Textarkiv

Här kan du läsa utdrag ur några av mina böcker:

Kap 1 Flöjtskeppet
ur
Romanen Svartängeln

 

Personager:

Emanuel Widegren, tullinspektör

Anders Nilsson, tullskrivare

Brynolf Brorson, tullvisitatör

Reinhold Ljung, tullbetjänt

Petter Stråmark, tullvisitatör
Johan Säfve, tullbetjänt

Rasmus Rosenius, tullvisitatör



 

Det var som om en jätte stod och dunkade på en väldig trumma och hälsade den gryende dagern som blekgul och däven långsamt flödade upp över havshorisonten långt borta i öster. Av och till återkom det tunga dunkandet och fortplantades över havsvidden. Ju närmare tulljakten nalkades skären i sydost, ju mer växte bullret i styrka.

   Denna tidiga morgon i början av september 1702 hävde en loj dyning havet som låg svartblankt och speglade jakten. Från nordväst kom en eller annan laber vindkåre och krusade ytan och förmådde knappt fylla seglen. Till slut dog den alldeles ut och karlarna tog till årorna

   Som en förvuxen spindel på fyra ben, ett för varje roddare, rörde sig tullarnas farkost över Björkfjärdsdjupet ner mot Idö Stångskär. Stävvattnet porlade för styrkan i de gemensamma årtagen, sög suckande efter mer kraft när årorna lyftes akteröver för nya drag och porlade återigen i ett taktfast framåtflöde.

   Snipan som låg på släp neg följsamt med.

   Emanuel Widegren, distriktets tullinspektör, kramade rorkulten och kisade ut över det blanklagda havet. På tofterna framför honom svettades tullvisitatörerna vid årorna. Det var karlar vana vid långa och många vattenmil och ingen klagade över hård rodd. Petter Stråmark och Brynolf Brorson på toften närmast honom hade länge varit i tullverkets tjänst, Rasmus Rosenius och Reinhold Ljung på toften bakom räknade bara några år medan Anders Nilsson i fören som var tullskrivare och Widegrens handgångne hade den längsta anställningstiden.

   Ett bud hade utgått om att ett främmande skepp av någon egendomlig anledning ankrat upp bland bådarna norr om Boskären i havsbandet. Farkostens utsatta belägenhet skulle få allvarliga följder den dag vädret ändrade lynne och blev omilt mot sjöfarande.

   Kustfolk hade upptäckt främlingen och närmat sig honom men på anrop hade inget svar förnummits. Kanske låg besättningen utmattad i sina kojer efter utståndna strapatser, kanske hade den av någon anledning övergett sjöfararen. Ännu hade ingen öbo äntrat ombord för att ta reda på vad som hänt. Bäst var att låta tullarna ta hand om saken, löd budet.

   Dunkandet från den väldiga trumman återkom i stötar och blev allt mäktigare ju längre mot sydost Widegren och hans karlar kom. De passerade Hamnklabbshällan och stöttade kursen mot Boskären.

   Widegren antog att det främmande fartyget ankrat upp i olaga ärende och besättningen gett sig åstad för att senare återkomma. En vakt hade troligen lämnats kvar ombord och när några fiskekarlar anropat skeppet hade han legat och sovit och inte uppmärksammat deras anrop.

   Troligen rörde det sig om otillåten varuinförsel som det officiellt hette. Mindre nogräknade handelsmän ökade den vägen på sin förtjänst och även en och annan kustboende förstärkte utkomsten från fisket och det magra utbytet från åkerlyckor och djurhållning på holmar och skär. Men denna gång hade något inträffat som kullkastat smugglarnas planer.

   Widegren var en godmodig man och såg hellre genom fingrarna med ofoget, som han kallade det, än att jaga småfolk som försökte dryga ut sina magra inkomster. I själ och hjärta unnade han dessa fattiga människor sysslan, i varje fall så länge den inte växte i omfattning och ledde till märkbart avbräck i Kronans inkomster. Men hanteringen stod ändå i strid mot lag och förordning och det var hans och tullbetjänternas uppgift att stävja brotten.

   Nu hade man en visitation planerad för en misstänkt gömma på något av skären västvart om Nävelsö, men först skulle det främmande fartyget undersökas.

   Tulljakten strök ner längs Boskärens västsida. Framför båtfolket växte trenne master upp mot den ljusnande österhimlen och därunder skymtade allt mer av ett rundbukigt fartygsskrov. Det låg förankrat strax utanför skäret längst ner i sydost men hade draggat i ankarna och stod nu med svag slagsida och högg mot en häll som stack upp en flatsida ovan sjön. Dunkandet ljöd mäktigt och hotfullt.

   Seglen hängde halvt beslagna på masterna och en vindflöjel gnisslade avmätt för en enstaka vindpust som för att varsko annalkande sjöfarare om timad olycka.

   Jakten närmade sig främlingens raka och klumpiga akterstäv som upptill omfamnades av inåtsträvande relingar. På namnbrädet delat på ömse sidor om rodret upplyste gula och trubbiga bokstäver om skeppets namn och härkomst.

   – Anna Maria, konstaterade Anders Nilsson. Från Lübeck. Månne är det samma en som brukar gå på salttrad till kungliga huvudstaden? För resten, har vi inte klarerat henne en eller annan gång i Spårösund?

   – Alldeles säkert en saltdragare, en nordsjöfarare på väg hem från Portugal, gissade Johan Säfve. Troligen har hon svenska ägare.

