Gångna tiders Tjust

Talesätt

Gåtor

Sagor

Bygdehistorier

Vargar i Tjust

Om du själv vill bidra med bygdehistorier, ordspråk och annat, tveka inte att skriva till mig. Jag väljer bland bidragen och fyller på i spalterna.
   Längst bak här på hemsidan hittar du rubriken "Kontakt". Där kan du skriva ner håkomster och minnen du vill berätta.
   Eller så kan du maila dem direkt till svenkjellgren@comhem.se
   Hör av dig!

Talesätt i Tjust

 

Åh, bevare oss, di va som ett blås så fine. - Med det menades "blåsande", lysande fina kläder.

   Ho va så hon kunne blåse bort, sade man. Dä ä inte borte fär dä, dä som rinner u´ näsa å i munn. Dä brinner like bra som en hade spotte i spiseln. Så kunde man retsamt uttrycka sig om man hade eldat på och det inte tog sig, eller om det brann så uruselt så att det inte tog sig.

   Dä blir nog inte i brå-bräsket, dä. Brådrasket. Di stekte å bräste. - Med det talesättet menades att de levde stort och kräsligt. Egentligen att man levde över sina tillgångar.

   Dä finns månge bröder (även med tillägget "i livet"). - Det betydde att det fanns många olika sinnen, många olika typer av folk.

   Du ska ligga på knä för din Gud, inte för din buk. - Detta sade man i samband med att man förmanade barnen att inte ligga på knä när de åt.

   Där jeta ä bunne, så gnager ho. Öm en ska bygge hus ätter var mans rå, där blir dä allri nå tak på.

   Dä blev ingi byxer å den tröjja.

   Söm svina bädder, får di ligge.

   Alle barn i början, sa kärringen och satte sig att väva när hon var femtio.

   Jasså, du Sven Gusta Dukti, eller bara Sven Gusta Dukti. - Det utbrast man om sig själv när man glömt utföra något i tid, eller om man gått och förlagt en sak och inte kunde finna den. Det var mest kvinnor som sade det.

   En ä aldri så nära döden, som när en äter. - Man menade att det var så lätt att sätta i halsen. Fick man något i halsen skulle någon bulte en kraftigt i ryggen, för att biten skulle lossna.

   Dä ä ingen mänske som dör å elände. 

Nybakat bröd

 

Di gapar efter nybakat bröd. - Det sade man om skorna när sulan lossnat och det gapade framme i tån.

   Dä kan du titte i almanacka ätter. - Sades skämtsamt och lite hånfullt, och betydde att det har du inget för.

   Dä ä sjukt i busa. - (Busa var halmen som svinen låg och sov i). Det hade samma betydelse som "Här ligger en hund begraven".

   Sjön bäcker sej, då blir det regn, sade man. - När det blåste hårt på insjöarna blev det ibland vissa fält på vattenytan, eller avlånga partier, som liksom blev slätare, medan det omgivande vattnet var matt eller krusigt på ytan. När man såg de där slätare fälten, sade man att sjön bäckade sig. Då var det regnväder i antågande.

   Dä ska va don ätter person, och strumpor ätter skorna.

   Du ha ellet åt skatera. - När man inte skjuter för spjället.

   En kan ju fostre upp en orm i sin egen barm.

   Han hade såna förlåger. - Det betydde att han hade ursäkter eller orsaker, att förskjuta ett arbete han hade blivit till frågad om. Han hade så mycket att han inte kunde åta sig mer.

   Gammal och grå, orkar illa nog gå, men kväder ändå. - Säges om en livlig gammal person.

   Di flyger på gammeln igen. - Det var ursprungligen ett talesätt om bisvärmen. Det sa man när denna gick tillbaka till den gamla kupan istället för att ge sig av. Det användes även om människor när någon återupptog bekantskapen med tidigare vänner och bekanta. Detsamma sade man om gammalt fästfolk som efter att det varit slut åter hade sällskap. Det betydde då att man hade gått tillbaka till det gamla.

 

 

Bordsduk, prostinna

 

När en ogift kvinna lade ihop en bordsduk och slutändan föll jämnt ut med de vikta eller hoplagda delarna utan att något blev över och utan att något fattades, sade ofta någon närvarande skämtare åt henne:
   - Ni blir prostinna (prästfru eller dylikt allt efter kvinnans värdighet).
   Om ingen annan frambar denna profetia så gjorde kammarpigan det som biträdde henne med hopläggningen.

 

 

Udd på nål

 

Ett talesätt i Tjust i gångna tider var att om en kvinna bad om att få låna en knappnål eller om man hittade en på golvet och lämnade den åt någon kvinna så fick man inte räcka fram den med udden före. Då antog mottagaren att det hade någon elak innebörd, särskilt om hon var ogift. Detsamma gällde med synålar.

Talesätt om skor

 

Följande ordspråk eller talesätt användes mycket förr i tiden, och en del ännu idag:

   Smedens märr och skomakarens kärring får gå barfota.

   Skomakare bli vid din läst, där mår du bäst.

   Sådant läder ska sådan smörja ha. Det sistnämnda uttrycket användes mest om högmodiga personer som det hade gått illa för.

   I en familj där hustrun var den bestämmande brukade man säga att mannen stod under toffeln.

