligt roligt åt.

   På griskroppens båda skära sidor stod målat med stora, röda bokstäver: "C J". Och på det arma djurets huvud hade någon knutit fast en guldgalonerad tvåkantshatt av samma slag som hovmän plägade bära.

   Ordet majestätsförbrytelse for genom Eneqvists huvud och utom sig började han jaga grisen. Som genom en lyckträff lyckades han få tag om djuret som dock halkade ur greppet. Förundrad fann borgmästaren att någonting halt och glatt smetat av sig i hans händer.

   - Vafalls! skrek Eneqvist. Är du insåpad ditt eländiga kreatur!

   Inte nog med det. Vid en hastig granskning konstaterade borgmästaren att de röda bokstäverna färgat av sig på både byxor och chapeau-claque.

   - Nej nu får det vara nog! gormade stadens styresman.

   Han stampade i gatans borgmästarstenar så det dånade och folkmassan vek förskräckt undan. Aldrig tidigare hade den skådat Lars Petter Eneqvist så vred, ingen hade trott honom om ett sådant humör.

   - Vik undan! domderade han och föste bort sergeanten och hans manskap.

   Med ett snabbt språng lyckades Eneqvist genskjuta grisen innan denne förskaffade sig in under de oroliga hästarna. Han grabbade tag i svansknorren och lyfte med ett bastant grepp djurets bakdel i vädret. Medan dess bakben förtvivlat piskade i luften utan att få fäste, föste och baxade han grisen bort från vagnen.

   - Vill ägaren vara så god och anmäla sig? röt borgmästaren.

   Men ingen tycktes hugad att erkänna sitt husbondeskap.

   - Gott, då avlivar vi djuret

  Sergeanten bet av en krutkardus och laddade sin flintlåspistol, skottet föll och kortegen kunde klappra vidare Storgatan ner.

 

 *

 

Gustav Odelmark hade förfärad iakttagit grisintermezzot. Vad skulle landets regent få för uppfattning om staden och dess invånare, fann han för gott att snarast avbryta sitt besök, hur blev det med supén och morgondagens uppvaktning om länsdelningen?

   Frågorna virvlade runt i den unge handelsmannens huvud när han tågade vidare bland borgerskapet bakefter den kungliga kortegen. Någon knuffade honom bryskt i sidan.

   - Är det inte självaste biljettpatronen som är ute och spatserar denna afton!

   Mannen som tilltalat honom var en ökänd suput och bråkmakare. Han hade varit anställd vid tullvaktarkontoret men avskedats efter fylleri i tjänsten.

   - Patron lär ska äras med en måltid vid kungens bord, har det berättats mig, fortsatte mannen som hette Hansson. Hur kan den biljetten ta sig ut, månne?

   - Hansson ska inte vara oförskämd, replikerade Odelmark avmätt och försökte skaka av sig den oönskade uppvaktningen.

   Det före detta tullbiträdet skrattade elakt. Odelmark hade vid flera tillfällen nekat karlen biljetter till borgerskapets balnöjen på rådhuset. Handelsmannen hade gjort det sedan Hansson mer än en gång berusat sig grundligt, chikanerat damerna och startat slagsmål med kavaljererna.

   Nu lade Hansson armen runt Odelmarks axlar och fortsatte sina angrepp med spritdoftande utandningspustar:

   - Så förfärligt elegabelt patron klätt sig denna afton, är det månne för att imponera på rådman Segerstéen. Patron lär visst slå för dottern hans. Nåja, hon är både bröstbehaglig och stjärtrund, sämre parti finns.

   - Det är ingenting som angår Hansson, replikerade Odelmark och försökte göra sig fri från armen som tyngde hans axlar.

   Det före detta tullbiträdet grep tag runt hans nacke och kramade till med en grov näve:

   - Gjorde jag rätt gav jag herrn en rejäl dagsedel.

   - Av vilken anledning? väste handelsmannen och kippade efter luft.

   - Det vet han mer än väl.

   - Överila sig inte nu, Hansson, det kan stå honom dyrt.

   Nackgreppet smärtade och det började flimra för handelsmannens ögon. Han kämpade förtvivlat för att bli fri samtidigt som han granskade de förbipasserande. Ve och fasa om Christina Segerstéen och hennes föräldrar bevittnade uppträdet! Vad skulle de tänka om honom om de såg hur chikanerad han blev? Eller om de fick för sig att han var en simpel slagskämpe.

   - Vad försiggår här? Det var tullförvaltaren Thomés stämma.

