Mästermobbaren Hjalmarsson i Västervik
och hans knähundar Nimhed och Nielsen

Man kan tycka att Västerviks kommun och kulturmyndigheter skulle visa tacksamhet för allt mitt kulturabete och de böcker jag skrivit coch gett ut helt finanserade av mig själv. Men så år det inte i denna stad. Här får igen konkurrera  med stadens eget museum och det kutlturarbete som påstås äga rum där. Den som dristar sig till det och är dukig i sitt hantverk mobbas och motbarbetas. Säger Birger Hemfridsson och ber mig lätta kring förlåten hur det är att vara författare med Västervik och Tjust som motivvärld.

Sagt och ombett: Här skildras den personförföljelse och de trakasserier som kommunalrådet Harald Hjalmarsson, Västervik, museichefen Olof Nimhed och styrelsen för Västerviks museum och chefredaktören Christoffer Nielsen på Västerviks Tidningen ägnar sig mot mig.
 
Bakgrund
Jag är journalist och informatör och numera författare och medlem i Författarför-bundet sedan 1990. Jag har skrivit kulturartiklar och böcker sedan slutet av 1970-talet. Alltid utan produktionsstöd. För att få ut böckerna varit tvungen ta banklån till produktion och distribution. Och aldrig får jag pengarna tillbaka genom försäljning. 
   Alltid lovord för det jag forskar och skriver om. Men i min hemkommun Västervik ständigt motarbetad av två M-politiker, museichefen och kommunalrådet. Och den lokala högertidningen vägrar skriva om min författargärning och recensera mina böcker. Nej, jag tillhör inte någon vänsterradikal falang, inte heller något politiskt parti utan lutar snarast åt det borgerliga hållet. 
   För att komma åt mig och knäcka mig och mitt författarskap bryter mina vedersakare ständigt mot lagar och förordningar. Ta del av i den följande redovisningen hur lagstridigt och vedervärdigt man bär sig åt. Tala om grov mobbning!!!
 
Brott mot Offentlighetsprincipen 
1
Museichefen Olof Nimhed har förbjudit mig att besöka museet och få tillgång till arkiv och samlingar och skaffa mig underlag för mitt författarskap.
   Därigenom gör Nimhed sig skyldig till brott mot Offentlighetsprincipen i Tryckfrihetsförordningen(TF) andra kapitel, 1§, där det står: 
"Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar”.
Detta utan inskränkning av Sekretesslagen 1980:100 kapitel 1 § 9. Där står: 
Rätt att ta del av handlingar hos myndighet skall i tillämpliga delar också gälla handlingar hos … stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. 
Lagen stipulerar att kommunen ska vara majoritetsägare för att kunna utöva ett rättsligt bestämmande. Det är i det här fallet inte kommunen, den äger hälften av stiftelsen men med utslagsröst för ordföranden som är tillsatt av kommunen. Därför borde Sekretesslagens bestämmelser också gälla Stiftelsen Västerviks museum. 
2
Brott mot offentlighetsprincipen föreligger också vid tillämpningen av stadgarna för Stiftelsen Västerviks museum, författningssamling 471.2 fastställd av kommunfullmäktige 1994-02-24, se bilaga 6, står i § 2: 
   "Stiftelsens ändamål är att förvalta och vårda stiftelsens fastigheter, markom-råden, byggnader och samlingar och hålla dem tillgängliga för allmänheten."
   Och § 20 anger: "Beträffande allmänhetens möjlighet till insyn i stiftelsens handlingar skall beaktas de bestämmelser som för kommunala myndigheter gäller i fråga om allmänna handlingars offentlighet och sekretess."
    I och med att Nimhed nekar mig tillgång till museets samlingar gör han sig
skyldig till Brott mot Lagen om offentlighetsprincipen 1949:105 och brott mot Stadgarna för Stiftelsen Västerviks museum.
 
Brott enligt Diskrimineringslagen
Ingenting finns angivet i kommunallagen och stiftelseurkunden för museet 
att enskild tjänsteman eller styrelsen har rätt att utesluta någon från museets verksamhet. 
I och med att Nimhed reser hinder för min forskning och mitt författarskap och inskränker mina inkomstmöjligheter gör han sig skyldig till diskrimine-ring. Han missgynnar mitt författarskap, behandlar mig sämre än andra och respekterar inte min relativt sett höga ålder och blockerar mitt författarskap och min försörjning. En blockering som gällt tillbaka till 1970-talet.
Kommunstyrelse gör sig skyldig till jäv genom att en styrelserepresentant utnyttjar museet för arbete med en privat bok hon skrivit manus till. En mot-svarande möjlighet nekas mig av Nimhed och kommunstyrelsen.
Således gäller inte allas rätt och värde i Västervik, vilket normalt ska gälla enligt grundlagen.
Jag åberopar Lagen 2008:567 om diskriminering säger 1 §: 1 Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörig-het, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.
   Lag (2014:958) säger 4 § I denna lag avses med diskriminering
1. direkt diskriminering: att någon missgynnas genom att behandlas sämre än
någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktions-nedsättning, sexuell läggning eller ålder.
   Det är också frågan om trakasserier: ett uppträdande som kränker min värdighet som person och kulturarbetare. 
 
Obesvarade skrivelser brott
Olof Nimhed besvarar inte mina skrivelser utom i något en staka fall. Förvalt-ningslagen SFF 1986:223, § 4 Myndigheters serviceskyldighet, framgår: 
Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt efter att skrivel-sen inkommit.
 