   Om en person som gick utan strumpor och skor sade man att han gick balfoten. Att gå balfoten om sommaren var förr mycket vanligt, i synnerhet bland de yngre

   Att ha strumpor men inga skor kallades att gå i strumplästen och att ha skor på men inga strumpor kallades att gå kippskodd.

   Med uttrycket sko sa (sko sig) menades att vinna fördelar på andras bekostnad.

   Om en person råkade bli trampad på hälen av en som gick bakom, sade den förstnämnde: "Du tar massäcken ifrån ma" (du tar matsäcken ifrån mig).

   Ömma knölar som brukade uppkomma på tårna och förorsakades av för små eller trånga skor, kallades liktornar.

   Att ha knarr i skorna ansågs förr vara mycket förnämt och beställdes därför. Knarret framställdes genom att man lade bitar av osmörjt läder, vanligen barkat svinläder, mellan sulorna.

   När stöveln skulle dras av klämde man fast den i en stövelknekt. Den var gjord av trä och hade en ursågning för stöveln.

   På sommaren använde man vanligtvis inte skor.

   När kvinnorna skulle gå till kyrkan på söndagarna gick de barfota och hade sina fina helgdagsskor i handen för att de inte skulle nöta så mycket på dem. De tog på dem först när de kommer i närheten av kyrkan.

   Tofflor och galoscher användes liksom pårtfårer som var varmare än galoscher men hade spännremförsedda skaft upp till knät.

   Kvinnor använde bottiner som hade kortare skaft och knäpptes med knappar.

   För att få skorna vattentäta användes skosmörja av sältran eller tillagad av tjära och svinfett eller grävlingfett.

Vargtand mot tandvärk

 

Ett talesätt i Tjust var att tandvärk kunde avhjälpas genom att peta tänderna med en vargtand. 

Gåtor

Fem gåtor

 

1  Vilket är det trognaste djur i världen?

    Svar: Lusen, för den följer med tjuven till galgen.

2  Vad är det som vill ha mest?

    Svar: Ögonen, för de vill ha allt de ser.

3  Det stod en gubbe på en ö, han hade en mössa som var rö, han kunde stå men inte gå, han kunde stinga, men inte springa.

    Svar: Tisteln.

4  Tvåfot satt på trefot och åt på en fot. Då kom fyrfot och tog en fot av tvåfot. Då tog tvåfot trefot och slog till fyrfot, så tvåfot fick sin enfot igen.

    Svar: Människa, stol, ben och hund.

5 En mjölnare i en kvarn hade en säck i alla fyra hörn, på varje säck satt en katt och varje katt hade fyra ungar. Hur många fötter hade de?

    Svar: Inga fötter med 80 tassar.

 

 

Huvudbry

 

1  Vad är det, som är för litet åt en, lagom åt två och för mycket åt tre?

    Svar: ?

2  Fyra hängandes och fyra gångandes och två visar vägen till byn, och två står högt i skyn.

   Svar: ?

3  Hugget å stubbet å klyvet i talla, låmmet i fårhus å föddes i stall, å hästa rier fåra, så tallskogen skriker.

   Svar: ?

4  Två tråg och två trågämnen, en påk och en pik och en prästmössa.

    Svar: ?

5  Liten eller stor är jag blott en fot lång.

   Svar: ?

6  Vad är det, som har varit från världens början och blir till dess slut, men inte är mer än fjorton dagar gammalt?

   Svar: ?

7  Vilket tid på året sår bonden lin?

   Svar: ?

 

 

Rimmat huvudbry

 

1  I mitt huvud ett farligt alarm, i min mage vänder varenda tarm, mina ben är smala som strån, det kan ingen undra på.

   Svar: ?

2  Dä står en sten på vår ren, mä fyra fötter å inget ben, dött, men inte fött, brud, men inte bröllop, bröt, men inte bakat, vin, men inte brygd.

   Svar: ?

 

 

Ännu mer huvudbry

1  Vad är det som har varit från världens början och blir till dess slut, men inte är mer än fjorton dagar gammalt?

2  Vilket tid på året sår bonden lin?

3  Vad är det, som är för litet åt en, lagom åt två och för mycket åt tre?

4  Vad är det lättaste i världen?

5  Hur långt är det från jorden till solen?

6  Lapp på lapp, å lapp långt in i Lappland.

7  Roten upp och toppen ner, växer om vintern och aldrig mer.

8  Två hål har jag och två fingrar behöver jag. Sedan åtskiljer jag det, som icke skall vara tillsammans.

9  Fyra hängandes och fyra gångandes och två visar vägen till byn, och två står högt i skyn.

10 Två gossar gick vall med fåren. Den ene sade åt den andre:

- Ge mig ett av dina får så har jag dubbelt så många som du.

- Nej, tack skall du ha, ge mig ett av dina får så har vi lika många. Svar:

1 Nymånen. 2 Aldrig. Han sår frö. 3 En hemlighet. 4 Tanken. 5 Ett ögonkast. 6 Kålhuvudet. 7 Istappen på taket. 8 Saxen. 9 Kon. 10 De hade sju resp. fem får.