   Den guldgalonerade ämbetsmannen banade sig väg genom trängseln och skyndade till Odelmarks undsättning, följd av stadfiskalen Grönlund och dykerikommissarien Havton. Ett smärre tumult uppstod när männen försökte lossa Hanssons hårda grepp kring Odelmarks nacke. Det lät sig inte göra utan vidare.

   - Sluta med dumheterna nu, Hansson! kommenderade tullchefen sin före detta anställde. Annars blir det sinkabirum och dom för misshandel.

   Det svartnade för handelsmannens blick, han snubblade på gatstenarna och föll ner på knä. Då lossade äntligen den hårda näven sitt grepp. - Akta sig Thomé! spottade Hansson fram. En vacker dag tar jag kanske ett nappatag med honom

   i stället. Den misslyckade tullnären slog av mössan på sin före detta chef, vände på klacken och försvann i folkvimlet.

 

*

 

Medan kortegen fortsatte Storgatan ner, pekade borgmästaren ut byggnader av särskilt intresse och delgav majestätet deras historia. På monarkens frågor lämnade han fyndiga svar, samtidigt som han i sitt stilla sinne hoppades att kungen inte observerat att initialerna "C J" stått målade på grisens sidor.

   Ingenting i Karl Johans uppträdande tydde på det, kungen konverserade livligt och engagerat med sin värd. Kortegen närmade sig puckeln med den korsande Strömsgatan och väl uppe på krönet blev monarken varse en hyllning som fick honom att utropa:

   - Qu'est-ce que c'est? Vad är detta?

   Föremålet för hans undran utgjordes av en rikt illuminerad brigg som låg för ankar på redden utanför Skeppsbron. I dess tackel och tåg glindrade och blänkte hundratals lyktor som med många olika kulörer bildade regentens namnskiffer med krona mot den blåsvarta kvällshimlen.

   - Un arrangement merveilleux! min käre borgmästare. Ett imponerande arrangemang!

   - Ers Majestät, ekläreringen har handelskåren bekostat, svarade stadens styresman sanningsenligt.

   Han satt med båda händerna i ett bastant grepp om framsätets nederkant. Det var som om han ville hålla kvar denna högtidsstund i sitt liv och aldrig släppa den ifrån sig.

   Nog för att aftonen hittills bjudit på ovälkomna överraskningar, funderade borgmästaren. Men fortsättningsvis måtte väl ändå kungabesöket förlöpa utan intermezzon! Av hela sitt hjärta önskade han att det skulle rista in ett lika oförglömligt som hedervärt minne i stadens annaler.

   Dessutom bespetsade han sig på ännu en möjlighet att få delge majestätet sitt väl inrepeterade tal. Kungen hade sena vanor och ville under kvällens lopp säkerligen låna sitt öra till en resumé över stadens alla fördelar.

   Eneqvist tänkte göra ett nytt försök under taffeln. Då skulle han ge signal till ytterligare en salut. Men innan den avlossades ...

   - Ptrooo! hördes den kunglige körsvennen hejda sitt ekipage.

   Färden genom staden var slut, vid korsningen mellan Storgatan och Strömsgatan låg borgmästargården. I den skulle mottagning hållas för kungen, där skulle han bli trakterad och få nattlogi

 

 

*

 

Gustav Odelmark kvicknade strax till och stödd av sina vänner slöt han åter upp efter den kungliga kortegen som styrde ner till borgmästarens gård. Mycket folk samlades utanför huset som bestod av en envåningsbyggnad från sekelskiftet och hade både stall, visthus och en trädgård med järnstaket mot Strömsgatan och hamnen.

   Under de ljusa timmarna på dygnet hade man härifrån en vidsträckt vy över det vackra inloppet till staden och över skogklädda stränder och holmar på andra sidan Skeppsbrofjärden. Nu var det mörkt och marschaller och facklor gav vägledning blott i den närmaste omgivningen.

   Karl Johan steg ur vagnen och allt folket brast ut i leverop. Trots sina sjuttiofyra år präglades kungens gestalt av livlighet och kraft. Dagens långa resa föreföll inte att ha bekommit honom särdeles.

   Folkmassan betraktade nyfiket den forne krigaren ur Bonapartes arméer. Han var av medelmåttig längd, hade högvälvt bröst, breda axlar, smärt liv och en vördnadsbjudande men samtidigt ledig hållning.

   Kungen vinkade till sina undersåtar och försvann med sin svit genom porten till Lars Petter Eneqvists bostad. Åskådarna hurrade på nytt, många av dem skulle stå kvar till långt in på natten när majestätet gått till sängs.