   – Verkar vara ett holländskt bygge, sade Anders Nilsson. Platt akter, trubbig för och flatbottnad.

   – En typisk holländare, ett flöjtskepp vid pass 130 fot långt och 30 fot brett, kan tänka, återkom Säfve.

   – Varför kallas de här fartygen för flöjt? undrade lotslärlingen Rasmus Rosenius.

   – Vad ordet syftar på är osäkert, svarade Widegren. Vad jag hört avses något som flyter lätt. Men namnet kanske också kommer från musikinstrumentet flöjt, det har ju som bekant en långsmal halvrundad form, alltså samma som fartyget.

   – Hon verkar rätt nybyggd, nog inte äldre än tio år, antog Säfve.

   – Varför är hon så insvängd upptill, på så vis blir ju däcksutrymmet väldigt litet, funderade Rasmus Rosenius.

   – Det beror på danskarna och deras tull i Öresund, svarade Widegren. Fartyg med smala däck blir billigare att föra in och ut ur Östersjön. Därför bygger man topptimren starkt inåtlutande så att däcket blir trångt. Alla flöjter har ett hoptryckt däck och särskilt de som seglar på Östersjön, oostwarders som holländarna kallar dem. Flöjter som seglar på Nordsjön kallas nordwarders och är mindre och har inte topptimren lika mycket inåtsvängda.

   Widegren styrde ner mot främlingen och lät besättningen vila på årorna medan tulljakten gled fram längs den svarttjärade skeppssidan som reste sig brant över dem och högst upp hade en mörkt grönmålad reling. Nilsson reste sig och gjorde fast förtöjningstampen vid ett av stagen till bogsprötet som stack ut från det trubbiga förpartiet.

   – Skepp ohoj, skrek han och upprepade anropet flertal gånger.

   Men det klingade ohört, inte en tillstymmelse till liv förnams ombord, ingen besättningsman visade sig och ingen röst hördes svara hur än tullfolket hojtade. Endast sjöfåglarnas upprepade skrin följde på varje anrop. Det var som om de varnade tullkarlarna att närma sig skeppet.

   – Besättningen ligger väl och sover i bakrus från gårdagskvällen, antog Anders Nilsson. De är väl så illa däran att de inte märker att fartyget står och hugger mot bådan.

   – Ankartågen måste vindas hem och sträckas så hon dras ut på djupare vatten och går fri, konstaterade Petter Stråmark.

   – Jag går ombord och tar mig en titt, bestämde Widegren och styrde fram mot fören. Dröj kvar här så länge.

   Han sträckte sig upp, grep tag i flöjtskeppets stampdävert och klättrade upp på bogsprötet som han balanserade fram på till relingen. Däcket som öppnade sig framför honom låg öde. Tampar och tåg hängde slarvigt uppvindade på sina naglar eller låg i oordning på däcket. Seglen på masterna var nödtorftigt beslagna och i gångspelet satt spakarna instuckna kvar som om besättningen gett upp ett försök att varpa fartyget av bådan.

   Stöttorna mitt på däcket där skeppsslupen skulle stått surrad gapade tomma och tågen låg utspridda invid babords reling. Tydligen hade båten hivats överbord i all hast och besättningen gett sig av och lämnat allt i förvirrad oordning förutom kanonerna som stod fastsäkrade i rad innanför relingarnas styckeportar, fyra om babord, fyra om styrbord, avsedda att avvärja anfall från pirater.

   – Ohoj, ropade Widegren, finns någon ombord? Men orden sögs in i samma ödesmättade tystnad som förut. Ingen levande varelse tycktes vara kvar ombord av det tjogtal sjömän som krävdes för att manövrera fartyget. En tredubbel ödslighet härskade, förutom besättningens också skeppets och havets. Måsarna skrek återigen ut en ängslig varning.

   – Hon har i varje fall inte lidit skeppsbrott, mumlade Widegren för sig själv.

   Framför honom stod kabyssdörren på glänt som om den strax innan lämnats så av en flyende besättning eller av någon eftersläntrare ombord. På den murade härden hade elden dött ut och en kittel upphängd i kardanjärn vaggade avmätt i takt med att fartyget jämkade sig för dyningen. På ömse sidor om kabyssen fanns trånga utrymmen för besättningens våningskojer som framför hade ett grovt tillyxat långbord. Nu när spiselvärmen fallerade var det fuktigt och rått inne i manskapsutrymmena.

   Widegren återvände ut på däck och bländades av ett allt starkare morgonljus som flimrande flöt in över relingen. Från den avsmalnande fören där han befann sig, och bort till akterkastellet och den trånga runda aktern därbakom famnades däcket av relingen som lutade sig in som för att skydda de ombordvarande för havets faror.

   Även i akterkastellet hängde dörren halvöppen och vaggade fram och åter för sjöhävningen till ljudet av gångjärnens entoniga jämmer. Inne i kastellet stängde en dörr på höger hand till om ett utrymme som Widegren antog var kaptenens hytt. Han öppnade den och klev in.

   På babordssidan stod ett väggfast arbetsbord belamrat av utrullade sjökort som var nertyngda i hörnen av navigationsinstrument och en himmelsglob. Vid sidan om låg ett par tubkikare och på en hylla ovanför några pappersark fullklottrade med beräkningar. På skottet hängde en kvarlämnad kaptensrock som befälhavaren uppenbarligen inte haft tid att ta på sig inför landstigningen.

