Västervik  -  klarsyn i backspegel.


 

Sven Kjellgrens nya bok 
”Gamla gårdar och släkter
i 1800-talets Westervik”
recenserades av kultur-
skribenten Rune Engel-
brektsson  i 
Västerviks-Tidningen
den 8 augusti 2014

En person som vet mycket  om Västervik och har för-
mågan  att sprida sina kunskaper, det är författaren Sven 
Kjellgren.

   Han hade precis kommit ut med ännu en bok om Västervik.
   Tidigare titlar är ”Sekelskiftets Västervik” samt ”Västervik
1900 till 1930”. Nu har han tagit ännu ett steg tillbaka.
Hans nya bokverk heter ”Gamla gårdar och släkter i 1800-
- talets Westervik”.

Ett praktverk i A4-format. Om boken inte varit så vidsynt,
så underhållande, då hade vi  kunnat betrakta den som en
avhandling! 350 sidor med  kanske lika många intressanta
namn. Och betydligt fler foton på inblandade personer och
situationer.
   Kjellgrens nya bok ger inte en bild av dagens Västervik.
Men varför vår stad blivit som den är, det är faktiskt något
man kan läsa sig till. Och tänka vidare själv. Det är bokens
grundpoäng. För mig som bott här i knappt 20 är den en
fantasieggande trappstege i kunskap. Uppriktigt tror jag
att det dröjer länge innan min nyfikenhet svalnar.

Jag körde ett ärende på Albert Tengers Väg och plöts-
Ligt vaknar undringen: vem var han då?
  Albert Tenger, född 1819, var privat en stillsam, tillba-
kadragen person. Men med ett gediget arv och rejäl verk-
samhetsförmåga växte han upp  och blev ”Västerviks store
donator”.
   Det är till exempel tveksamt om S:t Petri vackra kyrka
Kommit till utan hans stöd. Hans rykte var så mäktigt att
när han begravdes 3 mars 1896 hölls alla stadens butiker
stängda. Och hela staden flaggade halv stång.
   Detta är också ett praktexempel på hur den här boken
är upplagd. Visserligen nämns den breda fattigdomen,
men praktiskt taget är det uteslutande personer som av
börd, ekonomi, befattningar kunnat styra och ställa som
nämns. Men något annat sätt att måla upp utvecklingen
av en stad – vad den än heter – finns knappast.

Hur såg då livet ut här på 1800-talet? Rofylld kan
man säga att staden var. Poliskåren var liten. Fattigdomen
fanns – och växte. Det hände tillochmed att åldringar auk-
tionerades bort till sådana som krävde minst ersättning för
att ta hand om dem.
   Tekniken grodde och därmed industrin. Sjöfarten liksom
hamnstyrkan betydde mycket. En navigationsskola inrätta-
des 1858 och stärkte därmed rollen ytterligare som sjöstad.
Handeln var rikt blandad.
   1891 bröt en stor brand ut, den största sedan 1677 då
hela staden så när som på kyrkan och skolan lades i aska
av danskarna.
   Men 1891-branden orsakades av slarv. En städerska på
Hotellet skulle en kväll vädra ut tobaksrök från ett rum
och ställde ett brinnande stearinljus i fönstret. Men när hon
öppnade det blåste den kraftiga vinden gardinen mot ljuset.
   Hon försökte släcka men lyckades inte. Och inom kort
Stod hela rummet i ljusan låga. Och spred sig snabbt.

Staden var annars fattig på stora händelser. Lokala
Skandalkrönikor och interna familjehistorier spred sig. Ja,
berättades villigt av stadens pigor när de hämtade dricks-
vatten i stadens brunnar. Den bästa låg på Stora Torget
och blev därför det tidiga 1800-talets nyhetscentral.

Krogar fanns också. Med en folkmängd på knappt
3.000 bedrev ett 20-tal sin verksamhet. 1865 stiftades
”Bolaget för stadens bästa”. Det egentliga firmanamnet
var Västerviks Spritvaruberedningsbolag. Alla nettovinster
lämnades över till staden!
   Åren 1865 – 1923 existerade bolaget och skänkte
totalt 377 321 kronor till staden. Det var mycket pengar.
   I dag är det ju så att rökning bara tillåts utomhus.
I mitten på 1800-talet var det tvärtom. 1843 kungjorde
Westerviks Rådhus följande på förekommen anledning:
   ”I överensstämmelse med Kungl. Brandordningen för
Västerviks stad har magistraten funnit skäligt att härmed
förbjuda rökning av cigarr på gator och andra allmänna
platser inom staden samt för överträdelse därav stadga
ett vite av 3 riksdaler 16 sk banco.

Apropå kungligheter fick staden ett kungabesök
1866. Det var Karl XV, mest kalllad Kron-Kalle, som
kom hit med hjulångaren Blixten. Uppenbarligen var
den inte helt lämpad för resan (sjön gick hög) och det
hade fått Kron-Kalle på lite dåligt humör. Inte ens den
ståtliga uppvaktningen blev lyckad.
   Gustav Maechel, som var Stadsfullmäktiges ordfö-
rande, stegade fram och började sitt välkomsttal men
blev bryskt direkt avbruten av kungen med en avvär-
jande gest:
   ”Äsch, sluta med det där du ska säga, det visste jag
innan du ens fått ner det på papperet!”
   Sommaren 1834 lade en skärgårdsjakt till vid Skepps-
Bron här i Västervik. Bland allt som lastades av fanns en
liten tryckpress av trä. Någon betydelse för den här bo-
ken hade den inte. Men för tidningen du håller i. En av
de ynglingar som övervakade avlastningen hette Carl Olof
Ekblad. Tillsammans med sin kompis Carl Petter Björklund
hade han planer att starta ett tryckeri här i stan, för att ge
ut en tidning.
   Folk ställde sig frågande: varför detta? Man menade
Att sådana påfund hade man klarat sig förutan tidigare
och kunde göra det i fortsättningen också.


Vad ska vi säga i dag?
   Och vad ska vi säga om boken?
   För kunskapen om vårt samhälle är den viktig.
   350 sidor! Bilder? Mer än dubbelt så många.
   Antalet betydelsefulla invånare har jag inte räknat fram
men är övertygad om att Sven Kjellgren inte missat
någon.
   Lär känna dem alla! Läs! ”Gamla gårdar och släk-
ter i 1800-talets Westervik”.

Rune Engelbrektson
rune.engelbrektson@telia.com

Kulturjournalisten Rune Engelbrektsson på promenad med partnern och konstnärinnan Raili Mannerla på Brunnsgatan sommaren 2014. Rune avled i bör­jan av mars 2015, 84 år gam­mal. Med sitt kun­nande och sin låg­mälda fram­to­ning väckte han respekt i alla kret­sar där han del­tog