Gamla tiders Tjust
Ur min artielserie i webbtidningen DVV Västervik

Del 1 - Vargen ett hatat djur

2018-11-24
Vargen gick hårt åt tamboskapen i äldre tider och jakten på rovdjuren pågick århundradena igenom. Många gamla sockenprotokoll vittnar om att denna jakt var nödvändig för att den jordbrukande befolkningen skulle få behålla sina djurbesättningar.
   Många historier fanns om dessa djurs framfart. Under kalla vintrar när det var gott om varg och timmerstockarna i stugväggen sköt kylskott och snön knastrade där ute, kunde man höra vargarnas ylande komma närmare och närmare.
   Små och ensamt belägna torp och backstugor ute i de stora skogarna kunde bli utsatta för vargarnas angrepp. Då gick folk inte långt från bostaden. I alla händelser släppte man inte iväg barnen särskilt långt utanför stugknuten. Gick någon ut ensam tog man gärna yxan eller bössan med sig.


Rev kreatur
I allmänhet gav sig vargarna inte på människor. De nöjde sig med att riva kreatur. Men om hungern tvingade fram dem ur skogarna gick inte heller människorna säkra. Under svåra vintrar när vargarna plågades av hunger drevs de samman i flockar och vågade då anfalla till och med människor. I jakten på byte hände det att de sprang ut på isarna.
   Boningshuset var som regel byggt samman med fähuset och där inne stod familjens ko och kalv och några får. Kreaturen kände på långt håll när en varg var i närheten. När de hörde tjuten ropade de ut sin ångest och slet sig lösa och rusade omkring i ladugården.
   Vargarna kände den ångande lukten från fähuset och hörde råmandet och skrikandet och började snart krafsa på dörrarna. Lukten från tamdjuren gjorde dem vilda och de tog sats mot fähusets dörrar i anfall på anfall. De som bodde i stugan kunde få genomlida en lång natt fylld av skräck och ångest innan vargflocken försvann i gryningen.
 

Skallgång efter varg
För att bemästra vargplågan fanns en skallorganisation i varje socken eller härad. Det stadgades i 1734 års jaktstadga. I ledningen stod skallfogdar, en i varje rote, och åtta underskallfogdar.
   Allmogen var skyldig att delta i skallgång och från varje hushåll togs en man ut. Dessutom var varje hushåll skyldigt att hålla vargnät och varggister.
   Nätet var fyra famnar eller 12 alnar (7,2 meter) långt och ungefär tolv fot högt och fästes på en tolv fot lång stång, gistern. Denna stake var oftast hopfällbar på mitten med ett gångjärn för att lättare kunna transporteras.
   
 fortsättning i spalten till höger

 

Del 2 - Fattig-Berg och hans lycka

Området där Sankt Petri kyrka ligger kallades på 1700-talet och framåt för Bergens lycka. Det bestod av åkrar och gärden och ägdes av en rik kommissionär Carl Gustav Berg. Han var född i Västervik 1789 och dog 1878 och kallades allmänt för Fattig-Berg. Öknamnet kom sig av att han ständigt framhöll hur fattig han var medan han i själva verket var förmögen. 
   På området fanns ingen annan bebyggelse än hans gård Karlsruhe. Ladugården låg intill på den plats där mejeriet sedermera byggdes. Han svältfödde sina kreatur eftersom han trodde att pengarna inte skulle räcka under hans levnad. På våren orkade inte djuren resa sig utan måste lyftas upp med störar. 
 
Stadens nöjesplats
Södra delen av området var stadens nöjesplats. Här slog cirkusar och karuseller upp sina tält. Här uppträdde spektakulära personligheter som Tjocka Mimi och Pavla och jätten Edman i egna tält. De förevisade sig och folk kom och begapade dem för en slant.
   Cirkus Schreiber gästade här hela januari månad 1881. Cirkusen var inrymd i ett hus av trä som uppförts särskilt för ändamålet. Det innehöll stall, arena, läktare, biljettkontor och schweiseri dvs förfriskningslokaler. 
   Det hade uppförts av stadsbyggmästare Hans Anderberg och hans broder Per Anderberg för en kostnad av 1000 kr, en avsevärd summa på den tiden.
 