Ocker hinder för bokutgivning
Jag har skrivit och gett ut bland annat två böcker om stadens historia ”Sekel-skiftets Västervik” och ”Västervik 1900 till 1930”. I augusti 2008 meddelade jag Nimhed att jag var i färd med en tredje bok i serien, ”Västervik 1931 till 1960”. Jag behövde ungefär 375 bilder, lika många som i föregångaren ”Västervik 1900 till 1930”.  
   Stödd av museets styrelse och kommunalrådet Harald Hjalmarsson och Västerviks kommunstyrelse ställde Nimhed orimliga kostnadskrav. Han krävde 1000 kr per bild, alltså totalt 375 000 kr.
   Mycket av gammalt bildmaterial är skadat av fukt och har fläckar och brytmärken. Omfattande redigeringsarbete krävs i dataprogram för att ge bilderna publicerbart skick. Det kräver mycket tid och kostar mycket pengar, 1000 kr per timme på ett it-företag för säg hälften av bilderna, alltså runt 187 500 kr. 
   Således tillhopa 562 500 kr. Att ställa sådant krav av en olönad författare är full-komligt orimligt, inte minst som jag bistått föreningen och museet ideellt, och därigenom kommunen!
   Nimhed motiverade sina orimliga krav, stödd av Hjalmarsson och kommunstyrel-sen, med att jag är författare och som sådan egenföretagare. Och företagare ska inte ha museets och kulturhistoriska föreningens och kommunens stöd.
   Att jag aldrig kunnat ta ut ersättning för allt mitt kulturarbete bekymrar inte Nim-hed och Hjalmarson och kommunstyrelsen. Samfällt motarbetar man mina kultur-projekt inom främst böcker trots att den bokläsande allmänheten, biblioteken i Tjust och till och med Nimheds egen personal vill ha böckerna som vägledning i arbetet. 
   Nimhed kräver alltså ohyggligt mycket betalt för bilderna som jag behöver. Uppen-barligen ska inte någon professionell skriben tillåtas konkurrera med Nimheds och museets amatörmässiga bokproduktion. 
   Nimhed, hans beskyddare kommunalrådet Hjalmarsson och Västerviks kommun, vill parasitera på mitt behov av bilder och reser orimliga betalningskrav. Det handlar om ocker.
   Enligt svensk rätt är ocker ett brott.
   Resultat: Boken ”Västervik 1931 till 1960” fick aldrig göras klar och komma ut. Alla Västervikare, hemmavid och i förskingringen, kan "tacka" Olof Nimhed och hans beskyddare kommunalrådet Hjalmarsson för det! De satte stopp för projektet.
 
Ständigt olönat!
Jag forskar, excerperar, skriver, redigerar, producerar, finansierar mina projekt med egna medel och tar ansvaret för utgivning och marknadsföring och lagerhållning. Sammantaget är det en kulturgärning som varken Nimhed, Hjalmarsson eller Väster-viks kommun visat den minsta uppskattning för eller bidragit med kostnadsstöd till. 
   Mitt författarskap är ständigt olönat och jag tvingas ta lån för att kunna ge ut mina böcker.
   Nimhed, Hjalmarsson, styrelsen för museet och den kulturhistoriska föreningen blockerar mitt författarskap, motarbetar min bokutgivning och lägger hinder i vägen för min yrkesutövning och möjligheter till inkomst. Så har situationen varit under all tid sedan 1970-talet som jag forskat, skrivit och lyckts ge ut böcker om stadens historia.
   Dessutom måste jag betala entré för att besöka utställningarna trots all hjälp jag lämnat museum och kulturhistoriska föreningen! 
   Brott mot Förvaltningslagen SFF 1986:223 och diskrimineringslagen 2008:567 och Museilagen 8 § Ett museum ska bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att ha hög kompetens inom sitt ämnesområde.
 
Konkurrenshämmande verksamhet
Att Nimhed bedriver förlagsverksamhet i egen regi, alltså i museets regi, alltså i kommunens, innebär att han konkurrerar med småförlag på den lokala marknaden som till skillnad från Nimhed skulle kunnat sköta uppgiften professio-nellt och betydligt bättre än någonsin Nimhed. 
Dessutom till lägre kostnad för Nimhed lär ju inte räkna in sin egen lön eller sin personals och inte heller alla kringkostnader när det är dags för slutnotan till skattebetalarna.
Enligt regler i konkurrenslagen förbjuds stat, kommun och landsting att fr o m 1/1 2010 ägna sig åt verksamhet av kommersiell eller ekonomisk natur som snedvrider och hämmar effektiv konkurrens och tränger undan privat verksamhet. 
Exakt det är fallet med bland annat Nimheds nya Västervikshistoria i tre delar. I stad med omnejd finns flertalet förlag som trängs ut av denne herres insynshäm-mande förläggarlek på Kulbacken. Inte minst konkurrerar han och museet och kommunen därmed ut väsentligt mer prisvärda och professionella alternativ på marknaden. 
Jag har kompetens och erfarenhet samlad sedan 1970-talet och erbjudit mig att bistå Nimhed. Men han varit helt ointresserad. 
Brott mot Konkurrenslagen (SFS 2009:1280, SFS 2009:1271).
 
Stiftelseform försvårar insyn
Västerviks museum är en kommunal stiftelse helt finansierad av skattemedel. Stiftelseformen försvårar insyn. Uppenbarligen i förlitande sig på det gör sig musei-chefen Olof Nimhed, med kommunalrådet Hjalmarssons beskydd, skyldig till brott mot grundläggande demokratiska principer och rättigheter. 
   Men kommunalrådet Thomas Kronstål, numera riksdagsman, skriver: 
   ”Håller i grunden med dig om att en verksamhet som, helt eller till övervägande delen är beroende av kommunala medel för sin verksamhet, finns det egentligen ingen anledning att ha den i stiftelseform. I det fallet blir det endast till försvårande för kommuninvånarna till insyn.”
 
Inga kvalifikationer
Olof Nimhed är lärare på gymnasiet i historia och samhällskunskap. På grund av långvariga konflikter med övriga anställda blev han efter mer än tjugo år överflyttad till museet som chef. Att komma ihåg i sammanhanget är att det råder stor brist på utbildade lärare, även i Västervik.
   Nimhed har inga kvalifikationer för museiarbete, han är inte utbildad arkivarie, inte arkeolog, inte förvaltningsskolad.
Han saknar kunskap om projektstyrning och klarar inte, så historielärare han är, att själv svara för textarbetet. Det köper han dyrt av akademiker på olika universitet. 
Men han är politiker för det största oppositionspartiet (M) och har två poli-tiska styrelseuppdrag i kommunen.
   Jag har vänt mig till kommunens HR-avdelning och begärt att få ta del av Nimheds CV men nekats det. 
Brott mot Förvaltningslagen 1986:223 § 4 om myndigheters serviceskyldighet. 
 
Politisk förläning?
Enligt en röst ur Moderaterna har kommunalrådet Harald Hjalmarsson år efter år tilldelat Nimhed (M) tjänsten som museichef som en politisk förläning.
   Det kan ifrågasättas om inte Hjalmarsson gör sig skyldig till tjänstefel, till och med mutbrott av vänskapsskäl och för att kunna påräkna Nimheds stöd för sitt partis politik. 
   Brottsbalken 1 kap 2 § 1 stycket "En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott om den begås med uppsåt.
 