   Men det som drog Widegrens intresse till sig var den uppslagna loggboken på arbetsbordet. Han läste den sista noteringen på höger sida:

 

Elva dagars resa från tyska kusten. Ostadig vind med tillmulnad luft. Reparation

klar idag av riggen som slogs sönder i förra veckans storm. Fått sikte av flera seglare,

en av dem ett tullfartyg. Vänt undan ostvart tvenne gånger och förlorat tid, omöjligt

ankomma destinationsorten utsatt dag.

   

   Widegren bläddrade bakåt i boken vars sidor berättade om resor till Portugal med tunga laster ur svenska gruvor och skogar och hemfrakter av sydeuropeiska varor. Nu var hon uppenbarligen på återresa med ny last till svenska mottagare. Men vad slag av gods tog hon med sig hem denna gång? frågade han sig. Inga noteringar därom fanns i boken.

   Tids nog skulle han försöka utröna hur det förhöll sig med den saken. Nu gällde det att varpa fartyget av grundet. Han skyndade ut på däck, lutade sig över relingen och meddelade sina män vad som skulle göras. Karlarna äntrade ombord och tog itu med att surra loss babords ankare och sänka ner det i lotsjakten som de rodde sydvart en kabellängd. När de fällt det i havet återkom männen och bemannade spelet. I mödosam vandring runt, runt och genom att nogsamt ge akt på sjöhävningen och ta hjälp av den lyckades man få flöjtskeppet att glida ner från klipphällen.

   – Tack och lova att hon inte stod värre på, sade Anders Nilsson. Annars hade hon nog blivit kvar här ute.

   Karlarna bemannade årorna i tulljakten varpå resten av förmiddagen och ett stycke in på eftermiddagen gick åt för att bogsera Anna Maria ut mellan bådorna och bort under Idö Stångskär. Här fick flöjtskeppet djupt vatten under kölen och låg i lä för sydosten som vaknat till liv och ökade i kraft.

   När männen spisat sin medhavda matsäck på skäret och återhämtat krafterna sade Widegren:

   – Det är dags för visitationen vi planerat för Nävelsö. Jag har anledning tro att en vidlyftig smuggelgömma inrättats någonstans på ön eller på skären omkring. Saken måste undersökas innan det mörknar och blir dags för återfärd till Spårösund. Nilsson tar över i jakten, själv ger jag mig ombord på skeppet igen för att granska ett och annat som tarvar en förklaring. Förtöj snipan i röstet och lämna kvar henne till mig så att jag kan ta mig hem med den.

   Stående på skäret iakttog Widegren tulljakten falla av. Vinden grep tag i gaffelstorseglet som lät förmärka en darrning, fick toppseglet att smälla och stagfocken och klyvaren att protestera innan hon fann sin kurs.

   Medan jakten avlägsnade sig västvart med vinden akter om tvärs äntrade tullförvaltaren ombord på det främmande skeppet.

 

*

 

En besättning övergav aldrig sitt fartyg om det inte förlist på en stormpiskad kust och låg slaget i spillror. Så var inte fallet nu, Anna Maria hade visserligen fastnat på grundet men inte värre än att hon kunnat varpas loss. Nu låg hon tryggt förankrad, något stormsliten men fullt seglingsduglig. Ingen levande själ tycktes vara kvar ombord vilket förbryllade Widegren. Ett övergivet skepp utgjorde en god pris för vem som än bordade henne och gjorde anspråk på bärgarlön.

   Han återvände till kaptenshytten och fortsatte sin undersökning. Av handlingarna framgick att flöjtskeppet från början var tänkt att byggas i Zaandam som var en betydande varvsort välkänd sedan långliga tider. Men så hade beställarna ändrat sig och låtit skeppet bli byggt på ett varv inne i Amsterdam.

   Efter sjösättningen hade man barlastat det och provseglat henne ner till Portugal. Där lastades salt och så begav sig Anna Maria av till hemmahamnen Stockholm. Befälhavare ombord hade varit den holländske skepparen Cornelius Embretsen.

    Under åren 1695 och fram till detta nådens år 1703 gjorde Anna Maria ett flertal resor fram och tillbaka mellan Stockholm och hamnar i Nederländerna, Spanien och Portugal. Vanlig last på väg söderut var järnvaror, främst stångjärn, men också gjutgods och kopparplåt. Flera gånger förde hon med sig plank och bjälkar. Som återfrakt bar hon sidentyger, torkade sydfrukter, viner och kryddor och mestadels salt vilket var den vanligast importvaran för de flesta hemvändande skepp.

   Widegren fick klart för sig att Anna Maria under största delen av sin tillvaro seglat framgångsrikt. Hon hade råkat ut för stormar och blivit luggsliten men åter satts i stånd på olika varv. De flesta resor hade genomförts utan större problem.

   Vad var det då på denna resa som fått hennes besättning att fly och vilken last dolde hon i djupet av sitt inre?

   Vid sidan om loggboken upptäckte Widegren ett brev som kaptenen skrivit. Där lovordade Embretsen Himmelens välvilja som skyddat besättningen mot havets våldsamma krafter och låtit den efter flera dagars kamp föra skeppet i lä under kusten. När stormen bedarrat hade de utmattade karlarna lyckats ankra upp bland kalslipade och tallbeprydda kobbar i denna otillgängliga utskärgård.