   En ström av honoratiores följde efter in i borgmästarens hus för att uppvakta regenten. Gustav Odelmark slöt sig till dem. Han hade aldrig tidigare varit inne i byggnaden och betraktade nyfiket de vackra rummmen. De lystes upp av vaxljus i gnistrande kronor och reflekterande lampetter.

   Flertalet möbler var av den nya fasonen som lånat drag från fransmännens empire. Linjerna var kraftfulla och värdiga, träslaget bestod av blankpolerad björk och ornamenten av svarta kvinnofigurer och lejontassar. Sofforna var klädda med randiga tyger över fast stoppning. Stilen kallades efter landets monark för Karl Johan.

   På ett bord låg några böcker av George Sand och Alexandre Dumas som Gustav Odelmark ägnade en förströdd uppmärksamhet medan värd och gäster avvaktade kungens återinträde. Denne hade dragit sig tillbaka för att refraichera sig.

   Åtskilliga personer hade infunnit sig i borgmästarbostaden denna kväll. Gustav Odelmark kände igen landshövdingen Nordenankar och excellensen greve Lewenhaupt. Vid ett av fönstren mot Storgatan stod ett sällskap höga militärer av överstes och generals rang. Bland dessa noterade han generaladjutanten Hederstierna.

   Även stadens prästerskap hade kommit tillstädes. Gamle prosten Sven Ulander behöll sin gröna kaftan på. Den hade sju kragar, var och en längre än den överliggande. Han var en man som strängt höll på kyrkotukt för att bringa förtappade in på dygdens smala stig. Så till exempel fick ungfolk som bedrivit lönskaläge undergå hemlig skrift i sakristian inför kyrkorådet.

   Gustav Odelmark skulle för sin del aldrig göra sig skyldig till ett sådant brott, funderade han och blev röd om kinderna eftersom hans tankar strax börjat kretsa kring den sköna Christina.

   Han iakttog gamle prosten som dryftade något spörsmål med sin adjunkt Anders Wastensson. Dennes starka och milda stämma slog så väl an på stadens kvinnor att kyrkan fylldes var gång han predikade.

   Prästgruppen kompletterades av komministern Carl Erik Möllstedt som nyligen börjat sin tjänst. Han var en fryntlig och sällskaplig man och så kort i växten att kyrkvaktaren måste lägga en avsågad tunna i predikstolen för att församlingen skulle se honom.

   Gustav Odelmark avbröt sina funderingar och försåg sig från ett supbord som stod framdukat med brännvin och tillbehör. Där fanns ostar i mängd, småsill och salta kringlor. Han läppjade på den starka drycken och bet i en kringla när kungen kom ut ur ett sidorum i sällskap med greve Brahe.

   Samtalen stannade av och mängden gäster hälsade underdånigt sin konung och blev presenterade för honom av borgmästaren. Det visade sig att Karl Johan var älskvärdheten själv denna afton. Han lade i dagen stor förmåga att slå an på människor och ta dem på rätta sättet.

   - Anslående arrangemanger som staden bekostat till Hans Majestäts ära, uttalade sig greve Brae och vände sig till Gustav Odelmark.

   Denne rodnade återigen, denna gång inför äran att bli tilltalad av en så högt uppsatt person. Handelsmannen fingrade nervöst på sin sidenkravatt. Samtidigt som han försökte få den att sitta absolut rätt, funderade han över ett lämpligt svar.

   - Varifrån kommer konungen närmast? dristade han sig att fråga riksmarskalken.

   - Från Norrköping. Det har varit en angenäm resa. Befolkningen i Tjust visade sin vördnad för vår regent med vackra äreportar och med konstfulla girlanger på husen.

   Greve Brahe berättade att en särdeles tilltalande äreport blivit uppförd vid länsgränsen mellan Östergötland och Tjust. Den var prydd med fyra tavlor med inskriptioner. Vitklädda flickor hade strött blommor på vägen och överlämnat en blomstergirlang till kungen.

   Efter mörkrets inbrott hade stockeldar, bloss och tjärtunnor tänts lite varstans i bygderna. När kortegen passerade Gamleby köping, låg vägen upplyst med marschaller och lanternor och vid Ullevi, där hästombyte ägt rum, hade höga facklor stått tända.

   - Det gläder oss Tjustbor självfallet om Hans Majestät finner behag i våra ansträngningar att betyga honom vår aktning, formulerade sig Gustav Odelmark artigt som replik till grevens vänliga redogörelse.