Inköp
Kommunen har en inköpsavdelning som Nimhed rundar. Han anser sig själv kompetent att sköta tryckprojekten fastän ha inget vet om upphandling och hur han ska bedöma pris kontra kvalitet och leveranstid. Han vet inget om att välja typsnitt och satsyta och beräkna omfång relativt pris och leveransfunktioner.
   20 kap. 1 § brottsbalken Tjänstefel är ett brott enligt svensk rätt som innebär ett åsidosättande, av oaktsamhet eller uppsåt, vid myndighetsutövande.
 
"Skeppsbyggmästaren" 
Min bok "Skeppsbyggmästaren" kom ut 2006 och handlar om Västervik som skepps-byggarstad under i första hand 1800-talet. Samtidigt lanserade Nimhed planer på sitt storslagna projekt om Västerviks och Tjusts nya historiebok i tre delar. I vederbörlig ordning fick han massmedial uppmärksamhet i stadens högeravisa som inte ansåg min bok värd mer än en förkrympt liten enspaltare. Absolut ingen bild och absolut ingen recension. 
Ack ja, dessa lokala skämliga lokalvarianter av Moderata samlingspartiet!
Jag försökte då att få in en artikel i kommunens skryttidning ”Utkik”.  Det kunde väl min bok vara värd? En bok som jag lagt ner så mycket jobb på och som bland annat fått en synnerligen fin utmärkelse. Den blev nämligen utvald och prisbelönad i Sjöhistoriska samfundets serie, en serie som inleddes med ekonomiprofessorn Eli Heckschers "Den svenska handelssjöfartens historia."
Men inte heller kommunens skrytavisa fick solkas av min nya bok. Kommunens dåvarande informationschef Gunnar Boman hämnades för sitt fallissemang i en tidningsdebatt som han själv startade genom att utan anledning hoppa på mig.
Efter mycket om och men och efter ingripande av kommunchefen tilläts boken i alla fall bli presenterad i tidningen. Jag hoppades på ett uppslag, det brukar ju moderata politikern Rosenblad alltid bestås med för sina skoluppsatser. 
Men så blev det inte. I vanlig ordning höll sig Nimhed framme och fick dela på utrymmet.
Alltså, jag unnades inte glädjen att efter två års hårt arbete få lite odelad upp-märksamhet kring min nya bok om en av stadens viktigaste perioder, epoken då Västervik var fjärde största skeppsbyggarstad i Sverige och en betydande sjöfartsstad. 
 
Old Seaport-fiaskot
Men kommunalrådet Hjalmarsson satsade på ett nytt projekt, benämnt Old Seaport. Syftet var att lyfta fram Västervik som ett marint centrum, med tonvikt på kulturellt intressanta båtar och fartyg, men även modern båtservice och båtproduktion.
   Såväl Statens maritima museer och Sjöhistoriska museet uttalade sitt stöd. I Gam-leby finns familjen Bergströms varv för upprustning av gamla träfartyg. Där har skonarna Vega och Linnea renoverats och varvet är ett besöksmål och kunskaps-centrum.
   Målet för Hjalmarsson och kommunstyrelsen var att Old Seaport skulle bli ett kompetenscentrum för det flytande kulturarvet med aktiviteter året om med nybyggen och underhåll av fartyg, utbildning i skeppsbyggnad, segelmakeri, segling med mera. Projektet beräknades kosta totalt 600 000 kronor.Hjalmarsson engagerade Peter Östling från Karlskrona som lade fram en utredning. Följden blev ett fiasko och utredningen gömdes undan i en byrålåda.
 
Skeppet Indien 
Ny turistattraktion på Skeppsbrofjärden i Västervik. Ett förslag till Västerviks kommun och näringsliv av Sven Kjellgren, Västrum. Denna utredning på ett tiotal sidor presenterades för bland andra Hjalmarsson men han visade sig totalt ointressserad. 
   Inför invigningen av museets tillbyggnad 2006, där en stor utställning arrange-rades, bidrog jag med omfattande text och bildmaterial utan kostnad för museet. Den som ansvarade för utställningen konstaterade: 
   "Utan din hjälp, Sven, hade vi aldrig gått iland med det här". Något bevis på upp-skattning för min insats fick jag aldrig, varken från Nimheds eller Hjalmarssons eller museistyrelsen eller kommunstyrelsen.
   Jag hade förväntat mig ett hedersmedlemskap i Kulturhistoriska föreningen som tack för allt mitt arbete under många år för föreningens och museets bästa. Men det nekades mig.


Rättstvist
Nimhed gjorde sig skyldig till stöld av min 43 sidor långa kulturartikel ”Israel Man-namördare. Om ett svartsjukedåd 1748 och de grymma straff som följde.” Den pub-licerade han, utan att begära mitt samtycke, i Kulturhistoriska föreningens årsserie och trots att jag skriftligen meddelat dåvarande ordföranden Leif Rosenblad att artikeln var för lång och måste bearbetas ytterligare för anpassning till det utrymme som kunde ägnas den i årsboken. ”Redaktören för årsboken och jag har kommit överens om att låta artikeln vila en tid och så småningom göra den önskade bearbet-ningen och anpassningen.”
   Utan mitt medgivande publicerade Nimhed artikeln. Jag tänkte att nu fick det väl ändå vara nog och stämde föreningen. Märkligt nog kom rättegången att handla om de olovliga ändringar Nimhed gjort sig skyldig till. Inte heller att han inte hade någon rätt att publicera den. Domen blev därefter.
   Jag hade inte råd att överklaga. Nimhed utropade sig som segrare, inför alla och envar. Kommentar: har man bara tillräckligt med pengar, skattebetalarnas pengar, inte museets, inte Nimheds egna, vinner man en rättstvist.
 