600 personer
Första uppträdandet på nyårsdagen 1881 hade cirkusen besök av 600 personer. Det är ju rätt märkligt att publiken räckte till för en så lång sejour. Kapellmästaren såg bra ut och stadens damer gick varje kväll dit för att beundra honom. 
   Direktör Schreiber och hans bror förälskade sig i en av stadens barnmorskor som var mycket vacker. Hon fick fribiljett av dem båda och satt på första bänk. Bröderna höll på att ta livet av varandra av svartsjuka, vilket ju också gjorde det hela extra pikant. Särskilt som de inte kunde dölja för åskådarna sitt intresse för föremålet. 
 
Dödlyckan begravningsplats
Bergens lycka gränsade mot den s k Dödlyckan. Den fick sitt namn av att den blev begravningsplats den tid när pesten härjade i landet och i Tjust 1710 till 1711. I Västervik skördade den en tredjedel av stadens befolkning. 
    Bergens lycka gränsade till gården Paradiset och hur den fick sitt namn är en särskild historia som jag återkommer till i en senare artikel. 
   Omkring 1890 inköptes Bergens lycka av staden för att användas som plats för Nya kyrkan, St Petri kyrka. Den uppfördes i rött tegel och sandsten 1903-1905. Arkitekt var Adolf Emil Melander. 
   Den förutvarande nöjesplatsen förvandlades till en kyrkoplats för tillbedjan av Gud.
 
Marknadsplats
Östra delen av Bergens lycka var marknadsplats för kreaturshandel. Här hölls en nykterhetsdemonstrationden 28 juli 1895 organiserad av en lektor Svensson. Han var en förkämpe för folkbildningen som kanske ingen annan i sin tids Västervik. Ett av sitt livs största ögonblick upplevde han med en nykterhetsdemonstration som han organiserade och ledde.  Den var den dittills största i sitt slag i staden och en av de största i landet. Besökare från hela Tjust mötte upp och färdades till mötesplatsen i särskilt insatta tåg.
   Idag finns där en lummig park med en damm i centrum.
 
Skeppsredare och varvsägare
För att återgå till Carl Gustav Berg var han i sin krafts dager handlande, skeppsredare och varvsägare. Han var även kommissionär för de kustångbåtar som anlöpte Västervik, bland dem Ellida, Gotlandoch Skandia.
   Ellidavar en lastbåt och hade en högtrycksångmaskin som pustade och stånkade så det hördes på långt håll. När den var på ingång genom Blockholmshålet tyckte stadsborna att den lät: ”Fraktgods, fraktgods, fraktgods, inga passagerare. Fraktgods, fraktgods, fraktgods, inga passagerare.”
 
Rik västervikssläkt
Carl Gustav Berg tillhörde en gammal rik Västervikssläkt. Hans far, som också hette Carl Gustaf, var rådman och avled 73 år gammal år 1828. Det var en rätt betydande man på sin tid. Ett gratulationsbrev till honom på Carldagen 1787 från Västerviks stad är bevarat till våra dagar och lyder så här.
 
”Ödmjukaste Gratulation till Grosshandlaren från Westervik-Stad Ädle och Högacktade Herren Herr Carl G Berg uppå Dess Höga Namnes dag den 28 januari 1787.”
   
   Med sin maka, född Brandelius och kommen från Stockholm, hade han sju barn däribland sonen Carl Gustaf och döttrarna Johanna Margareta och Maria Gustava. 
   Johanna var född 1793 och dog 1871. I sitt gifte med rådman Clas Magnus Fallenius blev hon mor till en av landets mest framstående prästmän pastor primarius Carl Magnus Fallenius i Stockholm, död 1865, och lasarettsläkaren Constantin Maximilian Fallenius, död 1901. 
 