Sagor från Tjust

Sagan om det väldiga regnet

 

En dag började det regna alldeles förskräckligt i det lilla kungadömet Tjust. Regnet bara fortsatte och fortsatte. I trettio dagar och trettio nätter höll det på. Ängar och dalar vattenfylldes och innevånarna blev allt blötare om fötterna.

   I kungadömet fanns en kommunstyrelsen. Den skulle ha sitt månatliga sammanträde i centralorten Westervik. Bland annat skulle man behandla en lokal författares förfrågan om bidrag till tryckning av två nya böcker.

   Skeppsbrofjärden som stigit över alla tidigare bräddar fortsatte under sammanträdet. Kommunalrået tittade ut genom fönstret ropade:

   - Vi måste rädda oss så vi inte drunknar.

   Och hela kommunstyrelsen gav sig iväg upp på taket. Författaren, som väntat på besked utanför sammanträdessalen, följde med.

   Medan de satt där uppe kom en stor Vertolhelikopter flygande för att rädda de nödställda. Ett långt rep hängde ner från den.

   - Jag är mest värdefull för vårt kungadöme, sade kommunalrådet och klättrade upp först på repet.

   - Jag har hand om barn och utbildning, jag är också mycket viktig, sade en annan och följde efter.

   - Jag ansvarar för kulturfrågor, sade en tredje, nu är det sannerligen min tur.

   Så fortsatte det tills hela kommunstyrelsen klättrat upp på repet.

   - Men jag då, jag vill också följa med, sade författaren.

   Mycket fanns inte kvar av repet för hans del men han fick i alla fall fatt i änden och helikoptern svischade iväg mot räddningen. Då började det knaka i repet. Det knakade och knakade alldeles hemskt.

   Panikslagna ropade kommunstyrelsens medlemmar:

   - Någon måste lämna repet!

   Alla tittade uppfordrande på författaren.

   - Men jag har väl också ett existensberättigande, protesterade han

   - Nöden har ingen lag, fick han till svar. Dig kan vi undvara.

   En ledamot tog fram en yxa och högg av repet alldeles ovanför författarens händer. Han föll och föll och föll. Till slut drunknade han i Skeppsbrofjärden. Lika gott det, tyckte kommunstyrelsen. Nu slipper vi hans gnäll om att han vill ha bidrag och betalt för sitt jobb. För en kulturarbetare ska naturligtvis jobba GRATIS, GRATIS, GRATIS!

 

 

 

Sagan om de tre rövarna

 

I kungadömet Tjust, mitt emellan Småland och Östergötland, fanns för länge, länge sedan en stor skog. Den var så lång och bred, djup och mörk att bara en och annan oförvägen jägare vågade sig in i den. För det mesta återvände han tomhänt eller med blott magert byte.

   Hemska berättelser vandrade i folkmun om skogen. Där bodde rövare, sades det, som tog hand om Tjustbornas skatter. Knappt ens det nödvändigaste fick folket behålla för sin överlevnad. Blev någon sjuk fick han vänta så länge på vård att det hände att han dog. Om någon råkade ut för rövare fanns knappt någon riddare till hands att jaga de skyldiga. Även på många andra vis fick människorna i kungadömet Tjust skatta för mer än de fick.

   En dag gav sig en ungersvenn in i mörkret. Han trodde väl om alla människor och fruktade inte faran som lurade i dunklet. Han var närsynt och hade svårt att se vart han var på väg. Men med gott hopp om framtiden vandrade han åstad. Den unge mannan hade blott en önskan: att bli författare och skriva böcker om kungadömet Tjust.

   Alltför sent inse han vilken olycklig stråt han slagit in på. Under sin vandring i skogen irrade han sig allt djupare in och fann ingen väg ut. Om nätterna sov han under en gran och som frukost, middagsmål och kvällsmat knaprade han på stensöta, åt blåbär och unga skott.

   Så gick ett år och ännu ett. Ungersvennen skrev och skrev och den ena boken efter den andra gav han ut. Allt utan minsta tanke på egennytta.

   Sent en kväll spärrade tre rövare hans väg. En av dem var hade långt och yvigt skägg och var så luden över kroppen att han såg ut som ett rysligt bergatroll. Den andre var smal och spinkig som en binnikemask och så lång att han nådde över grantopparna. Den tredje hade ätit gott och mycket i alla sina dagar och var så rund att måste rulla fram istället för att gå.

   En av de tre var ordförande i kungadömets barn och utbildningsförvaltning, den andre för vård och omsorg, den tredje för kultur och fritid.

   - Ha, sade barn- och utbildningsmannen. Ingen slipper här fram med mindre än att han vänder ut och in på sina fickor och låter oss ta hand om alla sina pengar.

   - Ha, tog vård- och omsorgsrövaren vid, vi släpper dig inte förbi med mindre än att du ger oss alla dina övriga tillhörigheter.

   - Ha, skrattade kulturordföranden. Kultur kostar stora pengar. Därför måste du ta ett stort, stort lån och skänka oss alltsammans.

  - Gör det, skrek alla tre hotfullt med en mun. Annars spärrar vi in dig i håla i berget.

   - Ja men, protesterade författaren. Jag skriver ju böcker som läses av barn och vuxna i hela kungadömet och används i skolor och läses på sjukhus. De läses av gamla människor på servicehus, patienter på mottagningar och på många andra ställen. Mina böcker kan lånas gratis av alla och envar på huvudbibliotek och filialer.