Doktorsavhandling
Kring sekelskiftet år 1900 förändrades Västervik från gammal sjöfartsstad till en växande industristad. Nya verksamheter var Garvämnesfabriken Tannin, Stegeholmsfabriken och Södra glasbruket. De gav arbete åt många.
   1984-85 intervjuade jag pensionerade anställda om arbetsförhållanden och miljöer. Dessa uppgiftslämnare är bortgångna sedan länge. Jag planerade en tryckt skrift för att berätta om deras industriminnen och den lokala arbetarrörelsens historia.
   På museet finns bilder. Olof Nimhed lovade mig avgiftsfritt vad jag behövde men bara till en doktorsavhandling. Jag har akademisk examen med forskarinriktning och är medlem i Författarförbundet sedan 1990. Kravet på att jag i min ålder skulle satsa på att doktorera anser jag befängt inte minst som ingen i Västervik har skrivit fler böcker eller har den samlade och dokumenterade kunskap om staden och omgiv-ningarna som jag har.
   Genom åren har jag bedrivit omfattande forskning och materialsökningar för mina böcker som till största delen handlar om Västervik och Tjust. Jag har skaffat mig omfattande kunskap om metodik och materialsök och stor kunskap i mina valda intresseområden. Jag hänvisar till min hemsida www.svenkjellgren.com
   Om min rikt illustrerade bok ”Gamla gårdar och släkter i 1800-talets Westervik skriver docent Stefan Jern, Lunds universitet och fritidsbostad Ekhagen i Västervik:    ”… ett fullkomligt enastående stycke kulturhistoria av ett slag som varje stad av Västerviks storlek borde känna stolthet, tacksamhet och glädje över.”
   Kulturredaktören Rune Engelbrektsson skrev i lokaltidningen att ”boken var god nog att läggas fram som akademisk avhandling”, men framförallt är den underhål-lande, lärorik och vacker. Ett praktverk i A4-format. För kunskapen om vårt samhälle är "Gamla gårdar och släkter …" viktig!
   Pensionerade bibliotekarien Kajsa Andersson säger: Boken rekommenderas till alla med intresse för stadens 1800-tals historia med sin medryckande tidsskildring och värdefulla bildmaterial. Boken bygger på omfattande forskning och källmaterial som är noggrant redovisat för den som önskar ytterligare fördjupning. 
   Men trots dessa goda vitsord envisades museichefen Nimhed med sitt krav på dok-torsavhandling. Han skrev: ”Enligt beslut i Stiftelsen Västerviks Museum kan museet godkänna att bilder, till vilka vi äger rättigheten, tillhandahålls avgiftsfritt till den som är inskriven i akademisk forskarutbildning och skall använda bilden i sin licentiat eller doktorsavhandling.
   Efter vanan fick han stöd för sin uppfattning av kommunalrådet Hjalmarsson. Och kommunstyrelsen var totalt ointresserad av projektet och ville inte stödja det. Att jag själv, som fallet blivit med mina andra projekt, skulle ta banklån och jobba gratis än en gång var orealistiskt.
    Följden blev varken bok eller skärmutställning.
 
Museilagen
Den 1 augusti 2017 trädde lagen som reglerar offentligstyrda museer i kraft. I den fastställs att museerna skall bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. 
   Svensk författningssamling 2017:563 
   Mats Persson, generalsekreterare vid Sveriges Museer skriver: ”Vi välkomnar att museernas professionella oberoende fastställs i lag och ser nu framför oss en period av implementering. Lagen kräver en rolldiskussion hos styrande politiker och tjänste-personer samt hos dem som arbetar inom museerna. Vi ser också ekonomin som en kärnfråga då museerna ska leva upp till de nya kraven.
   Lagens 4 § stipulerar: Ett museum ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbild-ning. 
   Och i 6 § sägs: Utställningar och annan publik verksamhet vid ett museum ska vara kunskapsbaserad och präglas av allsidighet och öppenhet. 
   Men Nimhed och Hjalmarsson och kommunstyrelsen visar genom sitt handlande mot mig, och andra utomstående forskare och skribenter, att de knappast äger kännedom om lagen, i vart fall inte låter den praktiseras.
   Brott mot Museilagen, Svensk författningssamling 2017:563 
 
Olof Nimhed - Med bocken som trädgårdsmästare
Nimhed har förordnats som museichef av kommunalrådet Hjalmarsson utan att ha utbildning och yrkeserfarenheter och kunnande som arkeolog, fotograf, grafiker, formgivare och kulturhistorisk forskare. Hjalmarsson har själv ingen som helst yrkeserfarenhet på något av dessa områden. Han har endast en medelmåttig student-examen som grund och ingen högskoleutbildning som möjliggör en rimlig bedöm-ning av Nimheds förutsättningar för yrkesrollen. Men Nimhed är Hjalmarssons partibroder!
   Nimhed och museet får ekonomiskt stöd av kommunen, Regionförbundet och Sparbanksstiftelsen, m fl men hans produktioner är knappast ens medelmåttiga. Jag är för min del inte förunnad en enda av dessa förmåner.
   Nimhed har kostnadsfritt kontor, telefon, bredband, värme, vatten mm. Jag måste själv stå för alla sådana kringkostnader.
   Inte nog med det, museet är en stiftelse med noll offentlig insyn. Så Nimhed kan hantera det kommunala anslaget 3 miljoner i princip som han vill.
   Hade museet haft aktiebolagsformen hade Nimhed varit tvungen skicka in resultat-räkningar och balansräkningar till Bolagsverket. Där hade man kunnat få fram de siffror som Nimhed mörkar under nuvarande verksamhetsform.
 
Pompa och ståt
Nimhed lanserade idén om en ny, modernare Västerviks historia istället för den som gavs ut i samband med Västerviksjubileet 1933. Nimhed vann gehör för sina planer och projektet startades med pompa och ståt. På en bild i lokala moderata tidningen stoltserar Nimhed i upphöjt domarsäte omgiven av ett antal universitetsfolk.
   Sedan dessa har det gått mer än tio år och Nimhed har inte lyckats fullfölja serien fram till 2 000-talet. F n framme vid bronsåldern.
   Den som är medlem i kulturhistoriska föreningen får köpa varje del till starkt redu-cerat pris. Det var länge sedan någon ny del kom ut och medlemmar knorrar över att de inte får valuta för medlemsavgiften 250 kr per år. 
   Jag har föreslagit Nimhed att han för medlemsavgifter kan köpa in min nya bok ”Gamla gårdar och släkter i 1800-talets Westervik”, och dela ut den. Det kunde han absolut inte tänka sig. Inte heller att stödja min utgivning med följd att jag blev tvungen att finansiera den med banklån som aldrig kunde lösas med försäljning.
   Den som har den minsta kunskap om förutsättningarna för att finansiera en lokal bok genom marknadsföring inser att det är en omöjlighet. Men Nimhed kan absolut inte tänka sig att låta kulturhistoriska föreningen bidra till produktionskostnaderna.
   Jag har erbjudit mig att hjälpa honom med tryckerikontakter så att museet kan spara in 20-30 procent på produktionskostnaderna men ändå få en produkt av lika god kvalitet som vilket svenskt tryckeri som helst. Men på det örat vill inte Nimhed lyssna.
   Kommunen har egen inköpsavdelning och kan lägga ut projekt för anbud. Inte heller det kan Nimhed tänka sig. Ingen annan får leka på hans bakgård, om så för att spara pengar till kommunen.
Hellre då diskriminera mig.
Diskrimineringslagen 2008:567, 2017:1128
 