   Skulle det blåsa upp igen erbjöd belägenheten inget skydd men än värre var den skoningslösa hämnd som nu föreföll ha drabbat dem alla, en hämnd som var utan misskund med någon av de arma själarna ombord. Kaptenen gav uttryck för en kväljande ångest när han skildrade hur besättningen skred runt likt formlösa vålnader istället för att röra sig som mänskliga gestalter. Räddade till livet på sin flytande bastion var de likafullt fångar i den förbannelse som drabbat dem. Skepparen skrev:

 

Må Den Gode Guden ändå ha förskoning med mig och mina män för denna olyckliga affär, må

han ha förbarmande med våra förtappade själar och trots mitt arma oförstånd inte straffa oss med

dödens obarmhärtiga pinoläger och inte låta bränna oss i Helvetets förtärande eld. Om ingen miss-

kund förunnas oss av Honom, varför lät Han oss då inte hellre gå under i förra veckans svåra storm

när vårt fartyg drev redlöst över Östersjön piskat av havets våldsamma anlopp. Geschwint hade den kunnat förkväva våra själar i sitt fasansfulla famntag och krossat våra arma kroppar. Hellre en sådan kvalfull död än denna...

 

   Papperet var randat med tårar när skepparen gett ord åt sina kval. Livskraften tycktes ha ebbat ut ur hans hand så att textraderna blivit för svåra att skriva. När han inte längre förmått hålla kvar gåspennan hade den hasat ner intill loggboken. Det skrivna var daterat några dagar tidigare och därunder fanns några obegripliga ord och en fras på latin:

 

Pestis. Dies irae auri sacra fames.

 

   Pesten är Guds vrede över den förbannade hungern efter guld, läste Widegren. Det här var alltså skepparens förklaring till vad som hänt. En farsot hade härjat ombord! Döda kroppar skulle vittna om det. Men besättningens kojer hade varit tomma, inga lik hade synts på däck och kaptenens kajuta var likaledes tom. Återstod då utrymmena under däck. Men då borde ju likstank redan göra sig påmind.

   Han lade tillbaka brevet, gick ut på däcket och drog in luft genom näsan. Inget annat förnams än havets salta doft, lukten av tång och lukten från det tjärade däcket. Således återstod bara förklaringen att besättningen flytt fartyget av skräck att drabbas av farsoten.

   Widegren oroades inte av risken att själv smittas och hamna i pestens kvalfulla grepp med outsägligt lidande innan döden infann sig. Under en tjänstgöring i flottan ett knappt decennium tidigare hade han själv blivit smittad och allvarligt sjuk. Det hade inträffat när örlogsskeppet han tjänstgjorde på ankrat upp i Algeriet utan vetskap om att pesten grasserade där. Ett detachement av folket ombord hade gett sig iland för att fylla på i färskvattentunnor.

   När befälet insett risken för smitta hade karlarna hindrats återkomma ombord och skeppet hade avseglat utan dem sedan en flotte med proviant, tält och andra förnödenheter skjutits iland till dem. Samtliga i detachementet hade insjuknat och bland dem befann sig Widegren. Dödsängeln hade härjat i gruppen och ryckt med sig åtta man. Widegren som var ung och stark och hade återhämtat sig. Sedermera hade en medicinkunnig bardskärare försäkrat honom att han därmed för all framtid förvärvat sig ett fullgott skydd mot plågoriset.

   Men om pesten hunnit drabba besättningen på Anna Maria, hur hade den då kunnat förskaffa sig iväg med livbåten? funderade Widegren. Med tanke på sjukdomens snabba förlopp borde väl åtminstone några ligga kvar döda ombord. Eller hade man hunnit ge offren en värdig begravning i havet?

   Om nu sjömännen verkligen var döda? En möjlighet var att någon pirat seglat ifatt Anna Maria och gjort processen kort med de ombordvarande. Eller så hade en annan oväntad fara dykt upp och tvingat männen att lämna skeppet där det låg oskyddat bland skären. Bland de olika alternativen var det med all sannolikhet som kaptenen skrev, att skeppet var pestsmittat.

   Därmed utgjorde det ett fasansfullt hot mot alla ännu levande. Hur pesten fann sina offer hade ingen sig rätt bekant, förgäves sökte den medicinska sakkunskapen vinna klarhet i den saken och åstadkomma botemedel. Widegren visste från sin tid som konvalescent i Algeriet att när svartråttor drog fram i ökande antal tycktes de dra farsoten med sig. I brevet som legat bredvid loggboken hade han på en av raderna tyckt sig utläsa ordet rottnest, alltså pestråttor, kloakråttor.

   Ett knaprande ljud förnams och fick Widegren att hastigt vända sig om. Något svart slank iväg längs väggarna och utstötte ett pipande som fick blodet att stelna i hans ådror. Men så lugnade han sig, ty även om inte pestsmittat härja ombord fanns alltid en koloni råttor i buken på varje fartyg, snart sagt lika många som det fanns fåglar i skogen. Man fick lära sig umgås med gnagarna när man seglade på haven.

   I ett hörn stod en mynningsladdare. Om råtthopen blev för närgången kunde han ju alltid ge den en rejäl duvning med finfördelat järnskrot. Laddningar och krutkarduser fanns säkerligen i en ask någonstans.

   Widegren lämnade kaptenshytten och återvände genom galleriet ut på däck. Några betänksamma vindpustar bar med sig våt tångdoft och han drog in den djupt och friskade upp sina lungor.