   - Det må förvisso läggas till ditt eftermäle, sade de tre rövarna.

   - Och i alla år har jag inte fått en enda krona i ersättning för allt mitt arbete. Varför ska jag inte ha betalt?

   - Nej, ropade de tre rövarna i kör, vi har beslutat och lagfäst att allt ditt arbete ska vara GRATIS, GRATIS, GRATIS!

   Så slog de sig för knäna och skrattade tills de kiknade.

   - Förresten, sade han som såg ut som ett stort troll, vi har inte ätit någon mat idag. Han tittade på de andra två och flinade:

   - Förstår ni vad jag menar?

   Binnikemasken och klotet nickade samtycke och så slog de tre rövarna ihjäl författaren, kokade honom i olja och gnagde länge på benen. Sedan satte de sig att vänta på att nästa författare skulle våga sig in i den djupa och farliga skogen i mörka, mörka Tjust.

   

Några ord om Tjust

Med sin sällsamma natur har landsdelen Tjust en säregen lockelse och bildar nästan en provins för sig.

   Den har en vid och klippig skärgård och havsvikarna tränger långt in i landet som bär höga berg, har djupa dalar och många trolska insjöar. Tjust liknar varken Småland eller Östergötland och mer än en har funnit landsdelen var den naturskönaste i södra Sverige.
   Namnet har Tjust fått av de många kjusor eller trånga dalgångar som öppnar sig mellan bergen. Ibland är naturen karg men strandängarna ligger som färgrika blomtäcken och på skären växer vild gräslök, fetknopp, kärleksört och klibblim för att nu nämna några i den rika faunan.
   Fält och hagar öppnar sig mellan barrskogens kulisser och ekarna växer i rika dungar ner till havet.
   I norr dominerar de allvarliga dragen, naturen är sträng och mäktig. I söder mellan Västervik och Figeholm kommer ljuset och leendet.
   Denna landsdel ruvar på forntidens hemligheter omvittnade av boplatser, hällristningar, gravar och fornborgar.
   Slott och pampiga timmerbyggnader bryter av mot de småländsk röda stugorna dit stigar och grusvägar slingar sig fram. Som centrum i Tjust ligger den gamla handels-, skeppsbyggar- och sjöfararstaden Västervik.
   På bruksorterna Överum, Ankarsrum och Gunnebo hamrade smederna järn fordom och samhällena Gamleby, Hjorted och Västra Ed var en gång medeltida oxmarknader.

   Här på sidan kan du läsa mer om gångna tiders Tjust.

Bygdehistorier

I Hallingebergs kyrka predikade för många år sedan en vördad pastor. Kyrkan var fullsatt av andäktiga åhörare. En gubbe hade slagit sig ner på den höga tröskeln till dörren mitt för predikstolen. Luften blev snart tung och gubben började nicka med huvudet.

   På kyrkogården betade klockarens bock. Den kastade förstulna blickar på den nickande gubben men fortsatte att mumsa i sig av det feta gräset. När nickningarna blev allt djupare trodde nog bocken att gubben retades med honom. Ett, tu, tre gav den gubben en rejäl dansk skalle. Med benen i vädret tumlade gubben baklänges in i kyrkan.

   Prästen som såg händelsen kunde inte hålla tillbaka ett ljudligt skratt. För den sakens skull stod han en tid senare anklagad inför högvördiga domkapitlet. Han relaterade sanningsenligt vad som utspelat sig på kyrktröskeln.

   Vid slutklämmen, alltså hur gubben for i golvet med benen i vädret, brast hela det högvördiga domkapitlet i skratt. Pastorn höll sig dock allvarlig och sade:

   - När ni, högvördiga färder, inte kunde avhålla er från att skratta då ni fick höra talas om det hela gick till, vad skulle ni då gjort om ni blivit åsyna vittne till händelsen?

   Prästmannen slapp undan med en vänlig skrapa. Bocken däremot fick efter många och långa diskussioner bli en riktig syndabock och sätta livet till.

 

 

Tvänne korvar

 

En präst i Blackstad socken var en gång på besök hos en bonde på lördagen. Det blev sent och han erbjöds övernatta. När han om söndagsmorgonen skulle bege sig till kyrkan, fick han av bondens hustru två korvar att ta med sig hem till frun. Han stoppade dem i bakfickan på kaftanen och glömde lägga dem ifrån sig i sakristian och gick så fram till altaret med korvarna i fickan.

   En hund som händelsevis var i kyrkan fick väder av dem och sprang fram, just då prästen läste syndabekännelsen, och tog en av dem. Prästen som blev förargad över denna händelse beslöt att lägga den andra korven ifrån sig då han kom ut i sakristian så att han inte skulle förlora även den.

   Men återigen glömde han lägga dem ifrån sig och trädde upp i predikstolen med den kvarblivna korven i fickan. När predikan nära nått sitt slut hörde han nå krafs bakom sig i trapporna. I tron att det var hunden som nu kom för att ta även den andra korven, gav han en väldig spark bakåt, med den påföljden att klockaren, som kom upp med kungörelser, träffades av sparken och trillade huvudstupa med dunder och duns nerför trappan.