En ny och stolt identitet
Nimhed ville som ny museichef skapa ”en ny och stolt identitet för kommunen”. Det skulle ske genom en nyskriven bokserie i tre band om stadens historia. Han framhöll att han md den skulle anlägga ett modernt perspektiv i stället för den tidigare Väs-terviks historia. Det är ett utomordentligt verk i två band som kom ut 1933 och innehåller mängder med intressanta uppgifter.
   Västerviks Tidningen berättade den 30 augusti 2006 om Nimheds projekt. På en stor bild tronade han i högsätet i Gamleby tingssal mot bakgrund av Karl XII till häst. Han omgavs av några beredvilliga forskare från Linköpings universitet.
    Nå, hur gick det då med det storstilade projektet? Resultatet blev ”Stolt flyger skrävel på självförhärligandets bedrägliga vingar.”
    Det mest påtagliga resultatet av Nimheds ambitioner blev att årsboken Tjustbyg-den lades ner. Den hade kommit ut alltsedan 1926 och med sina många skiftande artiklar genom åren förankrat mycket av det stadens och bygdens historiska skeende för framtiden.
    Efter avbrott 2008 kom sista årsboken ut 2009. Sedan ingenting mer. Anledningen sades vara att nu skulle alla krafter, personella som ekonomiska, koncentreras till Västerviks nya historia.
    Första bandet skulle kommit 2008 men lät vänta på sig. Det låg färdig först 2012, alltså fyra år senare.
    Nimhed tronar som huvudredaktör. Men det var biträdande museichefen Veronica Palm som gjorde jobbet. Nimhed åstadkom i alla fall ett förord på halvannan tryck-sida.
   Han erbjöd mig generöst att medverka med kulturartiklar. Dock utan ersättning, förstås.
   Varje del beräknades kosta 800 000 kr. Kommunen lämnade generöst bidrag, likaså Sparbanksstiftelsen Tjustbygden, och Kulturhistoriska föreningen med Nimhed själv som ordförande.
    Den långa tidsfördröjningen riskerade stuka Nimheds självkänsla. Den räddades av ”Västerviks stads borgarebok 1740-1864” som trycktes 2010. Boken ingick inte i det ursprungliga planerade trebandsverket utan var ett tillskott från en extern forskare som under många år investerat tid och arbete i sitt projekt. Kulturhistoriska föreningen bekostade tryckningen. Men inga pengar fanns till min bok ”Gamla gårdar och släkter”.
   Nu är det 2020 och fjorton år har runnit iväg sedan projektstart 2006. När kom-mer del tre? Om man inte räknar in borgareboken? Nimhed har under flertalet år skyllt på att en forskare vid Lunds universitet inte levererar. Och påstår att i hela landet finns ingen annan som kan rycka in.
   Snarare är det väl så att Nimhed inte är rätt person att förse Västerviks kommun med ”en ny och stolt identitet”. 
   Att låta mig rycka in och ta hand om projektet var otänkbart för Nimhed.
 
Försäljningsförbud
Kulturhistoriska föreningen, museet och kommunen drar mycket nytta av mitt författarskap, men stödjer det inte på minsta sätt. Istället motarbetar Nimhed och föreningen mig och mitt författarskap. Han förbjuder försäljning av mina böcker på museet och portförbjuder mig från arkivet. 
   En myndighet ska enligt konkurrenslagen inte ägna sig åt en produktion som innebär att den utestänger företag på öppen marknad från denna möjlighet. Enligt lag ska sådan ske öppet på marknaden med anbudsgivning under lika konkurrens. 
   Inte heller ska myndigheten marknadsföra sådana produkter och därmed konkurrera med externa producenter på marknaden.
   Men Nimhed och Hjalmarsson och Västerviks kommun struntar i lagen och gör sig därmed skyldiga till lagtrots. 
   Inte nog med det: Nimhed försöker ta ut oförskämt höga snyltarpriser på bilder till mina böcker, som nämnts ovan en bok ”Västervik 1931 till 1960”. För bilder till boken kräver han närmare 300 000 kr och jag tillåts inte själv besöka samlingarna och välja ut de bilder som behövs. 
   Urvalet ska ske av en anställd till timpriset 500 kr. Ytterst är det ju kommunen som kommer med dessa oförskämda anspråk. Således lierar sig Västerviks kommun med Nimhed i kampen att motabeta och mobba mig. 
   Som påpekats ovan har han också gjort sig skyldig till stöld av min kulturhistoriska artikel. Om ”Israel Mannamördare”.  
   Till råga på allt skänker kommunen stora belopp för att stödja Nimheds och muse-ets interna bokproduktion och tillåter att böckerna saluförs på öppen marknad i konkurrens med lokala småförlag. Därmed bryter kommunen mot lagen om offentlig upphandling. 
 
Kränkning av författarskap
Utan att ange mig som upphovsman publicerar Nimhed en artikel i Västerviks kommunextra vecka 47 nr 9 november 2018. I artikeln rubricerad ”En beryktad sjökapten” sic återfinns en mängd uppgifter kopierade ur mina böcker ”Skeppsbyggmästaren Carl Rudolf Fridell. Hans liv och fartyg 1826-1885” och ”Gamla gårdar och släkter i 1800-talets Westervik”.
   Dessa uppgifter har jag grävt fram på Riksarkivet, Statens Sjöhistoriska museum och Göteborgs Sjöfartsmuseum och ur flertal privata släktarkiv. De finns inte publice-rade någon annanstans. Annat än möjligen någon kort notis.
   Artikeln som publicerades i Västerviks kommunextra är signerad: Text och foto: Eva Andrén, Västerviks Museum. Inte med en rad anger hon och Nimed mina böcker som källa. Jag finner att Nimhed och Andrén kränkt min upphovsrätt och hänvisar till min hemsida www.svenkjellgren.com vari återfinns omfattande redovisning av båda böckernas innehåll.  ”Fregattskeppet Indien” sid 120-127 och ”Stadens stolthet, det legendomspunna skeppet ”Indien”, sid 303-304.
   Varken från museum eller kommun har jag erhållit en enda krona i ekonomiskt stöd till produktionen av dessa två kostnadskrävande böcker. För att kunna ge ut dem har jag tvingats ta upp lån och bekostat bilder, tekniskt arbete och tryckning av båda böckerna. Man har inte heller uppmärksammat allt mitt hängivna arbete under flera mödosamma år, inte ens med en trött gäspning. Så är det att vara författare i Västervik och Tjust. 
 