   Denne bugade lätt och fortsatte till en grupp militärer bredvid. Magnus Brahe hade förmågan att liksom sin konung utveckla en stor personlig charm. Gustav Odelmark kände till att riksmarskalken var ogift och tjugosju år yngre än regenten. Det berättades att greve Brahe dyrkade kungen på ett närmast svärmiskt sätt. Ofta satt han vid dennes säng och läste högt till långt in på nätterna.

   Nu dunkade en av monarkens lakejer med en stav i golvet och förklarade mottagningen avslutad. De bland uppvaktningen som inte inviterats till supén avtågade, och borgmästaren ledsagade kungen och hans sällskap till ett av de inre rummen.

 

*

 

Ett långbord dukades fram genom salen och biblioteket, lakejen med staven bankade på nytt i ektiljorna och det var dags för de sorlande gästerna att inta sina platser vid borgmästarens högtidstaffel.

   Den välkomnade med damast och blåornamenterat porslin, glänsande bestick och kandelabrar. Till vart kuvert hörde konstveckade servetter som liknade svanar med utbredda vingar. Höstens blommor stod i rika fång och vaxljus brann med varmgula lågor.

   Gustav Odelmark fick sin placering vid ena änden men vad gjorde det, att få sitta vid samma taffel som kungen var ära nog. Nära bordets mitt såg han rådmannen och häradshövdingen Daniel Segerstéen och hans tankar började åter kretsa kring dennes unga och vackra dotter Christina.

   Hon syntes honom mer åtråvärd än alla andra av stadens unga och sköna kvinnor. Västervik var för övrigt bekant för sina vackra flickor men vackrast av dem alla var Christina. Hon var onekligen hans hjärtas dam.

   Denna afton vid kungens bord beslöt sig Gustav Reinhold Odelmark för att vid lämpligt tillfälle uppsöka häradshövdingen och anhålla om dotterns hand.

   Något disträ lade han för sig på tallriken av rätterna som serverades av livréprydda lakejer: vilt i smörsås, kall oxtunga med kaprissås, orre i sky, queneller på gäddfärs, blomkålshuvuden med brynta brödtärningar och kalla pannkakor fyllda med äppelmos och vispad grädde. Franska viner skänktes i höga, blänkande kristallglas och portvin och sherry i mindre.

   Han tuggade och njöt av de vällagade anrättningarna och betraktade supégästerna. Bland dessa återfanns landshövdingen, flera militärpersoner, prästerskapet och handlanden Carl Gustav Maechel. Där satt också den gamle gustavianen på Casimirsborg, excellensen Gustav Lewenhaupt. Dagen därpå skulle denne anföra Tjustdelegationen som ville förmå kungen att gå med på en delning av länet i två landshövdingedömen.

   - Västerviksborna synes uppskatta vår konung, inledde någon en konversation.

   Stämman tillhörde Gustav Odelmarks bordsgranne som var överste vid Kongliga Smålands husarregemente. Krigsmannen tog med välbehag för sig en ny portion orre.

   - Vår stad sätter stort värde på besöket, replikerade handelsmannen belevat.

   - Fast grisskämtet var förstås plumpt.

   - Vi kan inte annat än beklaga det dåliga omdöme som de breda lagren ådagalagt.

   - Om det nu inte var någon oppositionell grupp som låg bakom.

   - Den politiska aktiviteten är inte särdeles omfattande i vår stad.

   Översten mumsade på sin orre en stund innan han återkom:

   - Oppositionen i landet har inte varit nådig under senare tid. Klandret har tagit så omåttliga proportioner att det verkar i omvänd riktning, majestätets popularitet tycks stadigt växa.

   - Det torde förnöja honom, genmälte Gustav Odelmark.

   - Onekligen, tillgivenhet och lovord är ett behov för vår konung. Det har han öppet uttalat i sitt valspråk: "Folkets kärlek min belöning".

   - Förvisso, förvisso.

   - Med all sannolikhet är det för att försäkra sig om populasens bevågenhet som han nu begår en eriksgata på nytt.

   Handelsmannen fann inget lämpligt svar och nöjde sig med att snurra foten på sitt vinglas. Översten fortsatte:

   - Hur som helst är vår monark ömtålig för varje offentligt klander. En småsak kan bringa hans sydländska blod i jäsning och då spar han varken på skrupenser, sarkasmer eller häftiga ord.

   - Trots aftonens olyckliga episod förefaller han vara vid gott mod.

   - Förr än vi anar kanske det kommer en eruption.

   Bordsgrannen redogjorde för hur kungen som gammal officer var van att befalla och blev otålig när han mötte motstånd och tröghet. Sådana utbrott som Karl Johans hade inte hörts på Stockholms slott sedan Gustav Vasas dagar. Men man översåg vanligen med hans häftighet som snabbt gick över.