 

 

Herdelöner

 

En präst träffade en gång en herdegosse i skogen. Pojken såg livlig och kvick ut och prästen gav sig i samtal med honom.

   - Vad gör du här min gosse? frågade han.

   - Jag vaktar svin.

   - Vad får du i lön för det?

   - Sjuttionfem öre i veckan.

   - Det var lite betalt, menade prästen. Jag är också en herde, men jag har mycket högre lön.

   - Då har han väl fler svin att vakta också, svarade pojken oskyldigt.

 

 

Bestraffad oartighet

 

En bonde besökte en köpman på landet och blev lämnad ensam en stund på kontoret. På kakelugnen låg några fikon. När köpmannen kom tillbaka märkte han att fikonen var borta. Aha, tänkte han, jag skall minsann lära dig "att se men inte röra". Han utropade:

   - Kors för tusan, vem har varit här och tagit fikonen? Min bäste kyrkvärd, är det ni som tagit dem?

   - Nej, jag har inte ens sett några fikon, blev svaret.

   - Vilken förfärlig olycka, fortsatte köpmannen, jag hade för avsikt att lägga ut dem till råttorna och hade förgiftat dem med arsenik.

   - Oj, oj, oj, skrek bonden och höll sig för magen, vad hade jag med de förbannade fikonen att göra, oj, oj, oj!

   Bonden tyckte sig nu känna de rysligaste magplågor. Köpmannen beklagade olyckan och försökte lugna bonden med:

   - Enda räddningen är att matskedsvis förtära en hoper jäst.

   - Hämta jäst, hämta jäst, goe, söte, patron! bad bonden och vojade sig.

   Köpmannen försvann in till sitt husfolk och återvände med en halvbutelj jäst. Under häftiga grimaser fick bonden så småningom i sig all jästen och uppmanades nu av köpmannen att ge sig ut i friska luften.

   - Nu gäller det att så länge han har plågor kvar och krafter därtill att oupphörligt få kroppen i svettning.

 

 

 På exercisplatsen

 

- Blev du antagen, frågade en bondbeväring en herre i beväringsuniform.

   - Åh, hut med dig bonde, jag är greve!

   - Ja, men min bror han var inte så skevbent (hjulbent) som du men han blev kasserad.

 

 

Beväring anno 1908

 

Korpralen till en beväringsyngling som aldrig kunde skilja på höger och vänster:

   - Vilken är höger hand?

   - Det är den, säger beväringspojken och pekar på den högra.

  - Nå, vilken är nu högra hand, frågar korpralen och sätter ynglingens händer i kors.

   - Ja vem kan veta det när han blandar ihop dem., tyckte ynglingen.

 

 

Tvi fan, nu fick jag länsman

 

Länsman i Gamleby stämde en gång några bonddrängar inför tinget för olovligt kortspel. Som vittne kallade han in en annan dräng. Denne fick frågan vad han visste om saken och avgav följande vittnesmål:

   - Ja, jag har sett dem med lappar som var så granna så. Det var blomsterbyttor och det var grisar och det var så många andra lustiga gubbar och så var det en gubbe som var mycket lojare än de andra. Han grinade så illa och hade en bjällra i handen och då någon utav dem fick dem så sade de:  "Tvi fan, nu fick ja länsman." Och sedan vet jag inte mer.

 

 

Död häst

 

En fröken stämde en bonde inför häradsrätten för att denne lagt en död häst vid hennes trädgård som åtel och inte ville ta bort kadavret fastän det ruttnat. Häradsrätten formulerade följande domslut:

  - Om nådig fröken det gamla aset till döda hästen begrava vill så vet att det hörer rackarn och inte häradsrätten till.

 

 

Vem förde Israels barn ur Egypten?

 

En närsynt lärare i en skola i Tjust brukade slå händerna i katedern när han ställt en fråga. Men så en gång satte hans skolgossar fast knappnålar med uddarna uppåt på katedern. Läraren kom in och började timmen med frågan: 

   - Vem förde Israels barn ur Egypten?

   Och sedan slog han vanan trogen händerna i katedern, ryckte åt sig dem och ropade:

   - Aj, det har mina dumma skolpojkar gjort.

 

 

Sorg

 

Anton kom med bedrövad uppsyn till pastorn för att berätta att hans hustru dött. Den gode pastorn försökte trösta honom efter bästa förmåga samtidigt som den sörjande, som sig bör, torkade en tår ur ögonvrån och allt som oftast såg sig föranlåten att putsa sig om näsan. Slutligen sade pastorn:

   - Det ligger dock stor tröst i att din kära hustru, Anton Pettersson, nu har det mycket bättre hos Gud.

   Anton glömde för en stund sin bedrövelse och utbrast:

   - Ja, har han fått henne, så lär han få nog, han också. Amen

 

 

Långa predikningar

 

En tankspridd präst som gjort sig känd för sina långa predikningar, kom bort sig mitt i lång betraktelse och undrade: -

   Vad var det nu jag skulle säga? 

   - Säg Amen , hördes det från en av bänkarna.

 

 

Frihet

 

Flickan kom hem till Lofta socken efter ett års tjänst som piga i Stockholm och tyckte

   - Åh, vad det är bra att spisa hemmavid igen! Här får man ha båda armbågarna på bordet, det fick man inte i Stockholm.