Blundar med båda ögonen
När böckerna väl kommer ut håller sig kommunens bibliotek strax framme och köper in några exemplar och tillgodogör sig allt mitt arbete för en struntsumma. Biblioteks-ersättningen från Författarfonden kan i bästa fall uppgå till tvåtusen kronor för samtliga mina sjutton böcker. 
   Lokalpolitikerna blundar med båda ögonen och vägrar inse att ”Skeppsbyggmästa-ren” och ”Gamla gårdar och släkter” var dyra att skriva och producera. Målgruppen Västervik och Tjust är för liten för att med försäljning ge tillbaka satsade pengar. Varken genom försäljning eller på andra närbesläktade vägar kan jag få någon ersättning för allt mitt arbete. 
   Ska man skriva och ge ut böcker Västervik ska man stå all ekonomisk risk och jobba alldeles gratis.
   Kommunpolitikerna är fullständigt ointresserade av dessa sorgesamma fakta. De vandrar omkring i sin okunskaps ogenomträngliga töcken.
   Från min läsekrets får jag uppmuntrande tillrop: stäm Nimhed, stäm museet och kommunen. Man vet inte vad man talar om. En rättsprocess kan bli oerhört kostsam och på sin höjd leda till en högst begränsad ersättning. Och vem orkar med en sådan process. Inte jag i alla fall.
   Således är det fritt fram för Nimhed, museet och kommunen att sno åt sig av mitt skapande utan att ge det minsta igen.   
   Västerviks Tidningen som ger ut tidningen Västerviks kommunextra med upplaga 21 000 ex har inte ansett det mödan värt att kontakta mig för synpunkter om det moraliska i förfarandet. Inte ens ändrar man rubriken från ”En beryktad sjökapten” till ”En ryktbar sjökapten”. Men som bekant är det ibland lite si och så med med språkförståelse och korrekt svenska i Västerviks Tidningen.
 
Stadsvandringar utan royalty
Nimhed tar initiativ till en serie guidade turer i stadens gamla kvarter. Han har låtit trycka upp en affisch: "Västerviks hus berättar". Det är en parafras på titeln i min bok ”Gamla gårdar och släkter” som kom för några år sedan. 
   Nimhed skriver: ”Följ med på en guidad stadsvandring med Västerviks Museums kunniga guider och hör berättelser om stadens hus och människor. Besök stadens äldre delar och undersök spåren från förr”. 
   Karin Gunnarsson är pensionär och har varit stadsguide alltsedan 2003. Hon läser in sig på valda delar av mina böcker och går runt och berättar med dem som underlag men utan att någonsin ange mig och böckerna som källor och betala royalty.
   Det är jag som grävt fram alla uppgifter som hon använder sig av utan att varsko mig men Nimhed blånekar och påstår att hon har ”hämtat uppgifterna ur primär-källor”, dock utan att kunna ange vilka. Gunnarsson säger själv att hon använt sig av mina böcker.
   Således handlar det om litterär stöld, ett olovligt begagnade av mina böcker för tillskott till museets kassa. Min upphovsrätt är tydligt markerad i inledningen på varje boken. När jag påtalar detta svarar Nimhed
   ”Vi ser ingen rimlighet i att lägga ner ett omfattande arbete på att redovisa alla primär- och sekundärkällor. Men, som jag försäkrade tidigare, vi använder inte Dina litterära böcker. Någon litterär stöld är alltså inte aktuell.”
   Nimhed ljuger när han säger ”våra guider”. Det är frågan om en enda guide Karin Gunnarsson och jag konfronterade henne på trappan till gamla rådhuset när hon var på ingång för att starta dagens guidning för ett tiotal personer som löst biljetter à 80 kr per styck i Turistbyrån. Hon erbjöd mig följa med för biljett 80 kr.
   Inte en enda gång genom åren har jag vidtalats och mitt medgivande inhämtats, varken av henne eller Nimhed. Man har tagit mitt arbete i strid med min copyright. Den är inskriven i respektive böcker.
 
Frimurare
Ingen annanstans i landet är det så frimurartätt som i området Västervik-Vimmerby. Nimhed är ordförande i den lokala brödraföreningen i Västervik. Han gick med 1987 och var då 26 år och säger att det finns mycket utrymme för diskussioner och intel-lektuell stimulans. Tanken är att man ska utvecklas som människa. Då var det 1987 och nu 33 år senare har Nimhed drabbats av självinsikt. I en artikel i lokaltidningen erkänner han: - ”Man kanske inte blir klokare ...”
 
Kränkningar och AFS 2015:4
Nimhed och museet och föreningen och Västerviks kommun har kränkt mitt förfat-tarskap och min person och lagvidrigt hindrat mig att få tillgång till museets sam-lingar och att bli bemött enligt gällande lagar. Tjänstgörande tjänsteman har förfallit till grovt förtal, stöld av mitt arbete, kommit med upprörande betalningskrav och utsatt mig för kränkande särbehandling. 
   I sin personförföljelse mot mig har han stötts av kommunalrådet Harald Hjalmars-son och kommunstyrelsen i Västervik. 
   Det är inget annat än en rejäl skandal.
   Arbetsmiljöverket säger i sina föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) och organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4):
   ”Arbetsgivaren har ansvaret för att kränkande särbehandling förebyggs.” I och med att mitt kulturabete koncentrerats till Västervik med omnejd ligger ansvaret hos kommunstyrelsen som låtit utsätta mig för kränkande särbehandling.
 
Nimhed mobbade ut Pierre Gustafsson
Pierre var museichef under en period, anställd efter lagenligt ansökningsförfarande och urval.  Han ställde sig mycket positiv till mitt författarskap och utlovade att museet skulle ställa upp med personal för att skanna in utvalda bilder och artiklar ur Västerviks-Tidningen, Västervik-Posten och andra källor. Jag skulle redigera materi-alet, göra layout och sköta publiceringen.
   Men Nimhed höll sig återigen framme och lade hinder i vägen. Pierre hamnade i en depression och gick in i väggen och sade upp sig av hälsoskäl. 
   För min del anser jag att detta hade sin orsak i Nimheds oförskämda uppträdande och hans mobbning. Med all sannolikhet samma slag av mobbning som han utsatte mig för under en följd av år, omvittnat av flertal personer i kommunstyrelsens omgivning.
    Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) och organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) har arbetsgivaren ansvaret för att kränkande särbehandling förebyggs.
   Men Västerviks kommun smet undan sitt ansvar enligt gällande lag. Pierre Gus-tavsson kompenserades på inget vis av kommunen för att han blivit utmobbad. Pierre skulle ha ett rejält skadestånd för att han blivit utsatt för av Nimheds metoder med syfte att själv skulle bli museichef. Det blev han, tillsatt av kommunalrådet Hjal-marson utan lagenligt ansökningsförfarande.
   Hjalmarsson har sedan de följande sex åren fram till nu förnyat anställningen efter eget självsvåldigt beslut.
   