   - Jag har själv fått känna på det konungsliga temperamentet, skrattade översten. Fast även om han har lätt att överila sig, så är han också snar att gottgöra.

   - Kungen hann kanske aldrig notera att hans initialer var skrivna på grisen

   - Låt oss hoppas det!  Er borgmästare visade i vart fall berömvärd fermitet för att minska vådorna av kanaljeriet.

   Samtalet mellan krigsmannen och Gustav Odelmark fördes på svenska. Men eftersom Karl Johan föredrog sitt modersmål, hölls en stor del av aftonens konversation på franska. Handelsmannen var för sin del inte främmande för att uttycka sig på detta tungomål.

   - Mais oui, monsieur, replikerade han på en fråga från en av kungens kammarherrar vars namn han glömt men som satt mittemot honom.

   Spörsmålet gällde stadens handelsflotta och livad av vinet gav sig Gustav Odelmark in på en allt mer vältalig beskrivning av stadens många seglande skepp. Han redogjorde för deras förnämliga konstruktioner, uppehöll sig vid några av de mest äventyrliga resorna och gav exempel på vilka varor och vinster som fartygen drog hem till köpmansadel och storborgare.

 

*

 

Så snart borgmästaren kommit ifrån, hade han skyndat att tvätta av sig krutröken och bytt om. Nu satt han i sin gamla, avlagda frack som hade blanknötta armbågar och byxor som han förgävets försökt knäppa kring kalaskulan.

   Bara nu inget mer pinsamt hände denna extraordinära kväll, funderade Eneqvist som på sin högra sida hade monarken. Så snart grisen var skjuten hade han bett sin konung tusen gånger om ursäkt. Denne hade vinkat avvärjande men haft en hård glimt i ögonvrån.

   Eneqvist hade blivit varnad av Baltzar de Maré och Johan Nordenfalk för regentens livliga inbillning och hetsiga temperament. Även om denne var till åren, blev han ändå lätt uppjagad för det minsta och reagerade med överdriven misstänksamhet och häftighet. Då hade han en benägenhet att se ränker och dolda planer i allt som gick hans önskningar och beräkningar emot.

   Nu fick ingenting ytterligare inträffa som bringade majestätet ur humör inför den viktiga morgondagen. Ett eget landshövdingedöme måste komma ut av kung Karl Johans besök!

   Borgmästaren väntade på att betjäningen skulle servera huvudrätten. Under den skulle konungens skål utbringas av landshövdingen och Lars Petter Eneqvist äntligen få tillfälle att hålla sitt noga förberedda tal.

   Under ett obevakat ögonblick hade han smitit ut i köket, tagit fram manuskriptet ur innerfickan och läst på. Nu satt han och repeterade i sina tankar vad han skulle säga.

   Borgmästaren var stolt över sin stad. Alltsedan Napoleonkrigens tid hade den utvecklats särdeles gynnsamt. Detta nådens år 1837 var inemot tretusentrehundra personer bosatta där och man hade inrättat både allmänt läroverk och lancasterskola och nyligen dessutom en högre flickpension.

   Med kommunikationerna var det gott ställt. Varje tisdag hördes ångbåten "Föreningens" dunkande skovelhjul närma sig utifrån Lucernafjärden. Fartyget gjorde regelbundna turer från Stockholm via Nyköping till staden och fortsatte till Kalmar.

   Även med postgången var det väl ordnat, varje vecka avgick två turer söderut. Tillika hade staden egen tidning som kom ut med ett nummer i veckan. Däremot saknades fortfarande belysning på de flesta gator. Men enligt borgmästarens uppfattning kunde folk gott hålla sig inne efter mörkrets inbrott!

   Vidare fanns två banker och en stadskällare förutom alla vanliga krogar i de olika kvarteren. Vid luststället Augustenburg kunde man spela kägel och dricka punsch, på Strömsholmen tvagade sig folk i en gentil badhusinrättning och vid Vassbäck drack man brunn.

   Västervik var såväl stapelstad som viktig utförselhamn. Härifrån skeppade man iväg stångjärn, spik, golvsten och bräder. Från utrikes ort återvände fartygen med salt, spannmål, kaffe, vin och andra förnödenheter.

   - En passant, mon cher maire, hur utvecklas stadens handelsflotta? förhörde sig plötsligt monarken och vände sig till sin värd. Det har berättats mig att den åter befinner sig i tillväxt.

   - Det stämmer, Ers Höghet, sedan snart ett årtionde tillbaka ökar lästetalen stadigt, svarade stadens styresman. Och färderna sträcker sig till allt avlägsnare farvatten.