   Norröver syntes Idös gröna buktande kontur och långt bort i väster skimrade fastlandets grågröna kustrand i motljuset från västersolen. Den drog glittrande band i vågorna medan den avmätt sänkte sig mot trädtopparna för att snart försvinna under deras taggiga kontur. Det var bliven kväll och vinden var för snål för att han skulle kunna segla sig hela långa vägen med snipan upp till Spårösund.

   Widegren bestämde sig för att övernatta i kaptenens hytt. I dagsljuset under morgondagen skulle han undersöka skeppets förborgade hemligheter.

 

*

 

Han redde sig ett läger i kaptenens koj och använde sin uniformsrock att skyla kroppen med mot den stundande nattkylan. Tankarna vandrade: hur hade hans män lyckats i sitt uppdrag på Nävelsö och småöarna däromkring, hade de bestämt sig för att övernatta, blivit härbärgerade bland öborna för att slutföra sitt uppdrag under morgondagen?

   Även om tullare och öfolk hade motstridiga intressen i somt, var de inte varandras arga motparter i allt. Öborna var hjälpsamma när de kunde och tullarna kom ofta ur deras egna led, hade släkt på öarna, hade tagit sig hustrur bland de unga kvinnorna i gårdarna ute i skärgården.

   Skulle hans män ta en omväg och återvända ut till Anna Maria på återfärden upp till Spårösund? Nja, de trodde nog att han redan hade lämnat skeppet och återvänt till staden.

   Hans funderingar avbröts av vad som kunde vara stegljud bakom plankväggen ut mot däcket. Han lyfte upp huvudet och lyssnade men ingenting mer hördes och han antog att råttorna var i farten. De fanns säkerligen i överflöd ombord vilket inte alls bekom honom.

   Hans unga hustru Silken kom i hans tankar. Hon var van vid att hans åligganden i tjänsten medförde förrättningar i skärgården och till havs och att han övernattade var det befanns lämpligt. Några dygns bortovaro för hans del oroade henne inte, det var han förvissad om. Hon hälsade honom alltid lika kärleksfullt när han återvände hem från sina äventyr.

   Silken var en förtjusande kvinna, en öm och kärleksfull hustru och han älskade henne djupt. Han älskade hennes livliga och nyckfulla väsen, hennes lustiga infall och smittande skratt jämväl hennes sätt att oförmärkt smyga sig fram och lägga sitt väna guldlockiga huvud på hans skuldra. Därtill kom hennes städse ömma omtanke om alla sina kära.

   Emanuel log ömt för sig själv i mörkret och lät tankarna vandra till sin tjänstgöringstid i Marstrand. Han hade hamnat där efter utbildning vid Kungliga Tullverket i Svea rike sedan han återhämtat sig från pestsjukdomen och kommit tillbaka till hemlandet. Som nybliven inspektör hade han tillrätt tjänsten i Marstrand och var mäkta stolt över sin upphöjelse.

   Under en societetssammankomst i staden hade hans ögon för första gången fallit på Silkens bedårande varelse och inför hennes vackra ögon, hennes lustiga uppnäsa, hennes gyllene lockar och hennes sprittande lemmar blev han andlös, betagen och förälskad - allt i ett och samma ögonblick.

   Med en äldre kollegas diskreta hjälp blev han introducerad för henne. Hennes namn var Cecilia Bagge och att få ta denna underbara varelse i hand blev för Emanuel en lycka så stor att han för ovanlighetens skull stod förvirrad, tafatt och ordlös. En stund förgick, ovisst hur lång, tills hon småleende frågade om denne nye herre hade för vana att stelna till stum staty var gång han blev presenterad för en dam? Då hade han tagit ögonen åt sig, bugat och mumlat några snubblande hövlighetsfraser för att sedan med sina läppar snudda vid hennes behandskade hand.

   Cecilia iakttog honom roat under denna procedur och efter några ytterligare välarrangerade sammanträffanden förstod Emanuel att hans person inte var henne alldeles ointressant.

   Länge stod det inte på förrän de två träffades på nytt, denna gång på ett samkväm hos en adelsfamilj i Uddevalla. Emanuels blickar drogs oupphörligen till den älskliga unga damen. En kollega, betydligt äldre i tjänsten än han själv, ordnade ännu ett sammanträffande och...

   Tassande steg hördes utifrån däcket, eller var det steg? Widegren reste sig på armbågen och lyssnade. Nej, det var nog vindens lek, det hade blåst upp under senkvällen. Inget att oroa sig för, skeppet låg tryggt förankrat i en lugn vik och var skyddat för vindar både från nord och syd, om än inte alldeles för västliga körare.

   Han lade tillbaka huvudet på den hårda bädden och återvände i tankarna till sin unga hustru. Cecilias far var den riksbekante prosten och patrioten Fredrik Bagge, en lärd och kraftfull man, välbekant för sitt trots mot de danske när dessa intog Marstrand år 1677. Prosten fick befallning av inkräktarna att från predikstolen läsa en förbön för danske kungen och de danska vapnen.

   Istället bad Bagge att Sveriges kung Karl XI och den svenska hären måtte ha framgångar mot fienden. Det förtröt den främmande överbefälhavaren till den grad att Bagge dömdes till döden. Prosten benådades till slut men först sedan tredubbel mansbot blivit erlagd.

   En dag dristade sig Emanuel Widegren att avlägga visit hos denne välkände man. Avsikten var att hos prosten anhålla om dotterns hand. Men lika vän och förtjusande som flickan var, lika omvänt bister och sträng framträdde hennes fader.

   – Det var snabbt marscherat, unge man, grymtade prosten barskt.