   Bonden föreslog då:

   - Är det inte bättre att du äter hos svinen, där får du ha sätta upp fötterna också.

 

 

Självbekännelse

 

Boskapshandlaren beklagade sig: 

   - I går var det den sämsta marknad jag har varit på på länge. Hade inte jag och Jöns Andersson varit där så hade där inte funnits en enda stor oxe eller ett enda respektabelt svin.

 

 

Var so ...

 

I en av Tjusts 19 socknar sade en ung mor till den nya amman:

   - Tycker inte Kristin att lillan är ett ovanligt sött barn?

   Kristin svarade:

   - Jo vars frun. Det är som vi plägar säga, var so tycker bäst om sina grisar.

 

 

Mjölk och smör

 

En präst, som gift sig med en ung dam i staden, visade sin unga fru alla sina kor när de flyttat ut till hans boställe.

   - Dessa, sade han, ger oss så mycket mjölk vi behöver.

   - Ja, det är nog bra det, tyckte frun, men tänk om vi hade en enda som gav oss smör.

 

 

Kuckeliku

 

I en kyrka på landet hände sig en vacker sommardag att klockaren somnade på sin plats. På kyrkogården spatserade prästens höns och tuppen fann sig föranlåten att hoppa upp i det öppna kyrkfönstret för att där ge sig tillkänna med ett ljudligt "kuckeliku".

   Klockaren som vaknade av ljudet, trodde att det var prästen som mässade och svarade med hög röst:

   - Med dig vare och herran.

 

 

Självbekännelse

 

Boskapshandlaren beklagade sig:

   - I går var det den sämsta marknad jag har varit på på länge. Hade inte jag och Jöns Andersson varit där så hade där inte funnits en enda stor oxe eller ett enda respektabelt svin.

Vargar i Tjust

Skallgång efter varg

 

Vargen gick hårt åt tamboskapen i äldre tider och jakten på rovdjuren pågick genom århundradena. Många gamla sockenprotokoll vittnar om att denna jakt var nödvändig för att den jordbrukande befolkningen skulle få behålla sina djurbesättningar.

   För att bemästra vargplågan skulle skulle en skallorganisation finnas i varje socken eller härad. Det stadgades i 1734 års jaktstadga. I ledningen stod skallfogdar, en i varje rote, och åtta underskallfogdar.

   Allmogen var skyldig att delta i skallgång och från varje hushåll togs en man ut. Dessutom var varje hushåll skyldigt att hålla vargnät och varggister.

   Nätet var fyra famnar eller 12 alnar (7,2 meter) långt och ungefär tolv fot högt och fästes på en tolv fot lång stång, gistern. Denna stake var oftast hopfällbar på mitten med ett gångjärn för att lättare kunna transporteras.

   När en varg iakttagits underrättades skallfogden som då budade om skallgång. Bönderna infann sig med sina vargnät som fogades samman till en större enhet.

 

 

Skallgång

 

Nätet spändes upp på en plats och mot det jagades vargarna eller skrämdes genom rop och annat oljud. Brukligt var att man placerade ut vargfanor i en linje vinkelrätt ut från nätets ytterändar. Det var vita fanor som bemålats med hemska bloddrypande ansikten och när de fladdrade för vinden skrämdes vargarna att löpa vidare fram mot nätet.

   I jakten tog alla del som kunde hantera spjut och bössa eller gå med i drevkedjan. Mycket folk och omfattande förberedelser krävdes. Skallfogdarna utsågs bland sockenmännen för en tid av tre år.

   Skallbuden gick från gård till gård utan uppehåll och måste omedelbart åtlydas. Om någon uteblev mättes böter ut på upp till tre riksdaler. Skyttarna skulle vara "skickliga, redliga, stadgade och framför allt nyktra män". Manskapet i drevkedjorna skulle vara försedda med "bråpanna, nyckel eller bockhorn".

   På varje helt mantal borde finnas ett vargnät som var fyra famnar långt och fem alnar högt. Det skulle vara bundet av starka rep.

   Skallgång var inte alltid lätt att genomföra när terrängen var bergig och hade sjöar och sumpiga marker. Då bröts linjen och terrängen kunde inte letas igenom helt utan skadedjuren hittade gömställen och undgick skallkedjan.

   Förutom nät och skallgång använde man sig av varggropar och varggårdar och även ludring. Varggropen var en grop som var stor nog för att vargen inte skulle kunna ta sig upp ur den. Ett lockbete fanns fastbundet vid en påle i mitten av gropen. Ludringen bestod i att en förgiftad, ofta självdöd, kalv lades ut på ett ställe där vargarna drog fram.

   I 1864 års jaktstadga tog man bort bestämmelserna om skyldighet att hålla jaktnät och delta i skallgång. I stället lades det ut varggift vilket hade blivit vanligt redan innan 1864.