   Inför sin höge gäst redogjorde Eneqvist för hur skeppen seglade in goda summor till borgarna och därmed gav bidrag till stadens kassa i form av hamnpengar och tullavgifter. För att inte tala om vad varven betydde för orten, ja för hela landet! De bredde ut sig längs stränderna omkring staden och från stapelbäddarna levererades ståtliga och vinstgivande skepp. Verksamheten hade länge fört en tynande tillvaro men nu restes spant och hamrades bordläggning som aldrig förr.

   - Vad tror borgmästaren om den nya kraftkällan, jag menar ångan?

   - Den har framtiden för sig, därom är jag övertygad. Här i vår framåtgående stad har vi för länge sedan börjat betjäna oss av den, både i fabriker och till pumpar.

   - Och i fartyg?

   - Ävenledes där. Häromåret sjösatte vi hjulångaren Gotland under stora festligheter. Den var det första bygget i sitt slag i staden.

   Borgmästaren beskrev entusiastiskt fartyget som konstruerats av Samuel Owen och blivit utrustat med en maskin om hela sjuttio effektiva hästars kraft. Innevarande år hade ännu ett ångfartyg blivit färdigt. Det hade döpts till Svenska Lejonet.

   - Det är väl byggt för Postverkets räkning?

   - Stämmer ackurat, svarade borgmästaren som imponerades av majestätets kunskaper och intresse.

   Men nu vände sig kungen till sin bordsgranne på andra sidan och Eneqvist återgick till att repetera sitt tal. Märkligt att monarken förhört sig om mycket av det han tänkt säga! Och att han var lika entusiastisk som borgmästaren själv över ångkraften.

   Med all sannolikhet skulle den ge både billigare och snabbare frakter och en dag kanske konkurrera ut segelfartygen. För att inte tala om vad den begynnande järnvägstrafiken kunde föra med sig. Redan hade man börjat bygga industribanor i Sverige. Kanske Västervik en gång i framtiden fick järnväg?

   Hursomhelst, allt andades optimism i borgmästarens stad och han skulle i sitt tal redogöra för både fakta och visioner. Naturligtvis var det inte helt lätt att formulera sig korrekt på franska språket, resonerade han, men majestätet skulle säkerligen förstå honom.

   Lars Petter Eneqvist sköljde munnen med en klunk vin och sköt undan stolen. När han hållit anförandet skulle han ge det tecken han kommit överens om med mottagningskommittén.

   Den hade arrangerat att talet skulle följas av en kungasalut från hamnen. Fartygen som seglade på Spanien, Portugal och Medelhavet var utrustade med kanoner för att värja sig mot angrepp från sjörövare.

   Vid det här laget borde pjäserna vara uthalade och preparerade med lösa karduser och deras servismanskap stå redo med brinnande luntor i väntan på det överenskomna tecknet. Karlarna utgjordes av erfarna matroser och denna gång borde rimligen ingenting kunna fallera!

    När ögonblicket var inne, skulle man från borgmästargården signalera genom att röra en skvallerspegel fram och åter. Den satt utanför ett av fönstren mot Storgatan och var ställbar inifrån rummet med en liten snodd.

   Signalen skulle sedan fortplantas genom utposterade stadsbetjänter ner till fartygen på redden. Därifrån skulle kanonskotten dåna fram en mäktig uppvaktningssalut.

   Bara nu allt gick väl resten av kvällen, tuggade borgmästaren nervöst och iakttog i ögonvrån sin höge gäst. Kungen syntes amusera sig över hövan och njöt uppenbarligen av bordets håvor. Gott, då artade sig tillställningen efter förväntan!

   Lars Petter Eneqvist reste sig på skakande knän.

 

*

 

Gustav Reinhold Odelmark såg sig omkring. Rätternas mångfald och den livliga konversationen, styrkt av många slag av vin, gjorde att supén drog ut på tiden. Mer än en gäst avlägsnade sig från taffeln och återvände med ett lättat leende för att fortsätta kalasandet.

   Han beslöt sig för att följa deras exempel och när han på nytt trädde in i salen, fick han för sig att hans elegant knutna sidenkravatt råkat i olag. För att inte spilla på den under måltiden, hade han knutit servetten över den och nu var förmodligen dess vackra former tillplattade. En spegel krävdes för att korrigera konstverket och han såg sig omkring.

   En väldig trymå fanns bakom monarkens rygg men Gustav Odelmark fann det inte tillrådligt att tränga sig fram dit. Han lät blicken förstulet svepa över rummet men kunde inte upptäcka att någon mer spegel fanns till hands. Märkligt att sådana tingestar saknades i borgmästarens hem!