   Han granskade myndigt Emanuel alltifrån hans mörkbruna, lockade peruk ner till de nyinförskaffade sidenstrumporna och de ljusbruna skorna av sämskskinn i modernaste fason. Bagge förhörde sig om Emanuels härkomst, om föräldrarnas vandel och om hans nyvunna befattning som en rikets betrodde tjänsteman.

   – Herrn heter alltså Widegren, har en polsk adelsman som anfader och är född anno 1669 i stapelstaden Westervik belägen på vårt avlånga rikes ostliga kust, sammanfattade prosten med barsk och butter stämma. Hurdan är unge herrns utkomst och befordringsmöjligheter?

   Emanuel redogjorde så gott det sig göra lät för dessa omständigheter. Under en god stund betänkte gudsmannen ungherrens ord och denne friare stod plösligt omtumlad och mållös när prosten nådeligen till slut nickade sitt bifall.

   Anno 1699 inträdde Emanuel Widegren i det äkta ståndet med prosten Bagges unga dotter Cecilia, vanligen kallad Silken.

   Det unga parets samliv fullbordades när sonen Carl Fredric kom till världen 1701 och 1702 följdes av dottern Maria Elisabeth och sonen Johan Gustaf 1703. Samma år flyttade Widegren med hustru och barn till sin hemstad Westervik och tillträdde befattningen som tullförvaltare. Stora Sjötullsgården som låg i stadens östra del invid Skeppsbrofjärden blev familjens bostad. I gården hade tullinspektören ävenledes sitt contoir.

   Så långt kommen i sina tankar somnade Widegren. Under natten drömde han oroligt om skeppsbrott och myriader av ilandflutna råttor som begynte en jakt på förskrämda människovarelser. I drömmen skymtade han hustruns väna gestalt och hennes andedräkt spelade mot hans kind. Då förbyttes scenen till ett pastoralt landskap och han sjönk djupare ner i sömnen i lugn förvissning om att det var hon och ingen annan som besökte honom i kajutan.

 

*

 

På morgonen vaknade han av dån och skarpa knallar från åska. Blixtar fräste ner från skyn. Ett våldsamt regn smattrade fram över vattenytan och över däcket. En blixt slog ner i mesanmastens topp och fräste nerför vanten och trasade sönder bomseglet och antände det. Bommen och gaffeln började brinna och av kraften vid nerslaget slungades ett par av kanonerna inunder bort till foten av stormasten.

   Emanuel klädde av sig och trädde naken ut i regnet som han lät skölja över kroppen och rena den. I eldskenet glänste hans våta hud spänd över en sex och en halv fot reslig och kraftfull kropp. Axlar och armar svällde av styrka, välbyggda muskler spelade i bröst och rygg, och magen var en platt och vältrimmad bräda utan tillstymmelse av fett.

   Regnet vätte hans ljusa hårman och mörkblonda skägg, ögonfransarna klippte för att hålla de kornblå ögonen fria från stänken, och hans stolta mandom var en redobogen tjurpes.

   Lika hastigt som störtregnet kom, lika snabbt slutade det. Elden i riggen falnade av blötan nyss från de dånande vattenmassorna. Molnen på himlen särade på sig och den blekgula solen från gårdagen gjorde sig åter påmind och förlänade havet en mattsilvrad gulaktig hinna som om det var en oxiderad sköld vars uppgift det var att skydda en djupt förborgad och stum hemlighet.

   Fortfarande naken och med kippande skodon korsade Widegren det regnhala däcket bort till kabyssen där han försåg sig med några salta sillar ur en kagge. Bredvid eldstaden fanns rester av torkat kött, torkad frukt och skorpor, och på en hylla stod en gryta med fastklibbade grötrester, på en annan ett fat med hårdkantade brödstycken.

   Han skovlade upp en halv trätallrik med sillarna, några köttbitar och torkad frukt, tog ett par skivor bröd i nypan och återvände till kaptenens hytt. Han lade sillarna ovanpå bröden och fruktstyckena högst upp. Morgonmålet sköljde han ner med ett par glas rhenskt ur en butelj på kaptenens bord.

   Tullförvaltaren var redo att undersöka vad slag av last skeppet bar och ta reda på om något annat än råttor åstadkommit stegljuden föregående natt. I fören ledde en lejdare till mellandäcket inunder och han klev ner i skumrasket. Några råttor skrek gällt och flydde undan i skrymslena.

   En gammal känsla av obehag dök upp och sköljde igenom hans sinne men försvann lika snabbt. När ögonen vant sig vid dunklet försökte han bilda sig en uppfattning om vad de oregelbundna konturerna framför honom innebar. Han återvände med spänstiga steg upp till övre däck och letade reda på en oljelampa och ett elddon som kockmatrosen låtit ligga kvar i kabyssen när besättningen brådstörtat övergivit fartyget. Han tände lampan och klev på nytt ner i halvmörkret.

   Lampans gulmatta sken reflekterade den svärtade metallen hos ännu två rader kanoner. De stod i samma antal som de på övre däck men var tyngre och hade större eldkraft. Pjäserna linjerade sig innanför stängda portar redo att öppnas för att blotta raden med hotfulla bett. Omkring styckena grupperade sig luntor, vattenpytsar och tunga järnkulor upptravade i ringar.