2600 kr till skanner
Pierre ställde mig mycket positiv till mitt förslag om inskanning av bilder och artiklar till en planerad bok. Men Nimhed som nu var chef krånglade, krävde av mig som författare att jag skulle sända honom 2 600 kr för köp av skanner till museet. Jag skulle således stödja museet och kommunen för att få hjälp med inskanningen. 
   För att komma igång med projektet sände jag pengarna till Nimhed som  trots det vägrade köpa in en skanner och vägrade sända tillbaka pengarna. Han ansåg sig inte bunden av överenskommelsen mellan Pierre och mig.
   Efter nästan två år och mycken skriftväxling kom de i alla fall i retur. Någon inskan-ningshjälp blev således aldrig av. 
 
Offentligt förtal
Jag tog initiativ till en lokal författarmässa med möjlighet för samtliga författare i Tjust att ställa ut sina böcker och hålla anförande om sitt författarskap. Jag lyckades engagera kommunbiblioteket för idén och ett erbjudande gick ut genom biblioteket. 21 stycken hörsammade kallelsen och infann sig i hörsalen på Mejeriet.
    Mitt offentliggjorda förslag lämnade inte Nimhed någon ro. Han kontaktade chefredaktören Christoffer Nielson på lokaltidningen och framförde synpunkter bakom min rygg. De bottnade i hans stora avundshat mot mig därför att jag kan så mycket mer än han.
    Nielsen skickade ut en reporter för att bevaka evenemanget. Utan att presentera sig frågade hon vem jag var och i vetskap om den saken vände hon ryggen till och intervjuade andra.
   Jag kontaktade Nielsen för att få veta vad som stod på och beskylldes för ha varit stygg mot Nimhed. Jaså och på vilket sätt? ville jag veta så att jag fick försvara mig. På det svarade Nielsen att tidningen fortsättningsvis inte tänker skriva om min författargärning och inte heller recensera mina böcker, hur mycket lokal anknytning de än har.
   Nimhed gjorde sig således skyldig till grovt förtal. Avsikten var att skada mitt anseende och därigenom försvåra mitt författarskap och motverka försäljningen av mina böcker. 
   I brottsbalken 1 kap 2 § 1 stycket stadgas att "En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott om den begås med uppsåt.
 
Anmälan till Arbetsmiljöverket
Nimhed kunde inte släppa taget. Han gjorde sig skyldig till en förljugen och vilsele-dande anmälan till Arbetsmiljöverket registrerad 2019-05-03. Jag beskylls falske-ligen för att ha ”trakasserat och förföljt hans personal”. Det skulle ha hänt under 2018, alltså ett år före anmälan, och handlar om att hans medarbetare Eva Andrén med hans godkännande plankat artikelavsnitt i två av mina böcker och skrivit en artikel som hon signerat med sitt eget namn utan att ange mig som källa vilket hon rimligen borde ha gjort. 
   Artikeln publicerades i Västerviks kommuns egen tidning, 21 000 exemplar, alltså med avsevärd spridning. Med Nimheds tillskyndan har hon och Västerviks kommun parasiterat på min upphovsrätt.
   Det andra fallet handlar om att museets stadsguide Karin Gunnarsson använder sig av mina böcker som underlag för sitt berättande under stadsvandringar, något som hon själv erkänt. Jag borde ha erhållit royalty 15 procent för brukandet men Nimhed vägrar betala mig och protesterar med diverse struntskäl.
   I sin anmälan påstår Nimhed ”en enskild person trakasserar och hotar anställda vid Stiftelsen Västerviks museum”. Jag namnges inte men Nimhed lägger in omslaget på två av mina böcker i anklagelsesidan på museets på hemsidan. Där framgår mitt författarnamn klart och tydligt och vid förfrågningar vem det handlar om hänvisar han till museets hemsida.
   Nimhed skickar Arbetsmiljöverkets utlåtande till lokalpress i staden och till SVT. Båda publicerar Arbetsmiljöverkets utlåtande utan journalistisk granskning och ifrågasättande vilket medför negativ publicitet för mig. Det är ett stort förfång även om mitt namn inte uttryckligen anges men som läsare i Västervik och Tjust lätt kan identifiera. 
   Till yttermera visso lade han in omslaget på två av mina böcker: ”Sekelskiftets Väs-tervik” och ”Västervik 1900 till 1930”. Där framgår författarnamnet klart och tydligt. Vid frågor från allmänheten vem det handlar om kunde han enkelt hänvisa till museets hemsida.
    Således handlar det om att Nimhed förtalar och misskrediterar mig på museets hemsida, i kommunens tidning och i lokaltidningen och SVT och falskeligen använ-der sig av Arbetsmiljöverkets som replipunkt.
    Detta anser jag vara grovt förtal med avsikt att skada mig och mitt författarskap.
    I sin skrivelse insinuerar Nimhed, utan minst bevis ”att mannen varit föremål för polisanmälningar från personer kopplade till museet även tidigare”. Jaså, vilka? Led i bevis! 
   Nimhed skriver att "museet övervägt att polisanmäla mannen”. Ja men gör det då! Så får vi reda upp den saken också och avslöja Nimheds lögner och falskhet.  
   Han skriver att "museet fick rätt gentemot privatpersonen”. Han avser förmodligen min långa och mycket arbetskrävande artikel som han och föreningen tillskansade sig, 45 sidor, och publicerade i årsboken Tjustbygden utan mitt tillstånd och utan att betala skälig ersättning för mitt 3,5 månaders arbete. Ärendet rekapitulerat tidigare i texten.
   Nimhed motarbetar och misskrediterar mig i akt och mening att försvåra och omintetgöra mitt kulturarbete. Det sker uppenbarligen för att söka eliminera mig som forskare och författare och framhäva sin egen person och museet. Han har en kommunalt tryggad anställning, jag är hänvisad till den fria marknaden och saknar allt stöd.
   Eftersom jag upplever Nimhed som en sjukligt trist, förljugen och besvärlig person att ha att göra med, har jag aktat mig för att besöka museet sedan sommaren 2018. Då i en nekad anslagsförfrågan om en skrift om stadens gamla industriarv, något som alldeles saknas i kommunen, men som jag har samlat mycket material och uppgifter om under 1995. Ärendet beskrivet ovan i denna kria.  
   För att fortsätta: En rad exempel under en lång följd av år finns ytterligare att redovisa. Bland annat kräver han att jag ska doktorera för att få tillgång till museets arkiverade material. Han anser att min akademiska examen inte räcker, trots bland annat forskarutbildning som komponent. 
   Randanmärkning: på samma kurser som jag på Sociologiska institutionen i Uppsala gick en inte alldeles obekant Anna-Greta.
 