Havtonska samlingen
Maria Gustava blev 1836 gift med den framstående fornforskaren och rådmannen Eric Havton i Västervik. På Kunskapskällan i Västerviks gymnasium återfinns den Havtonska arkivet med mängder av uppteckningar kringpersonhistoria, folklivshistoria och hans boksamling. Materialet kan dateras från 1810-tal till 1840-tal. 
 

Del 3 - I Herrans tukt och
förmaning!

I det gamla bondesamhället var prästen centralgestalt. Han predikade under högmässan varje söndag, han skötte dop och begrav-ningar. I husförhören kontrollerade han bondebefolkningens bibel-kunskap och förståelsen av Guds budord i Katekesen.
   Mycket tal om prästen blev det - i stort som smått. Därav följde prästhistorier och vanligtvis drev de med Gudsmannen. Här följer några i urval.

Syndabocken
I Hallingebergs kyrka predikade för många år sedan en vördad pastor. Kyrkan var fullsatt av andäktiga åhörare. En gubbe hade slagit sig ner på den höga tröskeln till dörren mitt för predikstolen. Luften blev snart tung och gubben började nicka med huvudet.
   På kyrkogården betade klockarens bock. Den kastade förstulna blickar på den nickande gubben men fortsatte att mumsa i sig av det feta gräset. När nickningarna blev allt djupare trodde nog bocken att gubben reta-des med honom. Ett, tu, tre gav den gubben en rejäl dansk skalle. Med benen i vädret tumlade gubben baklänges in i kyrkan.
   Prästen som såg händelsen kunde inte hålla tillbaka ett ljudligt skratt. För den sakens skull stod han en tid senare anklagad inför högvördiga domkapitlet. Han relaterade sanningsenligt vad som utspelat sig på kyrktröskeln.
   Vid slutklämmen, alltså hur gubben for i golvet med benen i vädret, brast hela det högvördiga domkapitlet i skratt. Pastorn höll sig dock allvarlig och sade:
   - När ni, högvördiga färder, inte kunde avhålla er från att skratta då ni fick höra talas om det hela gick till, vad skulle ni då gjort om ni blivit åsyna vittne till händelsen?
   Prästmannen slapp undan med en vänlig skrapa. Bocken däremot fick efter många och långa diskussioner bli en riktig syndabock och sätta livet till.