   Mellan raderna av kanoner stod surrade ektunnor som medelhavssalt vanligen fraktades i och bakom dem travade tunga säckar upp sig till däcksbalkarna ovanför. Råttor hade bitit hål i väven och sädeskorn tillrat ut över däcksplankorna och skvallrade om innehållet.

   Frågan var vilken befraktare som stod för lasten? Och vem var mottagare? Kaptenens journal borde kunna ge upplysning om den saken.

   Frågan var också om säckarna enbart innehöll säd eller om något annat gömts i dem vilket var en vanlig metod för smuggling. Att undersöka den saken fick anstå tills vidare. Om skeppet togs i beslag och lasten fraktades över till tullens packhus inne i staden, kunde hans mannar i lugn och ro tömma säckarna för att se om något mer och värdefullare gömdes där.

   Widegren övergick till att undersöka skotten, lastrumsgarneringen och väggliven. Fanns det några onormala brädfodringar och virkeslagningar som kunde tyda på arrangerade hålrum för smuggelgods? Fanns igenspikade skrymslen och vrår där skeppsägare och besättning dolt gods som de ville hålla undan för tullares och andra objudnas blickar? Widegren bankade på väggar och träverk och lyssnade efter resonansljud som kunde varsla om undanstuckna smuggelvaror. Med sin värjspets drog han i nåten mellan däcksplankorna för att hitta någon nyligen igenbeckad lucka. Men all hans nedlagda möda blev utan resultat, allt letande tycktes förgäves.

   Till slut upptäckte han ett hålrum och kunde gräva fram några små tygpåsar som innehöll guldmynt. De var inte många och representerade ingen större förmögenhet. Troligen tillhörde de någon besättningsman som sparat samman penningarna under sina resor med skeppet, en summa kanske avsedd att lindra nöden för ett gammalt föräldrapar eller bli en grundplåt till en stuga på hemorten. Widegren knöt ihop påsarna och stack tillbaka dem i hålrummet.

   Inget mer stod att upptäcka på mellandäck och han klättrade ner till undre däck. En kväljande odör slog emot honom och var en blandning av dunster från unket slagvatten, tjärade reprullar, möglig säckväv, syrat bröd och döda råttor.

   Även detta lastrum bar staplar med upptravat och surrat gods. Det slog honom som märkligt att han inte skymtade rodertaljorna och repen som i dem löpte ut för styrning av fartyget. Men han noterade ett dämpat knarrande som nog ändå måste komma från rodret när det sakta vred sig fram och tillbaka för dyningen som fortplantades utifrån havet in i ankringsviken bakom Stångskäret.

   Det fanns också något annat som träffade hans sinnen, något slags ljud om vars ursprung han stod osäker. Han skärpte hörseln och tyckte sig bland skrovtimrens och vantens knarranden i sjöhävningen uppfatta en visslande andhämtning. Kom den från en dold inhysing eller var det skeppsrået som vakade över allt han tog sig för ombord?

   Han grep värjfästet, lyste omkring sig med oljelampan och avvaktade tyst. Det obekanta ljudet lät inte höra sig mer och han fortsatte sin genomgång. Till höger om lejdaren fanns provianthytten som visade sig vara välfylld med livsmedel och gav intryck av att skepparen berett sig för en lång seglats. Råvaror fanns staplade på de lämförsedda hyllorna och på golvet nedanför stod järnbandsbeslagna tunnor som innehöll torkad fisk. Säckar med finsiktat mjöl att baka bröd av lutade sig mot korgar med allsköns torkade frukter som förmodligen blivit över efter en resa till någon tropisk region.

   Vid väggen mitt emot hade kraftiga träställningar förankrats i durken och varje ställning bar en vattentunna. Inunder tappkranen till var och en av dem fanns ett uppsamlingskärl. Ingen dyrbar droppe fick spillas under långresor där få tillfällen gavs för landkänning och möjligheter till påfyllning. För att vattnet inte skulle härskna utan ha lång hållbarhet och vara drickbart under månader till sjöss brukade man behandlade det med svavel.

   Widegren tappade upp litet vatten ur en kran och smakade och fann att det var fullt drickbart men hade en omisskännlig doft som skvallrade om tillsatsen. Han knackade på tunnorna och konstaterade att innehållet gott och väl skulle räcka hela resan till destinationsorten. Om det nu var till huvudstaden Anna Maria var på väg?

   Han beslöt återvända upp på däck och sträckte sig efter oljelampan som han hängt upp på en krok. En ljusreflex fick honom att hejda sig. Uppsamlingskärlet under tappen till den bortersta tunnan blänkte halvfullt. Widegren stelnade till, någon måste ha tappat upp vatten där alldeles nyligen för i annat fall skulle överskottet ha torkat upp. Upptäckten föranledde honom att återigen granska hyllorna och kaggarna och han fann att en säck med torkad fisk stod öppnad.

   Således, sade han sig, måste någon mer än han själv finnas ombord. Om det var en mänsklig varelse så skulle väl denna förr eller senare ge sig till känna, eller avslöja sig på annat sätt.

   Widegren stökade runt bland tunnor och säckar och gick noga igenom varje vrå i förrådet men fann inget mer som fångade hans uppmärksamhet. Från ett hålrum bakom skafferiväggen hördes krafsande ljud men när han knackade på panelerna gav de ingen resonans från dolda rum.

   Widegren letade vidare i nästa avbalkning och den följande men utan resultat. Vid middagstid återvände han till övre däck och gjorde upp eld i kabyssen. Han fyllde sjövatten i en gryta och värmde stockfisk och ett stycke gammal gröt som stelnat kvar i en mindre gryta. Han åt med god aptit. Efter måltiden diskade han och släckte elden. Glöden täckte han över med aska.