 

 

Hatat djur

 

På landsbygden var vargen ett hatat djur under gångna tider. Många historier fanns om dessa djurs framfart. Under kalla vintrar när det var gott om varg och timmerstockarna i stugväggen sköt kylskott och snön knastrade där ute, kunde man höra vargarnas ylande komma närmare och närmare.
   Små och ensamt belägna torp och backstugor ute i de stora skogarna kunde bli utsatta för vargarnas angrepp. Då gick folk inte långt från bostaden. I alla händelser släppte man inte iväg barnen särskilt långt utanför stugknuten. Gick någon ut ensam tog man gärna yxan eller bössan med sig.
   I allmänhet gav sig vargarna inte på människor. De nöjde sig med att riva kreatur. Men om hungern tvingade fram dem ur skogarna gick inte heller människorna säkra. Under svåra vintrar när vargarna plågades av hunger drevs de samman i flockar och vågade då anfalla till och med människor. I jakten på byte hände det att de sprang ut på isarna.
   Boningshuset var som regel byggt samman med fähuset och där inne stod familjens ko och kalv och några får. Kreaturen kände på långt håll när en varg var i närheten. När de hörde tjuten ropade de ut sin ångest och slet sig lösa och rusade omkring i ladugården.
   Vargarna kände den ångande lukten från fähuset och hörde råmandet och skrikandet och började snart krafsa på dörrarna. Lukten från tamdjuren gjorde dem vilda och de tog sats mot fähusets dörrar i anfall på anfall. De som bodde i stugan kunde få genomlida en lång natt fylld av skräck och ångest innan vargflocken försvann i gryningen.

Pigan från Hästmåsehult

 

I Frödinge fanns en mjölnare som hette Johan Isak Klasson som bodde i Västra Grinderum. När han vid ett tillfälle varit till Tuna kvarn fick han på hemvägen sällskap med en piga från Hästmåsehult i Vimmerby socken. Hon hade en liten hund i åkdonet.
   När de kom till Vibo skulle deras vägar skiljas åt. Så blev de varse några vargar på ett gärde. Djuren såg rätt närgångna och hungriga ut. Mjölnaren rådde henne att ge hunden åt vargarna för att hon inte själv skulle behöva frukta för ett överfall. Pigan förklarade att hon inte vågade det för sitt husfolk.
   Mjölnaren band då fötterna på hunden och lade den i skrindan och sade till henne att köra det fortaste hon kunde till byn Fjälster som låg en halv fjärdingsväg därifrån och stanna över natten där. Flickan gav sig iväg och mjölnaren stannade kvar i vägskälet tills han trodde att hon hunnit fram.
   Under tiden satt eller sprang vargarna runt och iakttog honom. När han fortsatte sin färd rusade emellertid vargarna iväg efter flickan och hann ikapp henne i närheten av byn och försökte komma åt den tjutande hunden. Flickan blev svårt riven av bestarna men lyckades rädda hunden.
   Eftersom byborna hörde hennes höga rop och den skällande hunden, skyndade de ut och jagade undan odjuren. Flickan fick stanna över natten i byn där de hade ett gästgiveri. Det var en lycka för henne ty dagen därpå visade det sig att vargarna sprungit runt byn och väntat på andra sidan.

 

 

Spaden klöv i Tuna

 

1856 fick Tuna socken påhälsning av en varg. Den hade kommit från Vassemåla i Vimmerby landsförsamling där kreaturen slitit sig lösa i ladugården. Det var det bästa tecknet på att en varg varit i närheten. Därifrån gick vargspåren över Hällerum där hästarna hade slitit sig.
   Från denna gård kunde man följa spåren till Väderums mossar. Där hade vargen ätit av gift som lagts ut men fortsatt sin väg. På kvällskvisten när förföljarna nått Tuna socken träffade man på en karl som mitt på landsvägen höll på att flå en varg.
   Det var dödgrävaren som berättade att han på hemväg från kyrkogården fått se någonting hemskt sittande på vägen och han hade inbillat sig att det var hin onde själv. Han hade stannat alldeles förskräckt. Slutligen tog han dock mod till sig och höjde sin spade och ropade:

   - Är du djur eller djävul så slår jag i alla fall till. Spaden föll och klöv huvudet på besten.
   När folk kom fram höll dödgrävaren på att dra skinnet av djuret. Det visade sig att det var den jagade vargen. Av giftet den ätit hade den blivit stel och det var därför den still slut inte förmått röra sig ur fläcken när den satt på landsvägen.

 

 

Mynningsladdaren talade

 

1854 var vargar synliga i Södra Vi. En varg hade rivit en mängd kreatur i en utgård. Skallfogden kallade samman byborna från Södra Vi och Rumskulla. Från varje hushåll kom en man och alla var försedda med vargnät och vapen.

En trettonårig drängpojke fick vara med i drevet. Vid detta tillfälle hade en gata för vargjakter huggits upp i Kvillskogen. Tyst och varsamt sattes det vargnät upp som enligt lag hörde till varje hemman.
Det var av en famns bredd och fästes samman med grannens och höjdes på stänger som var tolv fot långa och försedd med en järnled på mitten. Den gjorde att stången kunde vikas samman och lättare transporteras i skogen.
Nätet fogades samman och blev så starkt att en man kunde klättra upp i maskorna. Det hade en längd av bortåt en kilometer och en höjd på omkring fyra meter. Man spände upp det tvärs över en skogsgata och nära nätet och på ömse sidor om detta gömde sig skyttar.
Det övriga manfolket i byn blev drevkarlar som med buller och oljud skrämde vargarna framför sig mot nätet. De hade harskramlor, trummor och lurar och hojtade. För att värna sig mot vilddjuren var de beväpnade med vargspjut.
Vid den här jakten i Kvillskogen skrämdes en flock vargar mot nätet. Några av djuren klarade sig ut på sidorna men en best kom löpande snett mot nätet och störtade sig med fart mot det och snärjde in sig. En skytt avlossade sin mynningsladdare och vargen föll död ihop.