Mot, mot, mot
Jag skriver det här för att berätta om den perversa personförföljelsen som Nimhed, Hjalmarsson och Västerviks kommun ägnar sig åt under alla 40 år som jag skrivit och bekostat med egna medel för att kunna ge ut mina böcker om Västervik med omnejd. Mot, mot, mot, har varit ledmotivet för att radera ut mig och mitt författarskap och på alla sätt prioritera Nimheds hemvävda produktioner, i den mån de alls kommer ut.
   Det har kostat mig stora pengar i min ambition att skriva och ge ut mina omvittnat uppskattade böcker. Skatteverket har registrerat och godkänt närmare tre miljoner i outnyttjade underskottsavdrag något som Nimhed är mycket väl medveten om genom en uppställning som jag på hans begäran överlämnade vid mötet augusti 2018.
   Lägg därtill alla äskade stödbelopp nekade av Västerviks kommun. Kommunalrådet Hjalmarsson. ”Vi har inget beställt av dig och är inte skyldiga att betala dig. Fast vi använder gärna dina böcker på biblioteken, i äldreboenden och i skolans värld. Gratis ska det vara, gratis, gratis, gratis!
 
Lägg ner stiftelsen Västerviks museum
Stiftelsen Västerviks museum borde vara en demokratiskt styrd institution, inte minst som kommunen styr all verksamhet med skattemedel, ca tre miljoner kronor istället för att den utövar sin makt med fascistoida medel och låter Nimhed styra efter eget gottfinnande.
   Här har jag stöd för mina tankar av f d kommunalrådet Thomas Kronstål, numera riksdagsman, skriver: 
   ”Håller i grunden med dig om att en verksamhet som, helt eller till övervägande delen är beroende av kommunala medel för sin verksamhet, finns det egentligen ingen anledning att ha den i stiftelseform. I det fallet blir det endast till försvårande för kommuninvånarna till insyn.”
   Inget annat återstår än att lägga ner stiftelsen och avskeda Nimhed för långvarigt och lagvidrigt missbruk av tjänsteställning.
   Jag anser att istället ska den nerlagda kulturnämnden återuppstå med politiskt valda representanter för de olika partierna.
   Museet måste inordnas under kulturförvaltningen och medges insyn över alla beslut i kulturfrågor. 
 
Med ont uppsåt
Jag anser att Nimhed har förfarit brottsligt och med ont uppsåt. Han ska inte ha en returbiljett tillbaka till sin gymnasietjänst. Jag anser att han ska avskedas och kan söka sin försörjning på den öppna marknaden.
   Nimhed har mobbat och förföljt mig. Som jämförelse: Vi hade på gymnasiet i Västervik en lärare som mobbade en flicka så hårt att hon till slut vägrade gå till skolan.
   Om jag hade barn i någon av Nimheds klasser skulle jag omgående hämta hem barnet för att det inte skulle drabbas av Nimheds uppenbara psykiska problem.
   Slutligen vad gäller kommunalrådet Harald Hjalmarsson finns mycket att lägga honom till last. Hans teoretiska kompetens utgörs av en missmodig studentexamen och ingenting ovanpå. Ändå anser sig denna framfusiga och misslyckade politiker kompetent att styra en kommun med 36 680 invånare.
   Det vore en omöjlighet inom företagsvärlden. En vd som högste chef för motsva-rande antal anställda hade att genomgå en hård urvalsprocess och kunna bevisa sina kvalifikationer. 
   Det behöver inte Hjalmarsson. För hans del anses det räcka med att ta den politiska hissen upp till högsta nivå. Följaktligen har inte Hjalmarsson erforderlig kompetens. Det blir det därefter i mångfald ärenden.
   För övrigt är Hjalmarsson dömd för urkundsförfalskning i samband med hans brottsliga gynnande av Björn Ulvaeus. Hjalmarsson har betalat 40 000 kr i böter men fortsatt sin politiska verksamhet som om ingenting hänt.
   I Hjalmarssons ställe finns fullgoda och bättre rustade alternativ hos det lokala samlingspartiet.
 
Sammanfattning lagar:
Diskrimineringslagen 2008:567, 2017:1128
Lagen om offentlighetsprincipen 1949:105
Tryckfrihetsförordningen (TF) första kapitel, 1§
Tryckfrihetsförordningen (TF) andra kapitel, 2§
Förvaltningslagen 1986:223 § 4 om myndigheters serviceskyldighet
Stadgar för Stiftelsen Västerviks museum fastställda av kommunfullmäktige
   1994-02-24, § 25 med ändringar 1997-05-29, § 41, 1998-06-25, § 75 
   och 2012-12-17 § 242 samt genom kultur- och fritidsnämndens beslut 
   2006-11-23, § 108 och kommunfullmäktiges beslut 2012-12-17, § 242. 
   Tjustbygdens kulturhistoriska förening godkännande 2013-01-27. 
Konkurrenslagen SFS 2009:1280, SFS 2009:1271
Brott mot Arbetsmiljöverkets föreskrifter AFS 2015:4)
     Brottsbalken 1 kap 2 § 1 stycket "En gärning skall, om inte annat är särskilt
         föreskrivet, anses som brott om den begås med uppsåt.
     Brottsbalken 20 kap. 1 § brottsbalken Tjänstefel
        Museilagen 2017  8 § Ett museum ska bidra till forskning och annan Kunskaps-
     uppbyggnad genom hög kompetens inom sitt ämnesområde.
 
 Djup depression
Vad jag här anfört är min egen version av vad jag utsatts för.
   Jag har drabbats hårt av vad jag och mitt författarskap har utsatts för och följden har blivit en djup depression under en följd av år vilket inskränkt min konstnärliga skaparförmåga och arbetslust. Och mina inkomster som resulterat i en skadligt låg pension.
 
Västrum 2020-10-05
Sven Kjellgren
Journalist, författare, medlem i Författarförbundet sedan 1990