 

*

 

Vad var det han letade efter? funderade han medan han sträckte ut sig i soldiset på övre däck för en stunds vila. Han visste inte bestämt. Ändå hade han en gnagande känsla av att något fanns gömt ombord, något som inte alls hörde till det vanliga i ett handelslastat skepp. Om frakten begränsade sig till spannmål och salt skulle allt vara i tingens ordning. Men på denna resa föreföll Anna Maria och hennes besättning ha råkat ut för någon oväntat och anledningen kunde vara att fartyget bar hemligt gods i sitt inre.

   Med all sannolikhet fanns dolda skrymslen som han ännu inte lyckat spåra och när han lyckades med det skulle det snart visa sig vad saken gällde och vem som var protagonist. Därtill kom frågan om någon lämnats kvar ombord att vakta godset eller om det var en eftersläntrare som inte hann med när den övriga besättningen skyndsamt gav sig åstad. Om det nu verkligen rörde sig om en mänsklig varelse? Kanske det bara var svartråttor som spelade honom spratt?

   Innan han på nytt klättrade ner i skeppet skalkade han av lastrumsluckorna och baxade dem åt sidan med en kraftig ekspak. På så vis fick han dagsljuset att flöda ner och lysa upp mellandäcket och fortsätta genom de gallerförsedda lastluckorna där till undre däck.

   Eftermiddagstimmarna förflöt medan Widegren arbetade i skeppets buk och hade god hjälp av ljusknippena uppifrån. De förflyttade sig genom gallren i takt med solens vandring på himlen och blev svagare mot kvällen. En plötslig insikt fick tullchefen att resa sig. Han utbrast halvhögt:

   – Ah, kan det möjligen vara på det viset?

   Däckens längd verkade inte stämma överens, undre däck borde rimligen inte vara kortare än mellandäck. Han stegade upp avståndet från fören till aktre väggen, klev lejdaren upp till mellandäck, stegade även där och jämförde. Mer än 50 fot skiljde de två däcken i längd.

   Han letade reda på en yxa i timmermannens bås och återvände ner och dunkade med trubbiga änden av verktyget längs avbalkningen mot aktern. Varje slag följdes av skrämda skrin från råttor och rasslet från många små fötter. Således, sade han sig, måste det finnas ett utrymme bakom väggen. Det var rejält stort men igentimrat och oåtkomligt.

   Var det där en hemlig last doldes, var det där som en annan mänsklig varelse höll sig undan? Om det nu var en sådan som i likhet med honom själv befann sig ombord. I vart fall hade han gång efter annan noterat att någon mer besökt förrådet och hämtat vatten och proviant. Och nyss hade grytan med torkad gröt skrapats ren på sina sista rester.

   Han hade också sett att säckarna med torkad frukt rubbats och att en skäppa eller två hade hämtats ur den. Kanske stod just för tillfället en annan person dold bakom ett skott och iakttog honom.

   Nåja, förr eller senare, funderade tullförvaltaren, skulle väl den undflyende gestalten ge sig till känna. I vart fall tycktes inte främlingen vara fientligt sinnad, eller så vågade han sig inte ge sig i kast med den reslige Widegren som hade sitt blankvapen, värjan, att ta till om så behövdes.

   För säkerhets skull kunde han hämta mynningsladdaren, om inte annat så för att meja ner råtthopen om den blev för påträngande. Men vad skulle det tjäna till? Han var inte här för att jaga gnagare.

   I det alltmer dämpade ljuset granskade han plankväggen minutiöst. Ingen dörr och ingen lucka stod att upptäcka. För att få klarhet i om något doldes där bakom och i så fall vad, var det nödvändigt att hugga upp ett hål och ta sig in genom det. Men dagen var långt liden och han beslöt vänta till följande morgon.

   När han kom upp på däck hade solen dalat ner i väster. Även denna afton skulle det bli för sent att segla hem och han ville inte lämna skeppet med oförrättat ärende. Han beslöt stanna ombord ännu en natt.

   I mitten av akterkastellet fanns en mäss med ett bastant ekbord som han spisade sin kvällsvard vid. Ånyo uppfattade han tassande ljud. De härrörde sig från någon av de två hytterna till vänster avsedda för det lägre befälet. Han hade redan undersökt dem utan att upptäcka något anmärkningsvärt. Men när han denna gång öppnade dörrarna och tittade in, avtecknade sig i den aktersta hytten en dammrörelse. Den virvlade runt i skenet från den nedgående solen som lyste in genom fönsterparet. Det var som om ett andeväsen flutit fram därinne.

   Strunt samma, funderade Widegren och fortsatte sin kvällsspis. Om någon i besättningen fanns kvar ombord så fick väl denne ge sig till känna.

   Kaptenens hytt låg till höger om mässen och även den hade ett par stora fönster i aktern intill rodret. Widegren stängde dörren bakom sig och knäböjde i aftonbön. Han placerade värjan bredvid sig i kojen och beredde sig att sova.

   När han somnat trädde på nytt hans unga, vackra hustru in i drömmen. Hennes leende var bekymrat, hon undrade var han höll hus och varför han inte återvände hem till henne. Även denna natt tycktes hon andas mot hans kind i mörkret men utan att han vaknade.

 

*

 

C-Copyright Sven Kjellgren, Stockholm och Västrum 2011 ff