Skallgång i Västra Ed år 1825

 

I Västra Ed år 1825 väcktes på en sockenstämma förslag om skallgång. Man kom överens med Loftahammars och Eds Capells socknar om att gemensamt sätta upp vargnät mellan Hellerö Glo och Syrsan.
   I Västra Ed försökte man också med en varggård där tamboskap hölls som lockbete. Andra fångstmedel var varggropar och olika fällor. Men inget hjälpte, vargplågan bara ökade. Det var först i och med att det sattes upp skottpengar på rovdjuren som en verklig decimering skedde.
   På 1820-talet fick en vallpojke i Södra Vi en dag besök av en varg då han var borta i skogen med kreaturen. Korna ställde sig i en klunga med huvudena utåt och hotade vargen med sina horn. Besten sprang då iväg till en fårhjord och högg ett av dem i gapet och kastade det bakåt över sin rygg och sprang iväg.
   I Frödinge hade en man blivit ihjälbiten av vargar på sjön Yxern.

Vargar i Västrums skärgård

 

En kall klar vinterdag omkring 1870 var några Västrumsfiskare ute på notfiske i en vik. Efter slutat arbete begav sig fiskarlaget till en annan vik för att lägga noten där. En pojke lämnades kvar att samla upp fångsten i ett stort kar på en drög.
   Plötsligt såg den ensamme en mängd punkter röra sig långt borta på isen. De växte och blev större och snart kände han igen vargar som närmade sig med hängande tungor och lysande ögon. De kom löpande genom Västrums skärgård. Vilddjurens jämrande hungerlätena nådde honom långt utifrån isen och kom allt närmare.
   Han hoppade upp på kälken för att se bättre, vargflocken var på snabbt väg mot hans håll. Den drevs fram av hunger och i sin jakt på byte hade de kommit ut på isen. Flocken hade varit uppåt Ukna och där attackerat en gård och slaktat tamdjuren men inte hunnit äta när den skrämdes på flykten.
   Ingenting hade pojken att försvara sig med. Vargarna skulle utan tvivel snart göra slut på honom. Han stod stel av skräck och klamrade sig fast vid drögen. Men så fann han på råd. Han tog tag i kanten på karet och med skräckens onaturliga kraft välte han ner det från drögen. Fisken som han hunnit plocka i kanade ut över isen mot den anstormande vilddjuren.
   Ännu en kraftansträngning och med en våldsam knyck slog han runt karet, sopade undan några fiskar, lyfte upp kanten och slängde sig inunder den. Det var i sista stund. Vargflocken var framme och for gnyende och tjutande omkring karet.
   Några kastade sig över fisken och åt glupskt, andra undersökte drögen och en hoppade upp på karet. Han hörde tassarna ovanför sig där han låg nedkrupen med knäna och händerna mot isen med ryggen kurad upp mot karets botten.Ett av djuren stack in en tass under karets kant och trevade runt. Då tog pojken sin yxa och högg av tassen.
   Karlarna i fiskarlaget hörde vargtjuten och förstod att pojken råkat illa ut. De skyndade till undsättning, drev bort vilddjuren och räddade pojken. Några av dem satte iväg efter vargen som fått en framtass avhuggen och blödde. De hann upp djuret och dödade det.

Gamla protokoll berättar

 

Gamla protokoll från socknarna i Tjust upplyser om att vargarna härjade som värst där under första hälften av 1800-talet. På 1830- och 40-talet var vargar mycket vanliga i Kalmar län. År 1835 fälldes i 39 vargar i länet och längre tillbaka i tiden var vargplågan stor, inte minst i norra länsdelen.
   I början av 1840-talet dödades under ett enda år i Ukna 97 nötkreatur. Dessa utgjordes av 1 häst, 19 kor, 65 får och 12 svin. I Dalhem revs 20 fäkreatur, 7 får och 12 svin. Samtidigt tog vargen i Västra Ed sammanlagt 10 ungnöt, 45 får och 22 svin.
   Ännu på 1850-talet fanns det kvar vargar som gjorde påhälsningar i Södra Vi och Rumskulla och andra socknar däromkring. Ibland vågade de sig ända ut till skärgården.   

   Den sista vargen sköts i Dalhem år 1841, i Locknevi 1859 och i Västra Ed så sent som på 1870-talet. I Östra Ed sköts den sista vargen redan år 1834.

Sista vargen i Västervik


Mot slutet av 1800-talet blev vargen allt mera sällsynt i Kalmar län. De sista vargarna i Västervikstrakten iakttogs i mars 1880. En lördag kom två vargar över isen från Gränsölandet till Borgön. Därifrån blev de skrämda och fortsatte över isen mot Marielund och vidare in i skogen.

   En skogvaktare följde spåren och konstaterade av fotavtrycken i snön att det verkligen var vargar. De iakttogs sedan i Västrums och Misterhults skärgårdar. Då var det länge sedan sådana bestar gästade trakten.