   Han kom att tänka på att det utanför något av fönstren borde finnas en skvallerspegel som kunde vara honom behjälplig. Så kom det sig att den unge handlanden Odelmark diskret förflyttade sig från fönster till fönster och utan att väcka uppmärksamhet fumlade bland deras vita tyllgardiner.

   Inne i en av lufterna mot Storgatan kröntes hans bemödanden med framgång. I och för sig var inte skvallerspegeln på väggen utanför riktad in mot rummet, utan mot hamnen. Men vad gjorde det? Vinkeln gick lätt att korrigera med snodden som löpte in genom ett rör i karmen.

   Gustav Reinhold Odelmark drog i snodden, fångade in sitt konterfej och begynte fluffa till halsprydnaden. Men med ens stelnade hans anletsdrag och ögonen ställde sig skräckstirrande på skaft

   Tillvaron begynte braka, skrälla och bamma på det mest infernaliska vis. Våldsamt dånande kanoner spräckte abrupt det animerade middagssorlet. Salva efter salva av etthundratjugofem skott mullrade upp från hamnen mot borgmästarhuset och rullade vidare ut över den ovetande och oskuldsfulla staden

   Var det ryssen som stod utanför dörren? Hade fransoserna stampat nya härar ur marken? Ville danskarna återta Skåne, Blekinge och Halland?

   - Qu'est-ce qu'il y a? Qu'est-ce qu'il y a? Vad står på? Vad står på? ropade kungen och rusade skrämd och förvirrad upp från sin plats.

   En gång hade monarken själv varit revolutionär och mest av allt fruktade han en statskupp. Nu var hans misstänksamhet väckt och det på det mest brutala vis. Karl XIV Johan befarade det värsta.

   Var reaktionen ägnad att förvåna? Kunde man vänta sig annat? Han var ju ändå en man som planterats om i ett fjärran land där för blott några decennier sedan en kung blivit mördad, dennes son störtats från tronen och riksmarskalken slagits ihjäl på öppen gata.

   - En garde, messieurs! ropade greve Brahe och skyndade till kungens sida följd av punschröda militärer.

   Samtliga drog sina värjor, slog en ring av vässat stål runt landets konung och stod misstänksamt lyssnande till den våldsamma kanonaden utanför. Några av stadens närvarande borgare kröp skrämda under bordet.

   Bullret dog till slut bort och borgmästaren, som blek och förtvivlad åhört den oannonserade saluten, bet sin läpp mer nervös än någonsin denna kväll. I tystnaden efter sista salvan skyndade han fram och försökte forcera militärernas stålring.

   - Pas de quoi, pas de quoi, sire! Ingenting att bli oroad för, ropade han och uppbådade alla sina kunskaper i franska språket för att så vältaligt som möjligt förklara hur det hela hängde ihop.

   Gustav Odelmark stod för sin del ytterst förvirrad och fingrade på sin slokande sidenkravatt. Någonstans i bakhuvudet insåg han att det måste ha funnits ett samband mellan skvallerspegeln och den överraskande saluten.

   Men ingen hade ju berättat något för honom!

 

*

 

Följande morgon sov kungen ut ordentligt och åt en god frukost. Klockan hann bli halv ett innan han stod beredd att ta mot den annonserade deputationen. Karl Johan var insatt i ärendet sedan tidigare och hade blivit ytterligare informerad av sin stab under förmiddagen.

   Det var en talrik skara Tjustherrar som tågade in över de knarrande ektiljorna i borgmästargårdens salong. Anletena syntes allvarsstyngda, men förväntansfulla. Ärendet man bar fram överträffade det mesta i angelägenhetsgrad för norra länsdelen. Inför Hans Majestät i egen hög person skulle man äntligen få plädera för ett eget landshövdingedöme!

   Deputationen bestod av medlemmar av de fyra riksstånden och flera andra män från staden och bygden. I spetsen gick en liten skägglös man med uppnäsa och svart peruk. Det var excellensen, greve Gustav Lewenhaupt.

   Han var son till en hovstallmästare och Gustaf III hade stått fadder åt honom och själv burit fram honom till dopet. Kungen hade utnämnt lindebarnet till hovstallmästare i survivance med överstes rang.

   Hovnåden hade följt Gustav Lewenhaupt genom livet. Han blev överstekammarherre och slutligen excellens och en av rikets herrar. Han bodde med sin maka, kusinen Sophie Levenhaupt, ömsom i staden, ömsom på sin herrgård Casimirsborg och ömsom i Stockholm.