Tvänne korvar
En präst i Blackstad socken var en lördag på besök hos en bonde. Det blev sent och han
erbjöds övernatta. När han om söndagsmorgonen skulle bege sig till kyrkan, fick han av
bondens hustru två korvar att ta med sig hem till frun. Han stoppade dem i bakfickan på
kaftanen och glömde lägga dem ifrån sig i sakristian och gick så fram till altaret med
korvarna i fickan.
En hund som händelsevis var i kyrkan fick väder av dem och sprang fram, just då prästen
läste syndabekännelsen, och tog en av dem. Prästen som blev förargad över denna händelse
beslöt att lägga den andra korven ifrån sig då han kom ut i sakristian så att han inte skulle
förlora även den.
Men återigen glömde han lägga dem ifrån sig och trädde upp i predikstolen med den
kvarblivna korven i fickan. När predikan nära nått sitt slut hörde han nå krafs bakom sig i
trapporna. I tron att det var hunden som nu kom för att ta även den andra korven, gav han
en väldig spark bakåt, med den påföljden att klockaren, som kom upp med kungörelser,
träffades av sparken och trillade huvudstupa med dunder och duns nerför trappan.
Herdelöner
En präst träffade en gång en herdegosse i skogen. Pojken såg livlig och kvick ut och prästen
gav sig i samtal med honom.
- Vad gör du här min gosse? frågade han.
- Jag vaktar svin.
- Vad får du i lön för det?
- Sjuttionfem öre i veckan.
- Det var lite betalt, menade prästen. Jag är också en herde, men jag har mycket högre
lön.
- Då har han väl fler svin att vakta också, svarade pojken oskyldigt.
Sorg
Anton kom med bedrövad uppsyn till pastorn för att berätta att hans hustru dött. Den gode
pastorn försökte trösta honom efter bästa förmåga. Den sörjande torkade, som sig bör, en
tår ur ögonvrån och såg sig allt som oftast föranlåten att putsa sig om näsan. Slutligen sade
pastorn:
- Det ligger dock stor tröst i att din kära hustru, Anton Pettersson, nu har det mycket
bättre hos Gud.
Anton glömde för en stund sin bedrövelse och utbrast:
- Ja, har han fått henne, så lär han få nog, han också. Amen
Långa predikningar
En tankspridd präst som gjort sig känd för sina långa predikningar, kom bort sig mitt i lång
betraktelse och undrade: -
Vad var det nu jag skulle säga?
- Säg Amen, hördes det från en av bänkarna.
Kuckeliku
I en kyrka i Tjust hände sig en vacker sommardag att klockaren somnade på sin plats. På
kyrkogården spatserade prästens höns och tuppen fann sig föranlåten att hoppa upp i det
öppna kyrkfönstret och ge sig tillkänna med ett ljudligt "kuckeliku".
Klockaren vaknade av ljudet och trodde att det var prästen som mässade och svarade
med hög röst:
- Med dig vare och Herran!
Copyright Sven Kjellgren
2018-11-23
Läs mer på författarens hemsida www.svenkjellgren.com
Bild författaren bifogas.
Prästbilder
För att inte peka ut enskild präst

fortsättning

När en varg iakttagits underrättades skallfogden som då budade om skallgång. Bönderna infann sig med sina vargnät som fogades samman till en större enhet.

   Nätet spändes upp på en plats och mot det jagades vargarna eller skrämdes genom rop och annat oljud. Brukligt var att man placerade ut vargfanor i en linje vinkelrätt ut från nätets ytterändar. Det var vita fanor som bemålats med hemska bloddrypande ansikten och när de fladdrade för vinden skrämdes vargarna att löpa vidare fram mot nätet.

Spjut och bössa
I jakten tog alla del som kunde hantera spjut och bössa eller gå med i drevkedjan. Mycket folk och omfattande förberedelser krävdes. Skallfogdarna utsågs bland sockenmännen för en tid av tre år.
   Skallbuden gick från gård till gård utan uppehåll och måste omedelbart åtlydas. Om någon uteblev mättes böter ut på upp till tre riksdaler. Skyttarna skulle vara "skickliga, redliga, stadgade och framför allt nyktra män". Manskapet i drevkedjorna skulle vara försedda med "bråpanna, nyckel eller bockhorn".
   På varje helt mantal borde finnas ett vargnät som var fyra famnar långt och fem alnar högt. Det skulle vara bundet av starka rep.
   Skallgång var inte alltid lätt att genomföra när terrängen var bergig och hade sjöar och sumpiga marker. Då bröts linjen och terrängen kunde inte letas igenom helt utan skadedjuren hittade gömställen och undgick skallkedjan.
 
Varggropar och ludring
Förutom nät och skallgång använde man sig av varggropar och varggårdar och även ludring. Varggropen var en grop som var stor nog för att vargen inte skulle kunna ta sig upp ur den. Ett lockbete fanns fastbundet vid en påle i mitten av gropen.
   Ludringen bestod i att en förgiftad, ofta självdöd, kalv lades ut på ett ställe där vargarna drog fram.
   I 1864 års jaktstadga tog man bort bestämmelserna om skyldighet att hålla jaktnät och delta i skallgång. I stället lades det ut varggift vilket hade blivit vanligt redan innan 1864.
 
Copyright Sven Kjellgren