   Sedan deputationen stannat av i sin marsch, inledde excellensen ett anförande. På sitt livliga och något kvinnliga sätt redogjorde han för ärendet

   . - Nu när norra delen av Kalmar län äger lyckan att se Eders Majestät inom sina gränser, vågar vi, deputerade från trakten, med djupaste underdånighet förnya den ansökan som vi med all vördnad redan för flera år sedan sänt iväg, ljöd excellensens veka röst.

   Greve Lewenhaupt gjorde monarken uppmärksam på att det fanns många bevekande skäl som talade för en delning av Kalmar län, inte minst de långa avstånden. Han anhöll om att kungen skulle ta skälen under nådigt övervägande och fortsatte:

   - Ers Majestät, som i sin vishet och landsfaderliga omvårdnad om sitt trogna folk gjort och beviljat så många förbättringar inom Svea land, lärer visst icke neka sin uppmärksamhet åt detta för hela Kalmar län så viktiga ärende.

   Gustav Lewenhaupt avslutade sitt anförande med att betyga regenten Tjustbornas djupaste underdånighet och bad om hans nådiga hägn och beskydd.

   På detta anförande svarade Karl Johan omedelbart och i ordalag som petitionärerna tolkade som synnerligen hoppingivande:

   - Redan vid min ankomst till Sverige och i synnerhet år 1819 när jag besökte Kalmar län och dess vidsträckta kuster, blev jag övertygad om nyttan av att denna del av riket bildar tvenne län.

   Kungen berättade att medel för ändamålet saknats, men till följd av nationalrikedomens tillväxt hade förutsättningarna ändrats. Därför lovade han att ägna frågan sin uppmärksamhet.

   - Jag förbliver Eder, mina herrar, med all kunglig nåd och ynnest städse välbevågen, slutade han sitt svar.

   Deputationens spänt lyssnande anleten sprack upp i tacksamma leenden, flera artiga fotskrapningar exekverades och herrarna drog sig förnöjda tillbaka.

   Innan Karl Johan lämnade staden, besåg han Skeppsbron tillsammans med sin stora svit. I hamnen låg briggen kvar i vars rigg kungens namnskiffer och krona hade lyst i kulörta färger kvällen innan. Nu var fullt flaggställ hissat och sjömän mannade rå.

   Arbetet vid varv och andra industrier vilade och alla stadens invånare var i rörelse. Man sträckte på halsarna och försökte få en skymt av regenten.

   Innan denne steg upp i sin eleganta reskaross, lämnade han över en penninggåva till borgmästaren. Medlen skulle delas ut bland stadens fattiga.

   Vid tvåtiden fredagen den 15 september styrde Karl XIV Johans kortege ut ur staden. En ännu större folkmängd än kvällen innan kantade huvudgatan och jublade högt och entusiastiskt över landets monark.

 

*

 

Framställningen om att länet skulle delas i två landshövdingedömen följdes av fler liknande proposer men gav aldrig önskat resultat och så småningom glömdes frågan bort.

   Något gott kom i alla fall ut av länsdelens bemödanden i och med att Västervik fick ett ovanligt elegant stadshotell. Det uppfördes 1844 och avsikten var att byggnaden skulle bli det nya länsresidenset som man då ännu hoppades på.

   Baron Johan Nordenfalk på Blekhem tog initiativet och lämnade stora bidrag. När planerna på en delning av länet till slut måste skrinläggas, köptes stadshuset in av magistraten och förvandlades till hotell.

   Vid den tiden hade borgmästaren Lars Petter Eneqvist redan lämnat staden. Det berodde inte på debaclet med länsdelningen, den hade troligen inte blivit av även om han fått hålla sitt tal för majestätet om stadens alla förtjänster.

   I stället var det hans trassliga husaffärer som tvingade honom att söka sig en mer indräktig syssla på annan ort. Men penningtillskottet förslog inte och till slut måste han gå i konkurs. Den drabbade inte Sjömanshusets kassa.

   Gustav Odelmark beslöt för sin del att fortsättningsvis iaktta försiktighet i umgänget med skvallerspeglar, man kunde aldrig så noga veta. Efter blamagen inför kung och andra honoratiores tvingades han utstå en god portion smälek. Den förlikade han sig med men vad värre var: Han oroades över att händelsen skulle åsamka honom förlusten av hans själs älskade.

   Så blev lyckligtvis inte fallet, året därpå fick han rådmannen Segerstéens välsignelse att gifta sig med Christina.

 
*

 

C-Copyright Sven Kjellgren, Stockholm och Västrum 1990 ff